I går befann jag mig i kaotiska miljöer, där mycket tidgick åt till att åstadkomma mycket litet.
Det dröjde inte många sekunder innan jag började styra upp och försöka skapa ordning. Tills jag fick kommentaren – du ser, du behövs här!
För några år sedan hade uttalandet fungerat som en drog. JAG hade varit betydelsefull och kunnat PÅVERKA. Vara DUKTIG.
Idag, aningens mer erfaren och med större självkännedom, för att inte tala om mer lyckoalstrande ryggade jag tillbaka. Jaha, vad betyder det att jag behövs? Att andra kan mindre än jag, att saker behöver lagas…
Jag frågade inte högt, men jag undrade “ok, vad får jag ut av det här och er? På vilket sätt kommer mitt liv berikas? Min kreativitet vattnas? Vad kommer jag lära mig av er?”.
Kanske har jag blivit lite arrogant, jag vet inte, men jag arbetar inte under människor som är sämre lämpade än jag för en uppgift och inte heller söker jag mig till miljöer där jag inte finner förebilder eller goda utsikter att frodas.
Det är en liten seger, men det går framåt.
