Vet inte om månen står i någon galen fas, eller så, men två av fyra katter som håller mig sällskap när jag försöker läsa har idag varit galna. Klängiga, gnälliga och allmänt obstinata. Saker trillar, det klagas på att dörrar som de aldrig är innanför är stängda. De skall ha uppmärksamhet hela tiden och gärna vara en fysiskt integrerad del av mig.
Vill sparka, skrika, slå och kanske strypa. Bara det blir lugnt och jag får vara i fred.
Tänder ett ljus, tar fram meditationskudden. På med ngt lugnande på stereon och så en stunds stillhet på golvet. Med vansinnesmonstren.
Jepp nu är de lugna. (-Nåja den minsta ligger under soffan och tuggar emellanåt frustrerat på mattkanten.)
Och allt jag behövde göra för att få det jag vill, är att ge upp det och fokusera på någon annans önskan.
Att kämpa kan vara ett livsuppdrag i sig.
Att ge upp och foga sig kan vara en seger.
