När verkligheten överträffar dikten
Noterade igår på Twitter att någon som många av mina kontakter läste och pratade med gått bort. Det framkom rätt snart att det var fråga om en trafikolycka där även en liten dotter dött och en son ligger svårt skadad på sjukhus.
Otäckt nog så.
Läser idag hos Mymlan om personen, Tea, samt följer länken till hennes sista blogginlägg, som verkligen inte var tänkt som det senaste utan det sista. Ibland är det så att man ryser över hur slumpen får saker att sammanfalla…
…my blog sang to me…
med 26 kommentarer
Vad den sjöng?
Broder Daniel – No Time For Us
there is no time for us
oh the world won’t understand
it’s left no time for us
I love a girl I’ll never see her again
she was so young I’ll never see her again
she was so young
I’ll never see her again
what is worthwhile in the world
if you can’t be with the one you love
what is worthwhile
we’ll be forgotten when we’re gone
if I could change one thing in life
I’d make time for us
if I could change one thing
I’d make time for us
no time for us
no time for us
no time for us…
Ja vad säger man? Bloggen har rätt i sin sjungande kritik. Så, I guess this is the end.
I alla fall för nu.
Det kan hända att jag dyker upp någon annanstans så småningom. Lämna en kommentar i detta inlägg om du vill ha ett meddelande ifall jag dyker upp igen.
Läs även andra bloggares åsikter om Livet, Döden, Ödet, Slumpen
No related posts.

Kattälskande, uppkäftig, lojal och omtänksam gladliberal med Liköpingsadress. Lite utförligare 





