Väcktes i natt av en katt som var i glaskrossartagen. Jäkla misslyckare! Glaset höll, men undertecknad rusade upp och låg sedan och funderade medan pulsen gick ned till normal nattnivå.
I går skrev jag om Federleys praktical joke och i nattens mörker var jag inte nöjd med inlägget. När jag agerar på ett sätt som jag inte kan vara stolt över så är det lite som att insidan vrider sig och gnider sig mot mitt yttre som två ballonger gnisslande mot varandra. Inte behagligt alls.
Det som jag vid min knuff-genomgång såg som blänkare var faktiskt förstaside-stoff. Man skall vara ordentlig och sanningslenlig med fakta.
Men jag funderade vidare och övervägde om det ändrade min slutsats? Nej faktiskt inte. På vad sett skiljde sig Federleys inlägg från ett ordinärt pressmeddellande, annat än att vare sig han eller någon tjänsteman behövde ta sig tid med att skicka ut det? Inte alls.
När en riksdagsledamot går ut med krav om regeringsombildning på en av riksdagens mest lästa bloggar så får det effekt. Man kan inte ens kritisera media för dålig faktakoll, eftersom riksdagsledamoten inte ens drog sig för att ljuga journalisterna rakt i ansiktet när de tog kontakt för att kolla upp det hela. Där gick han i mitt tycke från att agera oklokt till att agera direkt klandervärt.
Grunden till Federleys utspel är den att det i traditionella media förekommit en del kritik mot de sociala medierna och politikernas användnig av dem. Bland annat en undersökning som DN genomfört av politikernas bloggar som visade att få av dem leder till reaktioner i form av kommentarer.
Nästan var fjärde riksdagsledamot – 83 av 349 – bloggade i mars i år. DN har gått igenom samtliga.
Om man utgår från antalet kommentarer på bloggarna så är de flesta långt ifrån att nå någon bloggtopp:
• 51 av bloggarna hade färre än tio kommentarer under hela månaden.
• 31 av dem hade noll kommentarer.
| DNs artikel | >> |
För att bevisa sin tes så borde det rimligen varit någon av de inte bara kommentarslösa (som Federley numera uppenbarligen tillhör) utan en av dem som tillhör läsartoppen.
Tobias Harding skrev en tänkvärd text om hur den egna uppfattningen om vikten av det egna området påverkas av de mediatjänster som man som politiker eller tjänsteman har tillgång till. Eftersom nyheterna sorteras så får man lätt intrycket av att det man gör får mer betydelse, än om man ser hela nyhetsflödet.
| Akademiska synpunkter | >> |
Kanske är det en del av Federleys problem? För jag får en distinkt känsla av att han inte förstår att hans rykte och förtroende fått alvarliga skador. Av de som finns i runt Federley vid sidan om internet får man bilden av att han är en easy-going och trevlig kille. Men det är en helt annan sak än politiskt förtroende och yrkesmässig respekt.
Kanske går det att avfärda den kritik som framförts på internet på grund av dess otrevliga ton, att folk förväntat sig orimligt mycket, men det förändrar inte det faktum att jag sällan ser förtroende uttryckas för Federley annat än i relativa termer. Han är nämligen liberalare än de flesta andra i riksdagen. Men hör du någonting om vad han åstadkommer? Är han en kapabel politiker?
Jag tror att Fredrick Federley skulle göra klokt i lite färre festlöp och party-mingel och kanske lära en del av till exempel Christoffer Fjellner, som tycks satsa på politiken i form av att uppnå effekter.
I Federleys skor skulle jag använda bloggen till politiska och ideologiska diskussioner istället för de sms-liknande kommentarer och vykortslika reseskildringar som är vanliga.
För det är inte att göra sitt namn känt som blir utmaningen inför valet 2010, utan att tvätta bort bilden av en partyhoppande grabb, karriärpolitiker med en nonchalant konkurs och lättjefull oförståelse inför företagandets villkor och ansvar.
Kanske vore det till och med strategiskt att använda nästa mandatperiod till utbildning eller ett jobb utanför den politiska sfären och sedan återkomma till politiken med lite praktiska erfarenheter, mognad och civilkurage?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Federley, sociala medier, anseende
