Här följer en sammanfattning av dagens debatt om rättvisemärkning, arrangerad av Utrikespolitiska Föreningen vid Linköpings Universitet. (Se Hur rättvist är Rättvisemärkt?)
Debattörerna var [nästan klippt från UF]:
- Jonas Vlachos, professorsassistent på Stockholms universitets nationalekonomiska institution
- Patrik Andersson, m-politiker från Norrköping
- Emma Enebog, generalsekreterare för Rättvisemärkt
- Magnus Engström, kd-politiker, som även suttit i styrgruppen för Fairtrade City Linköping
Man skulle kunna tro att debatten skulle handla om vad organisationen Rättvisemärkt har för metoder och huruvida de lever upp till konsumenternas förväntan, men det blev inte riktigt fokus för debatten.
Utöver oemotsagda uttalanden så var det tre huvudfrågor som kom att diskuteras:
- Är rättvisemärkt att betrakta som bistånd och är det ett effektivt bistånd?
- Hur långt har politiker mandat att gå vad gäller att förespråka etiska val?
- Vilken effekt får rättvisemärkning på ekonomin lokalt och globalt?
Emma inledde med att konstatera hur bra det är att tidigare fattiga bönder genom organisationen Rättvisemärkt kunnat få råd till bättre bostäder, skolgång åt sina barn, etc. samt hur utbrett barnarbetet är just inom jordbrukssektorn.
Patrik stod näst på tur och konstaterade att han höll med om Emmas vision om att folk i fattiga länder skulle få det bättre, men att han tyckte att rättvisemärkt var fel väg att gå. Han hade själv stöttat och köpt rättvisemärkta produkter under en period, men sedan han börjat undersöka hur organisationen fungerade valt att köpa produkter med en liknande märkning: Rainforest alliance.
Patrik hade dock en annan rekommendation till politikerna, nämligen att låta bli att förespråka en viss typ av märkning och låta konsumenterna välja själva. Det han vänder sig mot är att Linköpings samtliga partier har ställt sig bakom en ansökan för att bli certifierad Fair Trade City. Problemet är inte att Linköping värnar om mänskliga rättigheter, utan att man väljer att stödja just organisationen Rättvisemärkt, när det finns andra liknande organisationer. Fair Trade är nämligen ett påfund från Rättvisemärkt och certifieringen ger kommunen rätt att stoltsera med en logotyp som råkar vara densamma som Rättvisemärkt själva använder. Med andra ord innebär detta att kommunen gör reklam för Rättvisemärkt.
Magnus talade efter Patrik, men tyvärr lyckades jag inte få något sammanhang i hans anförande. Han talade sig varm för mänskligt medkännande och menade att även kommun, landsting och stat har ett ansvar för etiskt handlande, men så mycket längre än så kom han inte.
Slutligen diskuterade Jonas vilka ekonomiska effekter rättvisemärkt kan leda till. Han menar att höjda försäljningspriser på enskilda varor bara kommer att öka antalet producenter av dessa varor tills att priset åter sänks till den ursprungliga nivån. Enda skillnaden är nu att många fler är engagerade i just odlingen av en viss vara. Därtill kommer förstås alla som engageras av märkningsorganisationen. Detta riskerar att leda till ökad prisinstabilitet på de marknaderna, menar han.
Efter inledningarna tar debatten fart. Emma försvarar sig oftast med att “Mänskliga rättigheter kostar pengar”. Hon menar också att det är genom handel som detta måste ske. Det är nämligen så att pengaflödet till ett typiskt fattigt land till 97 % består av exportförsäljning medan endast 3 % består av bistånd, påstår hon. Däremot tycker jag att hon gör bort sig när hon drar slutsatsen att det är mycket effektivare att höja priset på kaffe än att öka biståndet. Jag har svårt att se hur det skulle vara bättre att jag lägger 100 kr i månaden på dyrare kaffe än att jag köper det billiga kaffet och lägger 100 kr i månaden på att stödja något biståndsprojekt i det kaffeproducerande landet. Hur jag än vänder och vrider på det så blir det samma hundralapp och de där procentsiffrorna spelar ingen roll. Däremot är det förstås så att själva organisationen Rättvisemärkt ska ha sin del av kakan också; för att inte tala om återförsäljare och handlare. Enbart några kronor av min hundralapp kommer nämligen fram genom Rättvisemärkt mot minst 75 kr om jag skulle sätta in pengarna på ett 90-konto.
