Jag var i helgen tillbaka på Follökna vängård för några dagars retreat.
För mig är det välbehövt, inte för att jag saknar lugn och ro utan för att miljöbytet och den tysta samvaron väcker tankar. Inga borden pockar på, ingen förväntar sig någonting annat än att inte bli störda. Jag får möjlighet att iaktta mina egna reaktioner, tankar och känslor och följa dem hela vägen ut. Ifrågasätta, förkasta eller förstärka.
Retreatens form
För vår del var retreaten utformad så att vi kom på fredag eftermiddag åt middag tillsammans och gick in i tystnaden som sedan varade till söndag lunch. Däremellan fanns olika verksamheter inplanerade som det var upp till var och en att delta i. Där fanns förstås frukost, lunch och middag, men också morgon och middagsbön samt regelbundna stunder av gemensam meditation ledd av Lasse Yngvesson (som annars leder verksamheten på Wettershus).
Retreatledaren Lasse fanns tillgänglig för den som vill diskutera något och denna gång fanns också en massös, specialiserad på taktil massage med. Till båda bokade man in sig genom att sätta ett kryss på deras scheman som fanns i hallen. Integritet är nog ett generelt begrepp som väl skildrar helgen. Var och en tillåts att vara sig själv och bara det. Var och en tar ansvar för sig och inget mer, men samtidigt finns en stor värme och omtanke i gruppen som har en egen integritet. För i sin enskildhet så svetsas även gruppen samman.
Några upplevelser
Jag känner för varje sak som jag gör för mig själv på det här planet att saker händer och utvecklas, såväl praktiskt som upplevelsemässigt. En av sakerna som hände var av väldigt praktisk karaktär. Redan första kvällen började mina käkar låta konstigt. Ni kanske minns Yorrick i Hamlet, den gamla hovnarren som blir uppgrävd på kyrkogården? Det började smälla och knäppa i dem så Yorricks käkar framstod välsmörjda. Rätt som det var så upptäckte jag att jag kunde både gapa stort (inte så stort som Yorrick) och röra käken i sidled, vilket jag inte kunnat på många år på grund av spänningar. Spänningar som vare sig massage eller avslappning rått på. Det har helt enkelt varit som att mina käkmuskler glömt bort hur man slapnnar av, vilket sedan strålat ner i hals och axlar.
Nu väntar jag med spänning på om detta också kommer att påverka tinnitussen.
Det kan tyckas tråkigt att inte tala på en helg, men jag tror att alla som prövar slås av hur annorlunda världen blir tyst. Dels finns det en ro i att det faktiskt är tyst omkring, men tystaden och målet att inte störa andra påverkar också tankar och reaktioner, dels förhåller man sig annorlunda när man inte praktiskt kan reagera på varje tanke som far genom huvudet vilket gör dem mer synliga. Jag kom vid ett tillfälle ini köket, sist. Normalt när man stiger in i ett kök med människor så hälsar folk, de bjuder en att sitta vid sitt bord. Ingen reagerade och för en isande sekund så reagerade hela min kropp på tanken – jag har gjort något fruktansvärt fel, jag är utfryst ur gruppen och vare sig vänner eller bekanta vill veta av mig. Normalt sett hade jag sannolikt snabbt agerat för att återvinna det gillande som min rädsla uppfattade att jag förlorat, men vad gör man när man inte skall störa andra eller får prata? Tanken fick löpa hela vägen, jag insåg att jag var på reteat, att jag inte gjort något värt att ogillas och att det var högst otroligt att flera av de vänner som var där skulle reagerat så ens om jag gjort.
