Läste igår Åsa Lindestams blogg om hur hon anser att försvarsministern lämnar ifrån sig viktiga förvarsbeslut till den militära ledningen genom att helt enkelt inte fatta rodret.
Kan så vara, jag har ingen insyn i frågorna – men Lindestams irritation får mig att fundera.
Svenska ministrar är allt för ofta muppar. Vi väljer justitieministrar som inte kan ett dyft juridik, pacifistiska försvarsministrar, ateistiska kyrkoministrar medan det var aktuellt med sådana, finansministrar utan kunnande i vare sig grundläggande matematik eller för den delen ekonomi.
Nå är det inte egentligen någon som tror att försvarsministern är bättre lämpad att avgöra var vi bör ha förband? Eller är det kanske så att makten genom försvarsministerns icke-handlande hamnar där den bör vara?
Nu skall förstås inte makt förflyttas av slump och infall på den nivån. Men själv skulle jag nog känna mig tryggare om försvarets beslut till största delen fattades av militärer med lång utbildning och praktiskt kunnande, om riksdag och regering fattade beslut om budget och annat ramverk och hållas ytterst informerade – alternativt att ministrarna verkligen fick ansvar för sina områden. Ministerstyre.
För Sverige idag är en rätt konstig blandning, där vi som omfattas av besluten inte kan hålla någon ansvarig på vare sig politikersidan eller verksamhetssidan.
Lindestam skriver att hennes far brukat säga att makt får man inte, den tar man. Men den som tar makt måste också ta ansvaret för ansvar utan makt liksom makt utan ansvar blir osunt på olika sätt.
Antingen eller – makt och ansvar eller slipp båda.
Läs även andra bloggares åsikter om Försvar, Försvarspolitik, makt, ministerstyre,
