I förmiddags var jag på ett möte med Individuell Människohjälp som deltar i ett projekt för föyktingbarn i regi av svenska kyrkan. Tanken är att skapa en barn grupp där barn med svåra upplevelser skall få hjälp att hantera sina upplevelser, inte psykologhjälp även om sådan expertis finns iblandad, utan på ett pedagogiskt plan.
En möjlighet att få sätta dessa barn med svåra upplevelser i centrum en stund. Projektledarna berättade att en av de saker som gör barnens situation så svår är att de oftast är i ofas med hela världen. De rycks upp från sitt hem, sina vänner och den miljö de känner och landar i ett främmande land. Barnen har ofta ingen insyn i den farliga situation som funnits omkring dem, vilket försåts föräldrarna har. Så vid ankomsten till Sverige möter en situation där barnen skall börja hantera en chokerande totalförändring samtidigt som föräldrarna för första gången kan andas ut. Flykten gick vägen. När sedan barnen börjar komma i fas så är det inte ovanligt att föräldrarna hinns i kapp av det skedda och drabbas av depresion. Därför är det viktigt att skapa utrymme för barnen att i gemenskap med andra barn och tillsammans med vuxna som inte dras med katastrofala upplevelser i bagaget.
Medan barnen tillbringar tid i denna grupp så försöker man arrangera verksamhet för deras föräldrar och syskon. Dels för att involvera hela familjen och dels för att familjen inte skall behöva åka fram och tillbaka för lämning och hämtning utan i stället skall kunna sitta ned och prata, leka och fika. Det är där vi volontärer kommer in.
Nu var mötestiden satt till kl.10 vilket begränsar utbudet till pensionärer, studenter, arbetssökande och en deltidsarbetande. Men likväl så bestod gruppen enbart av kvinnor.
Det är alls inte så att män saknar engagemang. Inte alls. Jag och min väninna som tog med mig dit träffade efter mötet våra respektive män som spelat squash tillsammans. Det gör de flera gånger i veckan. Min man tyckte att projektet var både intressant och bra och började spontant spåna över hur han kunde hjälpa till med det ena och andra – men så snart det framkom att träffarna kommer att hållas sen eftermiddag så tog det tvärstopp. Det gick inte.
(Inte meningen att hänga ut just dig älskling). Det är inte första gången jag hör resonemanget. Ibland kommer det även från kvinnor, men det har kommit från samtliga män jag diskuterat med. Och var är de arbetslösa, studerande eller pensionerade männen? Oftast är jag inte mycket för kvotering, men just när det handlar om att erbjuda flyktingar kontakt med svenskar, att erbjuda insyn i samhället och att diskutera hur det fungera här så är det ju rätt uppenbart så att det vore värdefullt om det fanns svenska fäder, bröder,söner och makar med att prata med.
Å ena sidan beundrar jag mäns förmåga att säga nej och att göra det som roar dem å andra sidan blir jag så matt och less. När jag nu sitter här och funderar över vilka män som nu kommer att höra av sig och påtala att de inte fungerar så, så inser jag också att de män som avviker istället är extremt engagerade. De sitter i styrelser eller arbetar utomlands som volontärer. Var är ni vardagsengagerade? Ni som vill sträcka ut en hand till den som behöver det? Som sitter vid köksbordet och säger att svensk flyktingmottagning är kass och att integrationsarbetet suger?
Hör av er så skall jag ge er ett tips om var ni kan spela roll!
Läs även andra bloggares åsikter om Integration, Flyktingmottagning, Individuell Människohjälp, IM, Svenska Kyrkan
