Det kunde varit rubriken om man velat.
För de läkarstudenter som med examen i näven skall ut och söka jobb för att därmed ett par år senare kunna få sin eftertraktade läkarlegitimation är situationen både hård och svår.
Efter fem och ett halvt års studier är det dags att ge sig ut på vad som mest tycks vara en arbetsmarknad som påminner om den vilda gamla västern, eller för den delen pig- och drängsituationen i Sverige för hundra år sedan.
Dina rättigheter är närmast obefintliga, arbetsgivarens godtycke är totalt och den med möjlighet att böja pannan djupast mot marken, eller på annat sätt anpassa sig till de ibland orimliga krav som ställs har bäst möjlighet att få en AT-tjänst, i alla fall i staden1.
Det är framför allt två problem kopplade till tillsättningen av AT-tjänsterna som är tydliga. Dels kräver många sjukhus långa vikariat som underläkare, helst på det aktuella sjukhuset, för att den sökande överhuvudtaget ska bli kallad till intervju. Dels ses ofta en otydlig och svårbegriplig rekrytering med oengagerade och/eller stressade intervjuare.
Vi och våra studiekamrater har stött på en del hisnande exempel. Ur skörden kan nämnas
• att besked om att alla intervjuer är avslutade lämnas redan innan ansökningsperioden gått ut
• att den sökande som kommer till intervjun får veta att hälften av platserna redan är tillsatta innan tjänsterna utlysts, och att det nu är sjuttio personer som konkurrerar om de fyra återstående platserna
• att informationen som lämnats om programmets upplägg är felaktig
• att en sökande som ringt och frågat om sin ansökan fått veta att man bara orkat läsa de första hundra ansökningarna som kom in.
För mig som kund/patient är bilden hisnande – inte bara på ett medmänskligt plan utan med tanke på att vad det säger om organisationen och dess anställdas förmåga till medmänsklighet och respekt. För om det här är det bemötande blivande kollegor möter, hur blir då bemötandet mot de människor som du inte riskerar att möta i korridorer och lunchrum varje dag?
AT-tjänsten bör förstås för sjukhusen vara en ypperlig chans att binda till sig de som visat potential inför framtiden, de som vill inrikta sig mot områden där sjukhuset i framtiden kommer att behöva utvidga eller föryngra och därtill är min erfarenhet att du vet att du är riktigt duktig på ett ämne när du förmår lära ut det, varför det också är ett utmärkt tillfälle för äldre och rutinerade läkare att försäkra sig om att de är à jour med utvecklingen.
Att facket inte reagerar beror sannolikt på att AT-tjänsten befinner sig någonstans mellan anställning och utbildning och att den som står inför möjligheten till en tjänst med besynnerliga villkor eller ingen tjänst alls inte väljer att bråka.
Men man kunde ju samtidigt hoppas att dessa läkare, när de med legitimationen klar kom ihåg och iddes göra situationen bättre för kommande generationer.
Vore massmedias intresse för frågan större och rubriksättningen så som den brukar vara då det handlar om privata vårdinrättningar så skulle också diskussionen följa om det är så att vård i offentlig regi också innebär att anställningsförhållandena är mer förmånliga för personalen eller om vården blir mer kvalitativ och medmänsklig för patienterna. Eller om det kan vara så att det är annan kultur och andra egenskaper som gynnas i de offentliga korridorerna, där ingen bär det slutliga ansvaret och ingen heller tjänar på att ta på sig ansvar som inte direkt ålagts dem.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Läkarutbildning, AT-tjänst, Sjukvård, Landsting, Anställningsvillkor, Medmänsklighet, Respekt, Faire Play
