Vid ett antal tillfällen har har andra människor berättat om sig själv på ett sätt som förändrat mig eller min världsbild. Ibland vänner, men allt oftare människor som jag aldrig träffat, men ändå fått lyssna till tack vare internet. Många gånger tycker jag att vi är dåliga på att prata om svåra saker på ett friskt sätt. Kanske på ett sätt som kan fylla den roll sagorna en gång hade, att få jämföra sitt levnadsöde med andras, att få möjlighet att inse att det där absurda som man är den enda i hela världen om att ha upplevt, är man inte så ensam om ändå och att låna eller inspireras av andras problemlösningsmetoder. Men det som också binder samman min strävan med sagorna är också perspektivet. När man mår dåligt är man ofta mer än villig att prata om sig själv, vilket förstås kan ha en terapeutisk effekt för den talande men inte så stort värde för den lyssnande.
Men jag tror att det är först när man är igenom, när man skaffat sig distans som man kan tala på ett sätt som är till nytta inte för den talande, utan den lyssnande.
Jag har länge gått och velat. Å ena sidan har jag uppskattat så mycket det andra delat med mig, å andra sidan så väger två argument emot. Det ena är vad vill jag ha publicerat på internet och det andra är att den enas levnadshistoria alltid överlappar andras och det måste man visa respekt för. Men jag har bestämt mig för att det positiva överväger, men det kommer att bli min historia och upplevelser av en i många avseenden komplicerad och mörk resa och mina tankar efteråt när jag nu står här med solen i ansiktet och ser tillbaka och funderar över vad som ledde mig dit respektive hit. Vilka avtagsvägar jag hade men missade, men också vilka jag faktiskt tog eller styrdes in på.
Retrospektivt finns det nämligen några saker som är så väldigt tydliga, men som då var helt fördolda. Jag är och jag valde. Jag är frikopplad från min historia och allt som hände var i något avseende effekter av mina val.
- Jag är inte min historia mer än jag är makaronilådan jag åt igår. De och den finns med som minnen och erfarenheter, men utgör inte den jag är idag. Du kan inte läsa mina texter om det förgångna och dra slutsatser om vem jag är idag. Det kanske du förstått, men jag gjorde det inte förut. Under stora delar av mitt liv har jag definierat mig enligt vad jag upplevt.
- Jag hade förvisso urkassa verktyg, så jag menar inte att “felet” var mitt framförallt inte som barn, men det var de facto val och de var mina. Anledningen till att jag vill poängtera det, vilket är information som gjort mig rasande då när det begav sig, är att det är lätt att hänfalla till defatism att tro att man har otur eller inte älskas av universum. Att se sin egen makt är nyckeln till att vända skutan, för det är där man inser att man behöver arbeta för att skaffa sig bättre verktyg till livsprojektet. Det tar sin tid. Det handlar om att förstå vad som driver mig och att hitta de många gånger okända eller oformulerade mål jag söker och att modifiera eller omformulera dem. Först när jag vet vart jag vill så kan jag välja i enlighet med målet.
Det första inlägget kommer att ansluta till den serie om reteaten på Follökna som jag började på för ett tag sedan och fundera lite kring själslig förorening. Återkommer inom kort.
Läs även andra bloggares åsikter om personligt, livshistoria, att dela
