För några dagar sedan skrev Tanja Bergkvist om ett fall vid Uppsala universitet, som på det stora hela gått ut på följande:
Den femte delen i utbildning om sexuella trakasserier och trakasserier på grund av kön (man kan förmoda att den var obligatorisk) hålls av en Jämställdhetshandläggare av kvinnligt kön för en institution. Deltagare X, som är av manligt kön, har en pressande artikel-deadline och tittar emellanåt i sina artikelpapper.
Jämställdhetshandläggaren på universitet blir mkt kränkt över att X tittar i sina papper, vilket hon uppfattar som härskarteknik, närmare bestämt osynliggörande. Under seminariet berörs det hela inte mer än att handläggaren tog upp liknande exempel på osynliggörande.
X har också i korridoren diskuterat med en kollega huruvida
föredragshållarens blottade mage var ett medvetet grepp för att väcka
reaktioner, vilket handläggaren får höra dagen efter. Detta blir härksarteknik nummero två, nämligen förlöjligande. Handläggaren känner sig nödgad att anmäla det hela till rektor.
Rektor som enligt dåvarande Jämställdhetslag var skyldig att initiera en utredning enbart på en parts anmälan gjorde just det.
X får reda på det hela och uppmanas att ta kontakt med handläggaren för att be om ursäkt och förklara. X gör sig i och med detta skyldig till Triss i härskartekniker eftersom detta att han behövde diskutera hennes klädsel är ett sätt att skuldbelägga henne.
Rektor finner att diskriminering är för handen och riktar kritik mot X.
Dilemmat är att den då gällande laget fokuserade på en parts upplevelse av kränkning – vilket är i allra högsta grad subjektivt begrepp som där till hänger samman med personens eget mående. Ju sämre man mår, desto sämre hanterar man konflikter, kritik och misstag.
En försvårande omständighet är universitetets lokala regler vilka går i samma linje som lagen men också blandar in sådant som professionellt beteende. (Även X erkänner att uttalandet i korridoren var olämpligt, om än utan önskan att kränka).
Kruxet är att allt bygger på begreppet kränkning och att vidare definitioner av vad som skall krävas saknades. Vidare kunde en arbetsgivare som inte fullgjorde sina förpliktelser enligt lagen både bli skadeståndsskylldig och få problem med facket på grund av kollektivavtal.
Min gissning är att rektor och juridiska avdelningen gjorde en bedömning att risken var större att Jämställdhetshandläggaren skulle bråka än att X skulle göra det.
Här finns en anonymiserad kopia på beslutet i PDF-format.
Det verkar som att Uppsala universitet år 2007 var mycket aktiva vad gäller att bete sig mot sin personal. När jag googlade runt på temat matematik, snubblade jag för rätt länge sedan nämligen över dessa artiklar.
På grund av pågående hanterande av problem på arbetsplatsen kallas två anställda till intervju. Men det blir ingen intervju, utan istället kräver man att de skall säga upp sig i utbyte mot ungefär 3 årslöner och hotet att annars få sparken.
Ingen förklaring till vad som är orsaken eller vad de har gjort. De vågar inte annat än att acceptera och upptäcker mycket snart att de avskurits från bland annat sina mailkonton. Jag kan förstås inte avgöra om dessa personer faktiskt borde sägas upp, men nog genomfördes det hela på ett mycket underligt sätt och jag kan hitta minst en härskarteknik. De besynnerliga metoderna bevisas bland annat av ljudupptagningar som den ena professorn gjorde.
Läs även andra bloggares åsikter om härskarteknik, Uppsala universitet, personal, chefsskap
