Jag var i många avseende gynnad under min uppväxt.
Under 3 månader gick jag på dagis. Det satte allvarliga spår i min respekt för vuxna.
När jag var liten gick jag hos dagmamma. Jag och kanske 4-5 barn till hade en vuxen att tillgå hela dagen, en vuxen som lagade vår mat och pysslade. Jag kan inte säga att jag älskade alla 4 dagmammor som jag gick hos, men de var ok och Christine som bodde i samma port som jag tyckte jag mycket om. Jag var alltid trygg, mätt och omvårdad. Jag behövde aldrig tåla särskilt stojiga miljöer, aldrig slåss om uppmärksamheten eller heller känna att jag störde, vilket alltihop del i vardagen på dagis. Alla dagmammor, utom den allra första bodde i radhus alternativt lägenhet med gröngård och lekplats utanför.
När jag blev större började jag på förskola på Waldorf. Beläget i ett äldre hus utanför staden kladdades det i lera, byggdes kojor, krigades. Det var prinsessor och hjältar, drakar, sagor och varm saft. Inomhus var det tända ljus och sagoberättande, målande och annat. Jag vet inte exakt, men jag tror att vi kanske 15 stycken barn (kan det stämma Mamma?) med en fröken (Bodil Petersen) och en extrafröken (som jag minns hur hon ser ut, men inte hennes namn, Gunilla kanske). Maten på Waldorf var lagad av föräldrar, ofta odlad av föräldrar och något masslagat och uppvärmt såg jag aldrig skymten av.
När jag nu ser tillbaka så tycker jag inte att det är borde framstå som lyxigt, utan är ungefär så barn skall ha det, men jag inser att jag fått något som inte många får.
Här i Tannefors finns ett dagis/en förskola på samma gata som jag bor. Jag går förbi ibland och tittar på den lilla asfalterade gården som ligger 5 meter från den stora gatan. Området är inte stort, men omgärdat av ett staket med ordentligt låst grind. Inga träd, ingen lera. Inga buskar, inget fantasieggande och ingenting varierande. Jag har funderat över vilka människor som vill ha sina barn förvarade där.
I tisdags uppmärksammades Billy McCormicks förslag om att bolag borde få driva dagis i samband med föräldrarnas arbetsplats.
Fördelar skulle vara att det är lättare att hämta och lämna, möjligheten att kunna träffa sitt barn under dagen, att kunna äta lunch tillsammans, men även att det skulle kunna leda till en uppgradering av statusen på förskoläraryrket genom att kommunen inte skulle monopolisera den.
Min omedelbara instinkt var att hur ofta arbetar människor på platser i stan som passar för dagis? Men inser snart att hur många dagis finns i områden som är lämpliga för barn? Och givet att att alla barn inte får tillgång till dagmammor med gröna gårdar eller förskolor på landet, så är det faktiskt inte dumt att vara nära mamma eller pappa.
Kanske kan närheten till föräldrarna och den vuxna miljön göra att kraven på dagislokaler ökar, att det ställs större krav på persoaltäthet när föräldrar kommer förbi mer än några minuter i början och slutet av dagen.
Jag tror att mycket gott kan komma ur det här.
Samtidigt kommer rapport om skiftdagis i Stockholm, så det börjar brinna i knutarna vad gäller rätten för föräldrar att själva avgöra hur deras barn skall tillbringa sina dagar.
Innan jag själv skall vara beredd att lämna framtida barn till dagis skall mycket ha förändrats och inte bara andelen vuxna i verksamheten, utan också andelen hjältar, troll och lera skall vara avsevärt högre än det är på de flesta dagis i dag.
Låt mig så avsluta med en liten anekdot. Min tidigare dagmamma Christine bild-googlade på mitt namn för ett tag sedan. Måste ha varit mitt under prostitutionsdebatten för första bild som kom upp var på en begränsat påklädd kvinna i höga lackstövlar. Damen ifråga var illustration i ett inlägg hos Isabella som refererade till mig. Så kan det gå på internet.
Bloggar.se politik, barnomsorg, Billy McCormac, dagmamma, Christine Nyman, Rudolf Steiner, Bodil Petersen
