Begrepps innebörd

Individens ansvar! Mot vad – Jag tycker det kan låta lite uppfodrande. Man får ibland en känsla av att individens ansvar bara handlar om att passa in, att följa regler och att inte störa de som lyckas med att passa in. ”Gör rätt för dig annars tar du inte ditt individuella ansvar”
Det här med att; ”göra rätt för sig” kopplas väldigt ofta ihop med ett individuellt ansvar.
De som gör fel, tar inte dom sitt ansvar då?

Ansvar måste väl komma från ordet att ”svara an” på mot någonting.
De som gör fel kanske svarar an mot någonting annat de också. Något vi inte alltid förstår. Eller så är det kanske så att de som ibland gör fel verkligen försöker att svara an emot de krav som omgivningen ställer.

Jag tänker bland annat på hur många av de som blir vräkta varje år som trots sina snäva marginaler och mot alla odds verkligen har försökt att få det att gå ihop. De kanske också hade hoppats på att kunna ge sina barn en cykel, en dator eller vad det nu kan vara.
Jag vet inte men jag gissar att det är just de här familjerna som aldrig har råd att till exempel åka på semester med sina barn eller låta sina barn vara med på skolresor och liknande. Och det kan ju vara just de här sakerna som vissa kan göra och andra inte kan göra som upplevs vara ett mått på huruvida du är en ansvarsfull förälder eller inte, om du gör rätt för dig eller inte. Ett mått på om du tillhör eller inte tillhör. Det här med ”tillhörighet förresten – Hur tror ni att det ordet uppfattas bland människor som inte har några som helst utsikter till ett eget hem?

Det individuella ansvaret kanske skulle kunna bestå i att ta sig en riktig funderare kring hur det jag uppfattar som mitt individuella ansvar påverkar en annans möjligheter och försök att ta det som hon eller han uppfattar som sitt eget individuella ansvar.

Om vi förenklar det: Hjälper vi varandra att ta ett individuellt ansvar eller använder vi det vi kallar för ett individuellt ansvar som en batong att slå i huvudet på dom som vi inte tycker tar det? Man kan ju undra om inte det är ett sätt att missbruka och finns det något behandlingshem för den typen av missbruk? Det kanske är rätt sorts missbruk. Kanske är det så att det individuella ansvaret måste vila på en gemensam grund, en grund som alla kan känna tillhörighet till.

Jag hör att jag låter precis som Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och alla de andra röstfiskarna brukar göra, ”att den här frågan är allas gemensamma ansvar”. Det är ju så men jag har inget sådant där färgglatt fisknät som jag hoppas att ni ska lägga er röst eller ert individuella ansvar i. Det är svårt att följa något stim i den här frågan och jag tror inte att vi heller ska låta oss fiskas upp i någon torr tilltro till en leende fiskare som sen blundar och som utan uppföljning nöjer sig med att dela ut pengar till socialproffs och frivilligorganisationer.

Det är dessa som rensar fisken och lägger den i lådor som de kallar härbärgen och liknande.
Men utifrån det rådande helvete som hemlösa lever under i vårt samhälle och som ingen annan verkar kunna göra något åt, så gör väl i alla fall proffsen någon kosmetisk förmildrande insats. Det jag är mest upprörd över, det är ju det att: Detta skulle de inte behöva göra om vi gjorde något åt själva grundproblemet.
Det är ju lite knepigt när de flesta av oss verkar känna oss lite grann som akvariefiskar inför den här frågan. Egentligen känner vi oss maktlösa. Det kommer bubblor ur mun på oss allihop till och från. Av någon anledning ger vi så fruktansvärt lätt upp i våra försök att förstå det här obegripliga. Vi står där och gapar inför det som händer på andra sidan glaset.
Men man ska inte vara negativ. Det var faktiskt hur otroligt det än låter, någon djurrättsaktivist som på allvar la fram ett lagförslag som gick ut på att man skulle sätta in en liten vägg, bakom vilken en liten akvariefisk skulle kunna gömma sig. Och det här lagförslaget handlade om att skydda den lilla guldfiskens integritet mot insyn. Så det händer grejer. Det är på gång menar jag. Man behandlar frågan så att säga. Sen gäller det bara att vi som individer också tar vårt ansvar och följer de riktlinjer och rekommendationer som lagen föreslår.

Jag tror inte att det går att stämma staten om det inte fungerar. Därför, det blir väl som vanligt att man lägger över ansvaret på kommunerna. Sen får man väl snabba sig på lite också. Ni vet att guldfisken har ett minne på tre sekunder, valfiskar vet jag inte. De har väl ännu kortare minne, vad nu det här har med saken att göra. Det har nog mer att göra med att jag kom in på politik. Den här frågan funkar inte i den världen, det har jag förstått under min tid i föreningen Stockholms hemlösa.

Jag tror att vi måste ta ställning som individer oavsett partipolitisk tillhörighet i den här frågan. Den kan bara lösas utifrån en insikt hos oss alla om att vi alla tillhör. Oavsett om vi gör rätt eller fel. Oavsett om vi stör eller missar hyran. Oavsett om vi blir omhändertagna av myndigheter som barn, vilket väldigt många av de som idag går på våra gator har blivit. Vi kan som medmänniskor inte stödja ett förhållningssätt som handlar om att straffa människor till hemlöshet för att de inte passar in.



Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa

@Rolf
Det var ett väl tilltaget inlägg som förtjänade lite eftertanke.
Jag uppfattar inte att ditt inlägg direkt är ett svar eller en invändning mot mitt, utan filosoferar fritt, så jag fortsätter på den tråden.

Om vi börjar med att ta ansvar för sig själv, att ansvara, så innebär det för mig att man accepterar sin egen roll som agent. Det har inte en direkt koppling till att lyckas med sin föresats och inte med att passa in, för man kan gott vara ansvarsfull och ändå falla och/eller avvika från normen. Men man ser och accepterar sitt eget ansvar för sitt liv. Det är jag och ingen annan som håller i ratt, såväl som gaspedal och broms.

Men som sagt, hur mycket man än accepterar och bär sitt eget ansvar så kan vägen i bland vara i sådant skick att resan ändå slutar i diket.

Med min definition så blir det svårt att vare sig hjälpa eller slå begreppet i huvudet på någon.

Ser man dock på människors praktiska situation och problem, så finns förstås en del övrigt att önska. Att erbjuda sin hjälp i Sverige är i princip att bli idiotförklarad, sannolikt för att det händer för sällan. Och visst finns det en tendens att uppfatta svaghet eller utsatthet som en egenskap snarare än en situation? Tanken att alla någon gång under livet kan komma att vara mycket utsatta har inte fallit många in. Det är dessutom lättare att hålla sig undan från problem, än vad det är att ta sig ur dem. Vilket kan vara väl värt att tänka på om man är den som betraktar eller värderar någon i en utsatt position.

Jag vet inte. Det fanns en tid när jag tyckte att han var en av de mer intressanta konservativa, inte bara i Sverige.


Efter de senaste artiklarna börjar jag bli orolig för honom. Inte för att han tycker "fel", utan för att de inte är sammanhängande.

Denna artikel måste vara det mest förvirrade jag läst på svd:s ledarsida på flera år - och då har jag läst nästan allt som publicerats där på senare år. Bara RPM:s val av terminologi avslöjar att han inte vet vilken begreppsvärld han befinner sig i. Ganska pinsamt. Försöker han introducera denna (underlägsna) amerikanska terminologi i Sverige? Vad vore syftet med det, annat än att förvirra?