Det är sannolikt ingen hemlighet för den som läst denna blogg ett tag att jag under några år var engagerad i studentkåren, StuFF.
I höstas valde jag och resten av Borgerlig Allians att lämna kåren på grund av många skäl. Bristfällig demokratisk rutin och kompetens om man skall göra en lång historia kort.
I samband med detta lade jag upp vår hemställan om entledigande samt skrivelsen till universitetsstyrelsen som samtidigt avsändes. Efter ett tag upptäckte jag att det började komma besökare från en blogg vars inlägg länkade till mig. Nyfiken sökte jag mig dit och fann följande:
I dagar då jag, vid sidan av tusentals formella telefonsamtal till än den ena än den andra skitviktiga människan, skriver examensarbete samt en liten uppgift i medicinhistoria hittar jag ibland små roliga och lite hemska texter som på ett utmärkt sätt sammanfattar dåtidens uppfattningar om avvikande (läs utvecklingsstörda) människor. I boken “Medicinskt folkbibliotek” från 1931 fick man till följande klatschiga formulering:
“De etiska känslorna är ofta mycket litet utecklade hos de imbecilla. En ohejdad egoism kännetecknar dem ej sällan, en djupare tillgivenhet och tacksamhet är ganska sällsynt. Många röja svår elakhet, hämndgirighet och även grova brottsliga tendenser. Grymhet mot djur, tjuvnad, eldsanläggning, sexualförbrytelser och dylikt är sådant som ej sällan begås av de imbecilla. Många röja en oövervinnelig benägenhet för prostitution och luffarliv. Vid sina vredesutbrott kunna de vara stormande hänsynslösa”
Men jag tänker att det inte handlar om utvecklingsstörda utan tycker mest det är märkvärdigt att dom redan på 30-talet kunde beskriva fröken S. Blomqvist på ett så träffsäkert sätt…
Av bloggens minimala länksamling att döma är det en vän till en av de tidigare kårfullmäktigeledamöter som representerat Vänsterns studentförbund, tillika kommunpolitiker. Men det är allt jag vet. Så vitt jag vet har jag överhuvud taget aldrig mött personen. Om nu det gjort situationen bättre.
Jag ringde en vän som jobbar inom rättsväsendet och frågade vad han tyckte. Svaret var inte öppet för tolkningar och jag ringde polisen, som efter att ha läst inlägget konstaterade att det var ett skolexempel på ärekränkning.
Eftersom bloggen är anonym så när som på ett förnamn så kollade jag runt, läste fler inlägg. Läste igenom delar av de två bloggar som länkas till samt skickade skärmdump och länkar till polisen (som bett mig göra just det). Den vänsterpolitiker som var en av de två länkade omtalar upprepade gånger en god vän och uppsatspartner med samma namn som bloggskribenten. Det vore således inte så svårt att identifiera personen, ett telefonsamtal bort.
Tre dagar senare fick jag brev från åklagarmyndigheten som meddelade att förundersökning inte kommer att inledas.
Saken leder fram till ett par frågeställningar
- Om betendet som sådant är ett skolexempel på ärekränkning, men inte leder till förundersökning, vad krävs då för att det skall leda till förundersökning? Att det är en kändis och ett par löpsedlar inblandade?
- Om vissa brott (trots att bevisning säkrats av den drabbade liksom kontaktväg till “förövaren”) inte leder till vare sig förundersökning eller åtal, skall de då inte bort ur brottsbalken? Eller är det slumpen som skall avgöra?
- Under den tid jag var aktiv i kåren så upplevde jag många gånger att människor med högeråsikter inte var välkomna, man var inne och trampade på vänstermark. Medan viljan att föra ideologiska diskussioner var liten så var den här typen av attityder desto vanligare. Jag har till ecxempel fått höra att det bland vänsterstudenterna gått rykten om att jag äter kattungar till frukost. Jag hoppas innerligt att det inte är någon som verkligen trott det, för det säger uppenbarligen mer om dem än om mig, men viljan att utmåla människor med från en själv avvikande åsikt som onda är ett bra sett att förmå folk att inte engagera sig.
- Så vitt jag kan förstå så är personen som skrivit lärarstudent, eller idag utexaminerad lärare. Det känns tryggt att veta att skolan rymmer (eller kommer att rymma) så omdömesgilla människor med respekt för sin omvärld.
Jag drar mig till minnes när min mormor fick sin lägenhet länsad. Hon hade (lite förvirrad) bjudit in en främmande som knyckt en av hennes extranycklar och passade på att länsa hennes lägenhet medan hon var i Linköping och firade min födelsedag för några år sedan. Tyvärr var det framförallt inte värdefulla saker, utan sådan med värde bara för mormor.
Trots att polisen hade namnet på personen och visste väl vem det var så satte man ingen spaning på honom eller vidtog andra åtgärder. Däremot försåg man Mamma med en lista över secondhandförsäljningar och loppmarknader där hon kunde leta runt och köpa tillbaka mormors saker.
Avslutningsvis. Att vända sig till rättssystemet är vettigt om man behöver få ett sådant där intyg kallat “anmälan” för att få ersättning från hemförsäkringen. Men det är uppriktigt sagt enda gången det är värt tiden det tar.
Andra intressanta bloggar om: ärekränkning, rättssystem, åklagare, Linköping, studentkåren
Pingback: LiU tiger « Dexion