Insåg att alla tankar snurrade i skallen och att jag inte var effektiv i det jag gjorde. Jag var liksom inte närvarande i handen eller tanken.
Så jag gick åt sidan och mediterade. Försöker samla mig runt nuet, hitta fokus och finna glädjen som leder framåt långt snabbare än det splittrade varandet gör.
Det första som dök in i huvudet var bilden av min väninna som skrev till mig nyligen. Lyckan av att ha någon som jag kan dela till och med mina fulaste och ynkligaste vurpor med och som inte värderar utan bara tar dem varsamt i handen och med värme och omsorg håller dem. Vars ögon säger att även i mina ynkligaste stunder så är jag den samma och lika värdefull som annars.
Min tanke vandrade vidare bland de människor som gör livet varmt och rikt. En del så lika mig att det känns som att vi är mejslade ur samma stycke, andra mer olika mig, men ändå så nära.
Människor som kan vara nära eller fjärran, som kan vara borta i många år, men som aldrig lämnar mitt hjärta. Jag tror att ni är en del av det-
Värmen återvände i bröstet och sakta också längtan efter nuet. Viljan att inte bara existera, utan att vara. Fullt ut.
För en tid sedan skrev en av mina favortibloggare en så fin skildring av hur svårt mötet med människor kan vara – speciellt de nära. Men hur man kan lära sig att hantera de svåraste möten.
Thomas är en gammal bekant, snarare än vän. Men han skriver ofta tänkvärt om hur vi kan växa som människor, vänner och föräldrar. Personligt och utforskande, utan att vackla över till navelpillande.
Så jag avslutar min stund av lugn eftertänksamhet med att skicka ut tacksamhet till en vän, till en bekant och till en främling som alla tre berikar mitt liv och ger näring till min själ.
Tack!
Fotot är taget i parken runt Herrborum – en plats dit jag ofta återvänder i tanken.
Läs även andra bloggares åsikter om meditation, nuet, närvaro, glädje, vänner, kärlek, tacksamhet
