Min utgångspunkt är denna:
Ser man till religioner och filosofier som har en individualistisk utgångspunkt, så menar jag att det finns gemensamma nämnare för de verktyg de erbjuder människor. Verktyg och vissa ståndpunkter som jag tror att den stora majoriteten accepterar som rimliga.
För att ge några exempel:
- Lycka
Det generella värdet med livet är att känna lycka, eller möjligheten att eftersträva lycka. Ingen är lycklig alltid, men om möjligheten att eftersträva lycka inte finns, skulle värdet av att fortsätta leva och reproducera sig vara litet.
- Det egna ansvaret
Människan gillar makt – genom att ta makt över sitt eget liv, sina egna tankar och därmed sin framtid, så kommer man oavsett faktiska omständigheter närmare en känsla av lycka. Att leva sitt liv faktiskt maktlös genom att bli fråntagen rätten att fatta egna beslut, förflytta sig eller liknande, alternativt att efter eget val leva som ett rö för vinden är inte vad som rekommenderas för en känsla av lycka. Medan makt över det egna kan skapa lyckokänslor, så har jag inte hört någon som menar att kontroll över andra gör det. Det kan möjligen öka känslan av betydelse och tillfälligt minska känslan av mindervärde, men knappast leda till lycka.
- Framsynthet
Ytterligare en del som ofta lyfts fram är att vara klar över sina mål och stringent eftersträva dem. Rand pratar till exempel om konstruktiv egoism. Inte egoism för stunden utan det val som gynnar dig över tid. För att kunna vara framsynt krävs dels att du får följa din egen övertygelse, dels att du kan disponera dina medel över tid.
- Medmänsklighet
Det är otvivelaktigt så att människor i allmänhet trivs i sällskap. Antalet eremiter är nämligen försvinnande litet. För de allra flesta är det av eget värde att hjälpa andra människor. Olika människor drar gränsen på olika sätt, en del hjälper engagerat familj och vänner, andra utsträcker sig till grannar eller människor i närmiljön medan en del får utbyte av att hjälpa människor de aldrig mött på andra sidan jorden. Men de allra flesta förordat att man hjälper andra och mår själva bra av att hjälpa till. Att leva isolerat, utan social interaktion och utan hjälp eller möjlighet att hjälpa är inte ett generellt recept för lycka.
Jag sätter stopp på exemplen där, även om det finns fler – för det jag finner intressant är att koppla samman dessa verktyg och idéer med statens påverkan på och uppfostran av sina medborgare.
I vilken utsträckning syftar statens verksamhet till att ge oss möjlighet att eftersträva lycka, att ta kontroll över våra liv, att planera för framtiden eller att visa medmänsklighet?
Det svenska samhället bygger på att staten vet vad som gör medborgarna lyckliga. Men om vi nu ponerar för en stund att lyckan inte ligger i materia eller form, det vill säga någonting som andra kan tillhandahålla utan att det är vägen och inte målet som gör resan värd mödan. Är då inte vårt samhällsprojekt av idag ett recept för motsatsen till lycka?
Vi har ett högt skattetryck, som förvisso skapar en viss trygghet genom omfördelningssystem, men som samtidigt i personliga krissituationer eller motgångar utelämnar oss till främmande människor som fattar beslut om vår ekonomi, granskar vårt privatliv och därmed minskar vår privata sfär, men också fråntar oss rätten att hålla i den ratt som styr vårt liv. Utrymmet för medborgarna att planera för framtiden är litet, för den stora andelen trygghet finns ju inte i människornas beslut och planer, utan till en betydande del i de statliga och kommunala systemen och därmed lämnas inte nog med resurser för gemene man att på något avgörande sätt spara och planera inför framtiden.
Jag talade i går med en uppgiven akademiker som mottog hot om indragen a-kassa från arbetsförmedligen med anledning av antalet arbeten personen sökte per vecka. Personen har en snäv akademisk inriktning på hög arbetsledande nivå och tillhör ett område som generellt inte utlyses hos arbetsförmedlingen utan genom kontakter och head-hunting. Personen har inte varit arbetslös mer än några månader NÅGONSIN, men bemöts som en gemen bidragssnylltare samtidigt som arbetsförmedlingen ställer krav på (inte föreslår) att sekreterarjobb för de assistenter personen tidigare varit chef för skall sökas, parallellt med arbetsledande tjänster hos samma arbetsgivare på samma arbetsplats. Under omständigheter där personen själv kunnat placera sina pengar för överlevnad under arbetslöshet (t.ex. försäkring, eller egna besparingar) skulle inte den ansvarige för utbetalningar tjäna särskilt mycket på att ställa krav på en person som förstör personens professionella rykte, vilket ett sådant agerande innebär. Men i Sverige är målet kvantitativt, makten över andra stor men makten över din egen situation liten. Resultatet är ohälsa.
