Jag fortsätter att fascineras av Vellingefrågan. jag uppfattar att debatten karaktäriseras av rädsla, ovilja till konstruktiva diskussioner och beslut, omognad, skadeglädje och osaklighet.
Det är svårt att följa debatten och samtidigt känna att Sverige är ett högstående samhälle vare sig intellektuellt eller emotionellt.
Det finns ett problem med rasism i de politiska leden, men det är inte rasism som bemöts, det är rasism hos politiska motståndare. Det är liksom inte rasismen i sig som är problemet, rasismen blir snarare ett tillhygge att använda i den politiska kampen om makt.
Problem eller tillhygge?
För några år sedan minns vi hur byggnads representanter stod i Vaxholm och skrek “Go home” till lettiska byggnadsarbetare, härom dagen rapporterades att Folkets Hus i Landskrona kvoterar sina hyresgäster på nationell härkomst. Svenskar i ena hörnet, nysvenskar i det andra. Upprördheten på vänsterkanten var då liksom nu inte stor, jämförelsen mellan att en representant uppenbarligen inte har en särskilt vidsynt och problemlösande människosyn och att det skulle vara fallet för alla socialdemokrater har inte varit aktuell, men har varit frekvent förekommande i Vellingeaffären.
Moderaterna har tagit itu med rasismen. Typ. Man har läxat upp Lars-Ingvar Ljungman och gett honom uppdraget att övertala Skånekommuner att ta emot flyktingbarn. Skandalen skall bli en PR-framgång. Men sakfrågan, värderingarna rör man inte med tång.
Inte på någon sida ser man till vad det är som är grunden till avoga inställningar mot människor från andra kulturer. Man förmår vare sig hålla sig saklig eller att ge verkligheten mer än en dimension. Visst finns det moderater med rasistiska värderingar, precis som socialdemokrater. De flesta människor som är rädda för sin omvärld är det på grund av otrygghet och okunskap. Det man inte mött målar man upp som oresonabelt stora hot.
Endimensionell värld
Men det finns också en annan del av det som ofta stämplas som rasism. Dåliga erfarenheter. Dåliga erfarenheter av individer, men framförallt av effekterna av svensk flykting- och integrationspolitik. Men den frågan har man effektivt kvävt under många år genom att skrika rasist när kritik väcks. Nå det är dags att sluta skrika och börja tänka – med både hjärna och hjärta.
Och vad som inte tycks slå politikerna är att det inte behöver vara ett antingen eller. Politikerna såväl som andra kan yttra rasistiska saker OCH ha relevant kritik mot t.ex. migrationsverket. man kan vara emot flykting mottagningar av flera olika skäl samtidigt och detta måste då bemötas på flera olika nivåer samtidigt.
Empati eller självrättfärdighet?
Peter J Olsson skrev att han bor nära ett hem för ensamkommande barn, men att han inte kännt till det för att de inte stört. Det känns säkert tryggt för Vellingeborna och jag inser att det är dem som informationen är riktad till, men jag förhåller mig fortfarande undrande.
Det är ju bra att Vellingeborna inte riskerar att störas. Givetvis hade det varit tråkigt, men var det huvudproblemet? Vi pratar om unga människor med upplevelser som vi som växt upp i Sverige tack och lov inte kan förstå. De förtjänar att bemötas och tas om hand därefter. Den goda är inte den som härbärgerar, det är inte mer än självrättfärdighet. Den goda är den som lyckas ta dessa människor och deras upplevelser på allvar och bemöta dem med det de behöver. Vård, trygghet, rättssäkerhet och vart efter utbildning. Notera att “de godas” representanter i sammanhanget inte har situationen mer uppstyrd än att man ber om hjälp med vinterkläder och saker att sysselsätta ungdomarna med. Inget fel med att be om hjälp, men det säger något om hur väl arrangerat det här är.
Istället har det på Facebook startats en grupp där människor erbjuder sig att ta barnen några nätter var och i likhet med Sanna Rayman så undrar jag hur dessa människor är funtade. Ibland är vi svenskar så uppfyllda av viljan att göra gott för vår egen skull, inte för andras. Tror någon verkligen att vad dessa människor behöver är att kajka runt hos främlingar som inte talar deras språk, som inte har möjlighet att bemöta deras upplevelser?! När började vi i Sverige betrakta människor som boskap som skall härbärgeras?
Demokrati eller bekvämlighet?
Några av motargumenten har roat mig. Det fanns de som argumenterade för att ägaren av vandrarhemmet borde ha rätt att hyra ut till vem han än behagade, det fanns de som argumenterade för att kommuner bruka förlägga sin verksamhet utom kommungränserna, det fanns de som argumenterade för att det var moderaternas fel eftersom de har majoritet och mer där till.
Givetvis står det rimligen en näringsidkare fritt att idka sin näring, men däremot står det, eller bör inte stå en kommun lika fritt att bedriva sin verksamhet. Kommunens verksamhet bör ju omfatta kommuninvånarna och om verksamheten innebär att dessa upphör att vara kommuninvånare, genom att verksamheten innebär att de skrivs någon annanstans så kan man ju fråga sig om det blivit rätt.
Att det är praxis att kommuner förlägger sin verksamhet utanför kommungränserna så kan man ju också fråga sig hur vettigt detta är ur lokalpolitiskt perspektiv. Visst kan man köpa till exempel vård på distans, men det bör rimligen vara undantag och inte handla om att kommunens egna verksamhet förläggs utanför kommunen – för är det då kommunal verksamhet man talar om, eller är det en indikation på att den borde skötas på annat sätt?
Parallellt med de praktiska frågorna med att lösa problem och att få budgetar att räcka så tycker jag att vi kan ställa ett krav på såväl politiker som partier att föra en idémässig debatt. Vad är demokrati och hur upprätthålls den? Det här beslutet gör att budget går ihop, men är det demokratiskt?
Den diskussionen är lika obefintlig som den om obehagliga värderingar i de egna leden och hur man skall komma till rätta med dem. i mångt och mycket agerar våra politiker inte som politiker, utan som politiskt tillsatta tjänstemän.
Dags att begära mer, men inte mer än det rimliga
Nog är det dags att börja kräva att våra politiker (och vi själva) klarar av att föra ett resonemang i mer än en linje, att de är så pass hederliga att de kritiserar tankar och åsikter istället för grupper efter politisk färg?
Sen skulle jag avslutningsvis vilja uppmana folk att inte omnämna sina medmänniskor i relation till uppfattade egenskaper.
Det är en skillnad mellan att kalla någon moderat kommunalråd eller landstingsdirektör och att definiera en hel människa efter deras uttalande. Det är psykologiskt inte vinnande på någon ledd att ägna sig åt det senare. Människor bör få definiera sig själva, vi andra kan nöja oss med att definiera deras agerande eller uttalanden. Någons agerande eller uttalande kan vara korkat eller rasistiskt, utan att hela människan är det.
På samma sätt vore det kanske klokt om alla sidor accepterade att det kan finnas en eller flera människor med liknande åsikter eller egenskaper gemensamt utan att dessa behöver vara gällande för hela gruppen. Att det i Vaxholm och Landskrona likväl som Vellinge uttalas klart obehagliga saker innebär kanske inte att vi skall dra slutsatsen att samtliga inom byggnads, Folkets Hus-rörelsen, Vellinge kommun eller moderaterna är rasister. Eller?
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Vellinge, politik, hederlighet, rasism, stringens, Folkets Hus, Landskrona, Vaxholm, byggnads, flera dimensioner
