Jag noterar i många sammanhang att det finns ett förakt mot det som jag definierar som uppfostran – att visa, sina medmänniskor i allmänhet och kollegor i synnerhet, aktning, att när man sitter på en publik tillställning se intresserad ut, oavsett om denna tillställning är en föreläsning eller en debatt. Att föra sig, det vill säga att inte hänga som en hösäck utan sitta på rumpan, något så när rak i ryggen, med sluten mun och närvaro i blicken. Inte bara ser det trevligare ut, en god hållning gör det lättare att andas och gör dig piggare och kanske till och med smartare.
När jag ser på partiledardebatten så får jag mer ved på min brasa.
Det är måndag morgon, in på ditt kontor kommer en av kollegorna, stirrar på dig och säger. Hördudu Stina Karlsson, nog vet du bättre än så här?! Stina Karlsson tror inte mycket om dig, men mer än så här måste till och med du förstå!
Du stammar fram ett svar – och får tillbaka: Lilla du, göm dig inte bakom att du är kvinna för dem gör du inte mycket för i alla fall.
Så på förmiddag så är det dragning för ledningsgruppen. När det är din tur att tala så lämnar 40% av gruppen rummet, resten sitter och hänger, gäspar och fipplar med mobiltelefonen.
Skulle det vara acceptabelt på någon arbetsplats? Trots det så är det det generella tilltalet i riksdagen o min slutsats är den att den som inte visar sina kollegor respekt lär knappast göra det i större utsträckning mot mig, eller oss, som väljare. Om de som arbetar med det så uppenbart finner det som avhandlas ointressant, så har jag väl ingen orsak att misstro dem?
Jag säger inte att allt är intressant, men har man invändningar mot intressegraden, så vore det väldigt mycket trevligare att framföra det direkt och verbalt, inte genom att sitta som en punkterad hösäck, med ögon som en fisk som togs ur vattnet för några dagar sedan och idissla som en uttråkad kossa.
Herr statsministern! Skaffa en fickkniv/fruktkniv, så att vi slipper se dig mosa in ett äpple i ansiktet i TV. Lagom stora bitar avskurna och intagna ser så väldigt mycket trevligare ut! Herr Ohly – peta näsan på toaletten och tvätta händerna efteråt, inte i direktsändning, utan handtvätt.
Vad gäller det politiska så är statsministern skicklig så länge han inte får mothugg. Han låter förtroendeingivande och kunnig, men vidmothugg har han en fallenhet för att låta arrogant och lite irriterad över att bli ifrågasatt. Jag undrar inom mig om det inte bor en liten maktgalning inne i hr Statsministern.
Maud Olofsson klarar sig ganska bra, men jag önskar att hon talade lite långsammare o därmed inte gick upp i falsett så ofta. Hon gav dock hyfsat svar på tal och med tanke på de tjyvnyp hon fick från Sahlin som som den rutinerade politiker hon är behärskar härskartekniken ytterst väl så det kanske förståeligt att falsetten träder in.
Jan Björklund, sade inget jag minns, men hade ett bra tonfall.
Göran Hägglund är som ofta min favorit i talarstolen. Han håller en god ton och låter lite road mest hela tiden. Jag kan heller inte påminna mig att han förfallit till nedlåtande tilltal.
Mona Sahlin – ger ett agressivt och osakligt intryck, men har börjat prata ideologi, vilket är både bra och intressant. Att hon citerade Marx var en kul detalj som nog kan vara en god indikation av vad vi har att vänta efter valet med röd-grön majoritet. Att hon verkar obekväm inför partiets historia är lite pikant – det kommer inte dröja länge innan tillräckligt många vet att det de räknar som sina framgångar inte hade särskilt mycket med socialdemokratin att göra. Att det ekonomiska välståndet grundade sig i innovationer och de företag de ledde till, en stund innan socialdemokraterna kom till makten och under efterkrigstiden implementerade sina idéer.
Lars Ohly håller en bra ton och även han håller en ideologisk inriktning, men med känsla än fakta, vilket fungerar bra i opppsition, men inte så bra när ansvaret verkligen vilar på ens axlar. Ohly har gemensamt med Hägglund att han helt uppenbart har humor. Jag tror att skulle jag ha orsak att bjuda hem partiledare på middag så vore det Hägglund, Wetterstrand och Ohly som jag uppfattar som trevligt sällskap.
Peter Eriksson. Jag är ledsen, men jag vet inte riktigt vad han sade, för han är allt igenom tråkig. Jo, han kritiserade alliansens miljöpolitik genom att säga att det fällts kritik mot att Köpenhamnsmötet inte resulterade i det som många önskat.
Men noterbart genom debatten var att många talade om “min politik” – inte “vår”…
Återkommer senare med urval av lite remarkabla citat från båda sidor.
Läs även andra bloggares åsikter om riksdagen, partiledardebatt, val 2010, Maude Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Göran Hägglund, Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Eriksson, Nya moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet
