Med intresse iakttar jag att klass åter blivit en fråga för diskussion, vilket roar mig, eftersom det är någonting som jag grunnat på en del med utgångspunkt i den egna bekantskapskretsen. Men jag är aningens förvirrad inför varför liberaler, som vanligen inte använder sig av kollektiviseringar helt plötsligt gör just det.
Vad är arbetarklass? För 50 år sedan var det en fråga som hade kunnat besvaras, men idag är det inte människors yrke eller föräldrarnas som avgör deras levnadsöde. Sanningen är att Sverige är ett platt land, där i princip inga fördelar eller möjligheter är förbehållna vissa.
Såväl skolgång som högre utbildning är tillgängliga, såväl praktiskt som ekonomiskt för i princip alla som vill. Det finns förvisso hål och generella brister i de sociala välfärdssystemen, men de finns och omfattar befolkningen generellt. Hålen är så att säga olycksfall i arbetet, inte en önskan om att exkludera. Människor har de senaste årtiondena flyttat och blandats att de flesta omkring mig inte ens med den starkaste vilja kan klassificera sig som det ena eller andra. Människor vars föräldrar växt upp som barn till arbetarklassen har själva vuxit upp i radhus eller villa och läst vid universitet.
Vill jag därmed säga att ingenting skiljer mellan människor, att alla har samma förutsättningar för ett framgångsrikt och lyckligt liv? Nej, självklart inte. Det krävs inga djupare studier för att konstatera att så inte är fallet. Men det är inte vare sig utbildning, inkomst eller geografisk placering av bostaden som är avgörande. Framför allt så går det inte att peka ut grupper i detta avseenden, mer än annars. Man kan generalisera, men inte visa någonting som är relevant på individnivå.
Vad det handlar om är kultur.
Kultur kan nämligen å ena sidan innebära att du har linnedukar och antikviteter, tillgång till stora mängder böcker och läsande människor, men samtidigt innebära att dina livsval inte utgår från alstrande av lycka, utan på att bevisa din trasiga självkänsla. Det kan vara lika självklart att du skall läsa vid universitet som att du skall välja att inreda ditt liv med saker och människor som förstör för dig.
På omvänt sätt kan du vara uppväxt, med vaxduk på bordet, inte en bok inom synhåll och förväntningarna på dig att du skall bli fabriksarbetare men också få med självkänsla och förmågan till konstruktiva val. Vilken av parterna kommer att nå framgång? Den förstnämnda sannolikt inte alls, den senare som minst i familjeavseende, men sannolikt även karriärmässigt. Förmågan till konstruktiva val är nämligen guld värt.
Det är definitivt inte den senare som borde vara föremål för att tycka synd om, eller för samhällets hjälp.
Det som igår handlade om fullt synliga saker, så som bostad och utbildning handlar idag om någonting annat. Det faktum att vi fortsatt att betrakta människorna och samhället på samma sätt, trots att i första hand samhället, men därav också människorna förändrats ställer till det.
I senaste Neo finns en mycket bra artikel (ej online) av Nils Lundgren, som väljer att komma ut som liberal. Han beskriver sin uppväxt i klassisk arbetarkultur där människor hade gemenskap i sina yrken, sin snarlika ekonomi men också de sociala delarna i folkbildning, dans på Folkets Park och så vidare.
Man var socialdemokrat, inte för att man delade de ideologiska ståndpunkterna, utan för att det var de som stod på de svagas sida, för att de var Folkets Hus m.m. och det kan jag förstå. Då. Jag menar, det är dessutom inte så att motsvarande resonemang inte förekommer på högerkanten.
MEN! Det är dags att lägga av med det där nu. Både till höger och vänster. Det är dags att se på ideologierna, politikens mål och se om det är dit vi vill. Har de inga mål så kanske vi skall fråga oss om det är de som skall leda vägen? För dilemmat är att politiken har effekter. De effekter vi ser just nu är inte dagisavgiftens höjande eller sänkande, utan demokratins avskaffande.
Den balans som måste finnas mellan medborgare och de som fått förtroende att styra förskjuts åt sidan. En stor del av det skedde på 70-talet med den nya konstitutionen, där allt som beslutas av riksdagen anses gott, men har förvärrats de senaste 5-10 åren genom att stat och de som är vänner med staten ges tillgång till mer information om medborgarna än medborgarna någonsin skulle kunna drömma om att få om de beslutande organen och än mindre om de beslutande individerna.
Var vi är, vad vi säger och till vem. Därtill ett antal regler som inte skärskådar vårt privatliv, men väl gör vår rättsliga situation så osäker att vi lämpligen bör misstro våra medmänniskor och ständigt vara vaksamma mot vår omgivning.
Vem röstade för det? Jo en massa människor som låter grupplojalitet gå före idéerna. En massa människor som tror att en röst på högern är en röst för företagande och en lika stor massa människor som tror att en röst på vänstern är en röst på folkbildning och skydd av de svaga. Blåsta!
Människor är inte svaga för att de föds på en viss plats, eller för att deras föräldrar har ett visst yrke. De är svaga därför att de inte får lära sig att sätta upp mål, sträva efter dem och därför att självkänsla och ett gott omdöme inte är någonting av gud givet. Det är någonting som vi får.
Så istället för att flytta pengar mellan olika grupper och utpeka dem som svaga på grund av födsel och ohejdad vana så borde vi se hur samhället hjälper dem som inte fått med sig den konstruktiva kulturen. Förmågan att se följderna av sitt handlande och styrkan att förändra sitt sätt.
Istället för att tro politikernas slogans om vilka de är så behöver vi fundera över vad vi vill ha för ett samhälle och se om politikerna vill ta oss dit. För om inte vi vet vart vi vill, hur skall vi då ta reda om politikerna kan ta oss dit? Om vi gör saker, inte för att vi tror på dem, utan för att andra gör det så får vi banne mig skylla oss själva. Tyvärr drabbar det också alla runt omkring och de som kommer efter.
Så, skall vi göra som alltid har gjort, eller skall vi göra något bra?
Det här inlägget blev inte alls som jag tänkt, så det kommer nog mera. Men ibland blir det så.
Läs även andra bloggares åsikter om klass, samhälle, politik, kultur, ideoligi, livsstrategi