Jag är säkert inte den enda som bär med mig en skräckrest, kanske framförallt från skoltiden, om att inte höra hemma, vara utanför och att inte duga. Jag är glad över att jag så påtagligt fick se och känna igen den känslan och tänka igenom relevansen i att bära med mig den ännu. Det finns människor som vare sig tycker om mig eller ser mig men ack så många fler människor det finns som tycker om eller älskar och som visar förståelse och omtanke även när jag beter mig som konstigast. När rädslan inte tillåts härja fritt så vet jag mycket väl att jag trivs med den jag är, att jag hör hemma och att det finns nog människor som aldrig släpper taget för att jag skall vara trygg en livstid. Jag skall arbeta för att den tanken och känslan bubblar upp okontrollerat i stället för den andra. När det kommer till människor så är jag rik och när jag ser vilka nya människor som kommer in i mitt liv och sätter sig ned så vet jag att det är ett gott betyg. Mycket gott.
Lyckan kommer
“Lyckan kommer” var temat för retreaten. Lika svårt som jag hade att ta till mig förra retreatens tema “själens mörka natt” lika självklart kändes det här temat. Det är erövrat. Min värld idag är i många avseenden den samma som den alltid varit, men den är helt annorlunda. Jag är den samma, men helt annorlunda. Jag vet inte när, men på ett ungefär hur lyckan smugit sig på mig och byggt bo lite överallt. Under perioder av mitt liv har jag varit påtagligt olycklig och drunknat i depressioner, men jag har inte förr än nu insett att inte heller de mellanliggande perioderna var lyckliga. De var bara inte olyckliga. Jag har också insett att lycka inte har någonting med upplevelser att göra. Jag tror att man kan uppleva sorg men fortfarande vara en lycklig människa och på samma sätt kan man faktiskt vara djublande förälskad utan att vara lycklig, för känslan är vilkorad, i detta fallet till den andra personens medverkan i ditt liv.
Lycka handlar om hur man bemöter sig själv och hur man betraktar världen man lever i och det som händer i den. För mig är det också helt uppenbart att en påtaglig andel av det som händer oss drar vi på oss själva, av bra såväl som dåligt. Lyckan ligger mycket nära acceptans, medkännande men också distans. Att acceptera faktum, att visa sina medmänniskor men också sig själv medkännande och samtidigt som man är närvarande i situationen förhålla sig med en viss distans så att man inte blandar samman det som händer med sig själv eller tar den för given. Att det finns fel i situationen innebär inte att jag är fel, kanske att jag handlat fel däremot. Att situationen är fel nu betyder heller inte att den kommer att vara det om en stund. Allt förändras hela tiden.
Det har slagit mig hur självcentrerad jag var som olycklig människa. Hur fokuserad jag var på min egen rädsla eller min bekräftelse, hur snar jag var att koppla t.ex. en mötande människas sura blick till mitt agerande eller deras bedömande av mig. Allt handlade om mig. Det har också slagit mig hur mycket svårare det är att säga förlåt för den som inte insett skillnaden mellan jaget och agerandet, för den som saknar en egentlig självuppfattning. Så länge som jag sätter ett likhetstecken mellan det jag gjort i mitt liv och mig, så blir det förstås väldigt kostsamt att erkänna fel. Att be om ursäkt blir inte bara ett sätt att ångra att man sårat någon, utan också en bekräftelse på att man är en dålig människa, ett misslyckande. Konsten, om än svår, är att när man gjort något dumt kunna rufsa sig själv i håret och säga “älskade knasboll så du ställer till det, men det ordnar sig. Nu tar vi och ställer allting rätt igen.”
När man själv inte längre lever i ständig reaktion på omvärlden, utan av egen kraft så inser man också att det troligaste är att den där sura blicken inte har med mig att göra och istället för att förfalla till självkritik och kanske själv reagera med en sur blick över det uppfattade ogillandet, kan gå fram och ge personen en klapp på armen och fråga hur det är och om man kan göra något för att göra det bättre. Vem vet hur många som annars kunnat se min reaktiva sura blick, kännt sig träffade och spridit den vidare?
En av retreatledarens formuleringar som jag fastnade för var själslig förorening och det tänkte jag skriva om i nästa inlägg.
Tills dess kan du också passa på att läsa Thomas inlägg om retreaten.
intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Retreat, Follökna vängård, lycka, Lyckan kommer
