Niclas Strandh/Deep edition har skrivit ett mycket bra inlägg om varför han inte kommer ut som Piratpartist. Jag tycker personligen inte att man behöverlåta sig hämmas så mycket av ett medlemskap, men förstår hans position.
Själv sitter jag sitter här vid min dator och blir mer och mer konfunderad var efter liberal efter liberal kommer ut som piratpartist. Det är inte det att jag inte sympatiserar med de flesta av Piratpartiets frågor, utan det handlar om en inställning till ideologi parat med en kultur som jag inte riktigt enbart får positiva vibbar av.
Internet och integritetsfrågor är ett av de viktigaste områdena inom politiken. Det är med djupt obehag som jag ser politiker hantera dessa frågor som vore det en fråga om att välja huruvida visp- eller matlagningsgrädde skall ned i kundkorgen. Att Piratpartiet fötts och driver dessa frågor är ofantligt viktigt för framtiden.
Utan integritet försvagas demokratin och dör. Utan en stark gräns mellan vad som är privat och vad som är lämpligt för politiker att blanda sig i går glider vi allt närmare fascism. System är inte svart-vita. Det klickar inte till, det går inget larm när man passerar gränsen från det ena till det andra, men någonstans går ändå gränsen.
Mitt engagemang är därmed orubbligt i denna fråga.
Men jag är också orubblig i min övertygelse att politiker skall ledas av en ideologisk kompass. Så och bara så kan vi väljare veta hur politikerna kommer att agera i alla de frågor där vallöften inte kunnat formuleras, i de frågor som dyker upp under en mandatperiod. Som tankesmedja eller opinionskapare behövs inte ideologin, men som beslutsfattare gör den det.
Integritetsfrågorna är av fundamental vikt, men det är för den sakens skull vare sig de enda som är det, eller de enda frågor som är viktiga.
Det är den politiska/ideologiska skepsisen jag har mot Piratpartiet.
Den andra orsaken till tveksamhet är av mer kulturell karaktär.
Den bästa försäljaren är alltid den som just köpt bilen, men jag känner ett visst obehag när människor först beskriver sin tvekan, sin ambivalens för att sedan sugas upp i en vi emot dem känsla som är mycket stark. Man pryder sin internet-existens med banrar, man rapporterar stolt om hur många “vi” blivit och man citerar stolt den stora ledaren.
Skepsisen, frågorna som skapade ambivalens är som bortblåsta.
Hade repesentanter för andra partier uppvisat samma tvärsäkra lojala hållning så tror jag att många haft svårt att ta dem på allvar och sannolikt också reagerat över den sekt-inspirerade attityden.
I nuvarande situation och än så länge är risken inte större än att diskussionen riskerar att fördummas och blir lite nyanslös när känslan av vi slår ut reflektion och självkritik. Men beteendet som sådant får mig att tänka på Vågen/die Welle/the Wave, som visades i skolan när jag gick i högstadiet och som fick en modernare tysk upplaga 2008.
Oviljan att nyttja självkritik och vara lite för pigg på att vara med tåget och inte bli ståendes vid sidan om är dock inte på något sätt förbehållet piraterna. Det är en egenskap som jag tycker mig se fläckvis bland de frihetsivrande debattörerna generellt. Att deras förslag är dåligt, gör inte automatiskt vårt är bra. Att det var det bästa vi kunde komma fram till givet de premisserna innebär inte att det är det ideala förslaget eller formuleringen. Att vara en del i en rörelse är berusande och härligt. Kraft läggs till kraft och snart är det som en lavin eller en fors vid snösmältning. I värsta fall blir det svårt att ändra färdriktning och saker som står emot blir överkörda.
Men för att återgå till Piratpartiet.
Jag tror inte att man i sammanhanget bör glömma bort att Piratpartiet hur man än vänder sig till stor del är en missnöjesyttring. Det hade inte varit den kraft det är om inte övriga partier framstått som tekniskt kunniga och insatta i kulturen på internet som “barna Hedenhös” och om inte övriga partier (med viss reservation för Miljöpartiet och Vänsterpartiet) prioriterat att följa Usa och starka marknadskrav, framför att skydda medborgarna och förstå var gränsen för den egna handlingsfullmakten går.
Så samtidigt som det arbete man bedriver är fantastiskt viktigt, så frågar jag mig hur missnöjesandelen av basen påverkar på lite sikt. Om man jag målar upp olika scenarier:
- Piratpartiet blir avsevärt större än nya partier brukar och får därmed reellt inflytande och inte enbart en vågmästarroll. Hur många är då nöjda med en skattepolitik som fastställs genom auktionsförfarande? Eller en vårdpolitik? Utformningen av barnomsorgsregler? Vilken stabilitet skapar det för dem som lever med resultatet av besluten?
- Många frågor och de flesta frågor under den senare delen av en mandatperiod är beroende av en viss kontinuitet. Ingen vet förvisso om enskilda politiker kommer att finnas kvar efter ett val, eller hur många mandat ett parti har. Men jag föreställer mig att det är en svaghet att i med stor säkerhet veta att partiet inte kommer att kandidera i nästa val. Man blir liksom en parentes.
Det finns samtidigt en lång rad goda sidor hos Piratpartiet som jag önskar att övriga partier influerades av. Värnandet av integritetet och översynen av upphovsrätten förstås.
Internetformen lyfts ofta fram, men jag tror att det är beroende av vem man vänder sig till. Vad man däremot har är en organisation som sätter medlemmarna och deras åsikter och tankar i centrum. Man välkomnar starka debattörer och tänkare, man räds dem inte. Man tycks ha en varm och personlig ton, vilket är en bra strategi om man vill engagera människor. Att samla sin verksamhet runt internet är förstås inte för alla, men gör förstås att du slipper inte riskerar att fastna i eviga samanträden. Sammanträden är nog dock någonting som man måste ha viss fördragsamhet med om man skall engagera sig politiskt, men man kan och bör rimligen spara de medlemmar som inte är förtroendevalda.
Det var mina tankar för dagen kring eftertanke och Piratpartiet.
Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om politik, självkritik, kultur, Piratpartiet
