Jag sitter här och gråter, för det gör ont i hjärtat. Och jag är arg! Vill med muskelkraft få ansvariga människor att reagera, agera och sen straffa dem för att de inte gjorde tidigare.
“Har du tid, frågade han. Jag har just varit på socialen…”
Bakgrundsbilden är ett olyckligt äktenskap resulterandes i fantastiska barn. Den ena föräldern är djupt skadad. Tyvärr är det mamman, för hade det varit pappan så hade problemet varit löst idag.
Jag kan inte gå in på detaljer, men det handlar inte om åsiktsskillnader, det handlar om en vuxen människa som är så trasig att andra människor förvandlas till verktyg och medel, även de små. En människa som saknar empati. I 6 år har pappan kämpat för sina barn. Han har hela tiden velat att barnen skall ha en relation med sin mor, men samtidigt ha möjlighet att skydda dem, att låta dem slippa och få gömma sig när modern blir elak och hänsynslös.
I 6 år har det varit utredningar – alltid med hembesök på några timmar som inte är någon match för den som vet hur man bör vara och kan förställa sig för en stund; hjälpsamtal med socialen, socialtjänstemän som vägrar tro att mamman gör illa barnen “för på 20 år har de aldrig sett en mor skada sitt barn. Det strider mot modersinstinkten”.
Det har varit förvägran om fritidsaktiviteter, för modern som flyttat till annan ort men finns på pendelavstånd vill 1 inte åka till barnens ort och 2 inte att de skall ha roligt när de är med fadern i veckorna och hälften av helgerna. Det har varit vägran om läkarbesök och psykologhjälp, för med delad vårdnad måste båda föräldrarna samtycka och en del människor samtycker bara när de själva har något att vinna, eller när någon de ogillar kommer till skada.
Barnen utvecklar problembeteenden som eskalerar innan de åker till mamman och en stund sedan de kommer tillbaka hem, där pappa och tryggheten finns.
Skolhälsovård betecknar barnens upplevelser hos modern som psykisk barnmisshandel, men vill inte agera. Man har ju inte bevis.
Nu har den äldsta telningen fått med sig en mobiltelefon (eftersom modern obstruerar de överenskomna telefonsamtal som schemalagts med den förälder de inte är hos) och ringer hem i hemlighet. Rädd och olycklig. I bakgrunden hörs högljudda gräl mellan modern och en grupp vuxna. Samtalen spelas in av fadern som frågar skolhälsovården till råds. De vill inte agera, men han borde anmäla till socialen. Socialen kontaktas.
Inleds en utredning så görs den av den “goda” föräldern. Är den kapabel att skydda barnen från den “onda” föräldern? Nej, hur skall det gå till när det finns en dom om delad vårdnad och när barnen skall vara var? Om jag vägrar henne kontakt med barnen, utan bevis som håller i vårdnadstvisten som snart är för handen, är inte risken då att det blir en belastning för mig och att hon får vårdnaden? – undrar pappan.
- Ja i så fall måste vi konstatera att ingen finns som skyddar barnen och placera dem i fosterhem.
Ingen anmälan görs.
Ett oförlåtligt glapp i regelsystem där man som kärleksfull och vårdande förälder måste väga nuet mot framtiden, på ett sätt som ingen kan begäras göra, när insatsen är de älskade telningarna.
Och alla dessa tjänstemän, läkare och kuratorer som valt att jobba i ett absurt system och som helt tycks sakna kurage. Som inte vågar agera, rädda för att få kritik. Insatsen är två små barn som levt i ett helvete i mer än 6 år, för att vuxna människor inte vågar vara vuxna. För att det stiftas lagar, förordningar och regler som saknar samband. Ett system som inte sitter ihop och som i första hand skyddar de vuxna från ansvar och först i andra hand agerar för barnens bästa.
Jag gråter uppgivet, för jag vet att en älskad vän får hjärtat sargat varje gång de små far illa och de små får allt mer att bära som skall redas upp, innan de är fria från barndomens ärr och tyngder.
Sedan läser jag Hayek-institutet i Sverige om den lilla som dog på Astrid Lindgrens sjukhus för att ingen gjorde det de skulle och gråter ännu mer.
Det lägsta av samhällen är det som inte skyddar sina barn, där folk tvår sina händer för att inte förlora pengar och status och låter de små ta smällen.
Det lägsta av samhällen.
Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Barn, vårdnad, socialen, Astrid Lindgrens barnsjukhus, ansvar, kurage, delad vårdnad.
