När slutade politik att handla om rätt eller fel? Om vilket mål man vill nå och vilken väg som är bäst dit?
Jag läser valanalys efter valanalys och de flesta har ingångsvärdet – det här måste vi göra för att locka väljarna. Detta är ofta en attityd även från dem som tycker att det handlar om ideal, men likväl formulerar de sig i väljarstödsmål. Locka väljare – när blev det huvudmålet?
Christian Engström sade i Aktuell: “Ett parti är ett medel för att uppnå ett mål, det är inget självändamål i sig” (via Erik Laakso).
Smaka på den! Hur många politiker kan säga det? Inser det?
När Gud skapade världen och partierna uppstod, så uppstod de ur idéen att om samhället såg ut så här eller så här så skulle människorna ha det bättre. Alternativt att människorna hade rättigheter som var okompromissbara och att statens uppgift var att skydda dem.
Idag handlar det om att vara tillräckligt trendkänslig för att se var opinionen går. Partierna handlar inte om idéer och ideal, de har förvandlats till stora bemanningsföretag som sysselsätter en yrkesgrupp. Eller två, politiker och tjänstemän.
Jag är liberal – jag vill ha företrädare som anser att varje individ är ett mål i sig och att individen aldrig kan offras för kollektivet. Som anser att mänskliga rättigheter finns och som inser att för att det på det följer att de är ovillkorliga. Min rätt till mitt liv, min kropp, min hälsa, mina tankar och åsikter (däribland religion och politiska dito), mitt privatliv och mitt ägande. I grova drag handlar det om FNs deklaration om mänskliga rättigheter till och med artikel 21.
Det är vad mina företrädare skall tro på, brinna för och idogt arbeta mot som mål.
Dessa punkter står över alla andra prioriteringar och är inte kompromissbara. Är det inte vad ni står för så saknar ni för mig värde.
Så sluta nu med att springa runt som uppmärksamhetssjuka tonåringar och fundera över vad ni skall förändra för att bli populära. Just nu är det just det beteendet som gör er gravt oatraktiva. Vem vill ha en relation, om ens politisk, med någon som som anser att allt är kompromissbart, som inte har något eget värde annat än hur många kompisar man har? Faktum är att i många fall vill jag ha samma sak hos en politiker som hos en respektive. Det är en del av det där ordet som ni inte förstår. Integritet. Att ha ett varande, värderingar som man inte kompromissar med. Och att gilla makt och pengar är inte en värdering.
- Sunda värderingar
- Förmåga att stå på sig, men också kompromissa när det behövs, men aldrig ge efter och vika sig – integritet med andra ord.
- Inte skaffa sig insyn i sådant som jag inte delat med mig av och heller inte låta mig veta sådant som är någon annans privata hemlighet – integritet i den andra innebörden.
- Känna sina egna gränser och be om hjälp när det behövs.
- Hederlighet och förmåga till rak kommunikation
- Kunskap och bildning
- Stil
- Människokärlek. Konsten att kunna se på den mest udda och skumma person och se likheter med sig själv samt goda egenskaper eller annorlunda uttryckt att inte leva i en värld av oss och dem. Att acceptera andra är i många avseenden också att acceptera sig själv.
- Humor – annars blir du snabbt maktfullkomlig och fanatisk
Ja det var väl ungefär det.
Just nu känns det ungefär lika troligt att ett parti kommer att leva upp till det som att tandfeerna kommer att ha rikskonvent i mitt vardagsrum…
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, värderingar, integritet
