Lyssnar på Alice Bah Kuhnke som öppet beskriver sig själv, sina åsikter och sina fördomar. Spontant gillar jag henne.
Hon pratar om hur hon vill att människor skall bemötas och det slår mig att det är precis det det handlar om. Mina värderingar om vad staten skall göra, handlar om vad jag vill eller inte vill göra mina medmänniskor.
Jag skrämmer inte folk, jag snokar inte, jag tar inte andras saker för att göra det lättare för mig, jag dikterar inte hur andra skall leva sitt liv, jag lägger inte ansvaret för mitt liv på någon annan och jag försöker att inte vara snarstucken utan istället förstå vad som driver människor eller varför det blir fel ibland och när staten agerar å mina vägnar, så vill jag förstås inte att den skall göra någonting som jag inte skulle göra själv.
Därför gillar jag inte statens makt över vår kommunikation, allt för hög skatt, morallagstiftning som sexköpslagen, diskrimineringslagstiftningen och en del annat i vårt samhälle.
Ibland när liberala värderingar diskuteras så blir det lite väl mycket “jag”. Jag vill ha frihet, jag vill… Men det är ju bara en del av det hela. Till största delen handlar det ju faktiskt om att jag inte vill att de människor jag tycker om (eller resten heller) eller mina framtida barn skall behandlas illa eller begränsas och än mindre att de gör det i mitt namn.
Jag vill att de skall få vara fria, starka, kärleksfulla och lyckliga. Jag vill inte att staten skall använda mig som argument för att hindra dem.
Politik är inte ett stort teoretiskt projekt – det är inte större än hur vi själva vill bemöta våra medmänniskor.
Läs även andra bloggares åsikter om Ideologi, politik, värderingar, Alice Bah Kuhne
