En relation kan ha rätt mycket gemensamt med ett besök på gymmet slog det mig igår.
Man börjar med en inställning – t.ex. nu skall jag bli snygg och smal men inser vart efter att det är jobbigare än man först trott, men att välmåendet har ett högre värde än de skönhetsförbättringar man satt som mål.
Igår inledde jag en diskussion om demokrativärdets överhöghet över ideologierna och fick snabbt inse att min diskussion förvrängdes till en smått lingvistisk diskussion om ordet demokrati och om hur ord bör användas.
En bit in i samtalet kände jag mig lika uppgiven som någon av de första gångerna på gymet, efter att nyhetens behag lagt sig. Varför i hela friden gör jag det här? Det är ju BARA jobbigt, inte alls så där som jag tänkt mig. Jag bestämde mig dock för att inte ge upp och se vart det slutade.
Ja inte där jag hade tänkt, men i ett samtal om hur min man och jag tänker och reagerar när vi lyssnar till andra människor och hur vi förhåller oss till nya fakta eller ståndpunkter. Hur våra mind-maps ser ut, hur mycket lättare det blir att ta till sig ny information inom ett ämne, ju mer man redan vet och hur vi båda har samma sug inför att dela våra intellektuella intressen med varandra och vår omvärld samt hur och när vi känner att det är lättast att ta till sig den andres intressen, där båda har en låg allmänbildningsnivå och att det ofta är så att vi hamnar framför en film, trots att båda hellre skulle vilja vara kreativ inom sitt intresseområde, men tillsammans med den andra.
Den där demokratidiskussionen självdog i ett dike någonstans men vi avslutade kvällen i soffan framför reprisen av Mästarnas mästare, lite trötta efter den känslomässiga och intellektuella urladdningen, men med en större värme emellan oss än förut. Det var lite som den där sköna känslan efter att ha sprungit. Man vet att det blir lite lättare nästa gång och tills dess kan man bara njuta av injektionen av välbefinnande.