Staten är starkt moraliserande och gör vad den kan för att påverka både våra åsikter och hur vi lever. Sexköpslagar, folkhälsokampanjer, genusstyrning av vår barnuppfostran och så vidare i all evinnerlighet. Skulle vi drista oss till att ägna oss åt religion så har politikerna till och med politisk styrning av den största organisationen för religiös verksamhet. Smaka på den – politiskt styrd religion.
Utrymmet att forma sina egna värderingar och att sedan följa dem är både praktiskt och socialt rätt litet.
Men staten har också tagit på sig ansvaret för vår medmänsklighet. Hjälp i Sverige organiseras genom staten, skattetrycket gör att människor mer sällan har vare sig tid eller råd att hjälpa andra och det påverkar också folk mentalt – man har ju redan betalat för att “de andra” skall få hjälp. Vi hindrar människor från att köpa sex, inte genom att försöka hjälpa dem, utan genom att fördöma dem. På samma sätt hanterar vi människor med drogproblem och i princip föräldrar som inte uppfostrar sina barn på det politiskt korrekta sättet. För barnuppfostran gäller oftast inte praktiska förbud eller straff, utan man vägrar ge människor del av den offentliga plånbok som de själva betalat till och som satts åt sidan för barnledigheter och barnpassning.
Jag har vid ett par tillfällen erbjudit mig att som enskild hjälpa till på ett vårdboende och äldreboende. Vårdboendet kom jag i kontakt med via en vän som arbetade där och visste att de var kort om folk över julafton, så jag tänkte att någon som kunde fungera som sällskap och allmän hantlangare nog skulle vara till nytta. Ni anar inte hur skeptiska människor kan se ut när du inte representerar en organisation, kyrka eller staten och ändå vill hjälpa till. Det finns dessutom en uppsjö av regler och förordningar som gör det komplett omöjligt att gå dit och ställa en skinka och vörtbröd på bordet och sedan inta de samma med personal och patienter. Äldreboendet bodde jag granne med och det var rätt uppenbart att fler ville ut och promenera än personalen kunde ta sig tid med, men mitt erbjudande om promenadsällskap fick dem att se ut som att jag vore en professionell testamentesfiskare eller möjligen inbrottstjuv. Det var helt uppenbart ingen före mig som erbjudit sig att göra ett handtag. Samma sak säger flera föräldrar som jag känner som velat engagera sig i sina barns skola – det finns inga vägar in. Du förväntas inte vilja. Och det är i mitt tycke symtomatiskt för Sverige. Finns det ett samband med hur vi organiserat samhället? Ja det tycker jag är uppenbart.
Vårt samhällsbygge är skapat utefter den socialistiska modellen om att målet är lika för alla, men är det någon som på ett mänskligt plan tror att det skapar lycka? Att de fattigaste lyfts ur misär är förstås bra, men korrelerar vår syn på mänskligt liv och nåendet av lycka med samhällsplanen i övrigt? Verktygen som medborgarna får (eller tillåts behålla), är de funktionella eller nöjer vi oss med dem därför att den som gav oss dem fattade nada, men menade väl? Lite som när man sätter på sig den förskräckliga julklappströjan för att glädja mormor… och har vi gjort det så länge att vi inte längre inser att vattenspannen inte borde ha hål i botten, spaden inte se ut som en hötjuga och skottkärran helst inte ha ett fyrkantigt hjul?
Vore det en så dum idé om samhällsbyggandet anpassades efter hur människor fungerar, inte efter hur en grupp människor önskade att verkligheten såg ut? Och borde inte diskussionen om vad som gör människor lyckliga vara livaktig i politiska kretsar, eller är politikerna de enda som sitter inne med sanningen? För tänk om vi blir lyckliga av att få gå vår egen väg, medan politikerna inte låter oss välja annat än deras väg?
Har jag rätt eller fel?
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, lycka, medmänsklighet, framsynthet, makt, samhällsbyggande, livsfilosofi