Emma menar dock att man inte ska se de extra pengarna som når producenterna av de berörda varorna som bistånd. Det ska ses som att man sätter rimliga nivåer som garanterar att mänskliga rättigheter i alla led kan efterlevas. De andra debattörerna (det vill säga Patrik och Jonas; Magnus talade ibland men tyvärr debatterade han inte) hade dock svårt att se att det skulle vara väsensskilt från bistånd. Däremot ansåg Jonas att det är väsentligt bättre med andra typer av bistånd. Han liknade subventionerna med att vi skulle få vår skolgång betald om våra föräldrar jobbade på ICA men inte om de jobbade på Konsum.
Appropå Konsum så fick Emma frågan av Jonas: “Varför föredrar ni vissa organisationsformer före andra?” varpå hon svarade att de inte hade någon sådan syn. Jonas fortsatte: “Men varför kräver ni att kaffebönderna ska vara organiserade i kooperativ?” Emma: “Bönderna väljer själva att gå samman i kooperativ.” Jonas: “Så det är inte så att ni kräver att kaffebönderna är kooperativanslutna?” Emma: “Jo.” Men sedan tillade hon: “Fast det är omdiskuterat och behöver kanske ändras.” Någon närmare förklaring fick vi inte.
De tre debattörern fortsatte att tala ur tre olika perspektiv: hur bra det är när folk får det bättre, hur bra det vore om politiker inte förespråkade en enskild aktör samt hur mycket effektivare det är med vanligt bistånd framför subventionering av produktion av enskilda varor. Magnus inflikade ibland att alla kunde göra något och att politikerna hade ett ansvar att hjälpa människor att bli mer etiska konsumenter. Han tyckte att Fair Trade var ett bra sätt att ändra våra vanor till det bättre, men sa också mot slutet att han tog till sig av kritiken och att det var en allvarlig fråga.
Emma förespråkade dock inte Rättvisemärkt som den enda märkningen utan kunde stolt konstatera att andra aktörer följt efter och att det fanns flera märkningar och välja på. Hon fick dock kritik av Patrik som menar att en enhetlig märkning är lättare för konsumenten och att man bör gå tillbaks till ILO:s åtta kärnkonventioner som ligger till grund för all märkning av rättvisetyp. Dessutom brottas bönderna med problemet att de endast kan sälja en del av sin produktion till dessa organisationer eftersom efterfrågan inte är tillräcklig från varje enskild organisation.
En liten del av diskussionen ägnades också åt huruvida Rättvisemärkt försökte påstå att planekonomi skulle fungera bättre än marknadsekonomi. Organisationen sätter ju fasta priser. Emma klarggjorde dock att det rör sig om minimipriser och att kraven bara rör producentänden. Distributörer och handlare är fria att lägga på hur mycket de vill på priset, vilket de också gör enligt Patrik, så där finns det åtminstone marknadsekonomi. Fast frågan är om konsumenterna uppfattar att det är där en stor del av pengarna hamnar.
Avslutningsanförandena handlade om att Emma menade att vi skulle bilda opinion genom att rösta med plånboken. Jonas tyckte att vi måste vara noga med urskiljningen om det inte ska handla om att försöka få en etikett på att man har ett gott hjärta. Magnus avslutade med att citera bibeln, Kant och Rawls.
Under frågestunden kom inte mycket nytt fram, men Linköpings borgmästare var på plats och ställde till och med frågor. Jag hoppas att hon informerar sina politiker om resultatet av dagens debatt, eftersom det var uppenbart att man från politikerhåll inte var så insatt i frågan.
För övrigt anser jag att kaffe är en fullkomligt onödig produkt med negativa konsekvenser för samhället. Men det är en annan historia.
Andra intressant bloggar om: Rättvisemärkt, Utrikespolitiska föreningen, UF, debatt
Pingback: Lästips om Rättvisemärkt « Dexion