Läser hos Joshen ((Enligt min humla 091229 – Deltagarkultur)) om den hetsiga julen som så många klagar över. Och förstås kommersialismen. Hur kan det fortsätta att vara så när så många verkar vilja något annat, frågar sig Joshen.
Sedan går diskussionen in på Piratpartism och jag måste erkänna att jag tonar ut. Jag saknar de dagar då vare sig Joshen eller Hax var partilojala. När de svor så det osade om det i kyrkan. Jag förstår att det inte kan vara så när man vill vinna ett val, men jag saknar det.
Men julen… och det som ligger bakom. Att vara med andra människor är något bra, något som gör oss både starkare och tryggare – men vi har i vårt samhälle lyckats avla fram en sorts människa som inte finner extra trygghet i gruppen, utan all sin trygghet. Som inte törs gå utanför och därmed nästan slutat vara en enhet i sig själv.
Julen är för mig en av de bästa högtiderna på året. För mig står den för eftertänksamhet, en ny början, lugn och samvaro. För mig är det just under julen extra viktigt att vara mitt bästa jag.
För några år sedan så bytte jag väg. Jag hade i flera år upplevt att mina nära inte firade jul så som jag ville eller behövde. Allt var så rätt att allt blev fel. Sillen var heminlagd och klapparna högade under granen, men när jullunchen var framme var alla trötta och griniga. Jag valde att inleda vad jag trodde skulle bli en tradition av jular för mig själv, men än så länge så blev det bara den där första.
Jag ägnade advent åt att göra godis och mysa och framemot jul visade det sig att en vän och hennes vän skulle arbeta på sjukhuset på julafton, så jag bjöd hem dem på jullunch innan deras pass började. På julaftons eftermiddagen, efter en lång promenad i snön, satte jag mig i soffan med en rykande kopp svart kaffe och en saffransbulle. Andades lugnt och doftade på granen samt tidigt som Kalle och därefter Karl-Bertil Jonsson gjorde sitt jobb.
För mig var det den bästa julen sedan jag var barn. Inte i kontrast till något dåligt, den var bara så magiskt perfekt. Så fylld av det som jag just då längtade till – lugn, gemenskap och julens under.
Men jag förstår på min omvärlds reaktioner att de tycker att jag nog är lite konstig. Att fira jul själv (eller ensam som de automatiskt tänker) är något lite patetiskt, något för dem utan alternativ, att vara med sig själv är inget man väljer det är något man överlever om man måste. Jag tror att där i ligger problemet med den hetsiga julen, kommersialismen och mycket annat som vi göder trots att vi inte vill ha det.
Om vi inte kan eller törs stå på våra egna ben, vid sidan om flocken, hur skall vi då för det första komma fram till vad som är riktigt viktigt för oss och för det andra om vi inte kan styra oss själva hur skall vi då kunna styra en flock? För mig blir det inte så mycket flocksamvaro när människor som räds enskildhet vistas tillsammans som det blir ett lemmeltåg, en kö på motorvägen där många sitter i sin egna lilla kupé och svär och önskar sig någon annanstans, men inte förmår sig att välja en avfart och byta resmål. En annan del av det hela är förstås att en flock som inte låter dig gå på walkabout1 ,inte gå din egen väg när du vill, inte är en särskilt behaglig eller sund flock.
Kanske är det inte bara en tanke angående jul utan också en som är värd att tänkas inför valen 2010. Visst är det viktigt att arbeta tillsammans, men inte viktigare än att ha ett par egna fötter, egna värderingar att stå på och en egen soffa där man trivs riktigt bra oavsett vad omvärlden har för sig och det där egna får inte bara bli något som man visar fram som PR-grej. Jag tror att t.ex. Karl Sigfrid kan intyga vikten av att ha något att falla tillbaka på. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att vara själv och att vara ensam.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om självständighet, jul, kollektivism, individualism, individualitet, flock, val
