Privat!

Det där med privat och offentlig är en lurig sak tydligen. Jag hade en rätt ilsken diskussion med en släkting när den där vågen gick över Facebook där framförallt kvinnor skrev färgen på sina underkläder i statusfältet. Vederbörande skulle aldrig komma på idén att medvetet visa sina underkläder publikt. Tvärt om, det ingår nämligen ...

Det där med privat och offentlig är en lurig sak tydligen.

Jag hade en rätt ilsken diskussion med en släkting när den där vågen gick över Facebook där framförallt kvinnor skrev färgen på sina underkläder i statusfältet. Vederbörande skulle aldrig komma på idén att medvetet visa sina underkläder publikt. Tvärt om, det ingår nämligen för oss båda i den privata sfären! Men på Facebook var det en annan sak – trots att folk rimligen inte är mer eller mindre intresserade av andras underkläder där än på någon av stans gator. Förhållandet till de egna värderingarna bör vara konsekventa.

På något konstigt sätt så har FB blivit privat. Du meddelar dina sinnesstämningar och andra detaljer för dina Facebookkontaketer som varierar mellan några tiotal och mer än tusen personer och ändå betraktar du det som privat? Faktum är att du skulle kunna stå på Stora Torget här i Linköping och skrika ut vad du gjort, vad du har för underkläder, att X borde skämmas eller att en viss typ av människor borde ta sig i kragen och det hade, sett till antalet mottagare, varit avsevärt mer privat. Slutsats? Att det inte är självklart vad som är privat.

Med svärmor kan man ha en del intressanta diskussioner. Hon har tillbringat stora delar av sitt yrkesmässiga liv arbetandes i eller med länder som var eller har stark kulturell koppling till gamla Sovjet. Länder där privatliv inte finns. Information censureras. Ja när vi reste i centralasien för några år sedan konstaterade svärmor lakoniskt att de visst fortfarande använde sovjetiska kartor, det vill säga den var ganska ungefärlig och det som människor i gemen inte ansågs betjänta av att känna till fanns inte med, så även de officiella kartorna censureras.

Svärmor finns inte på Facebook, eller något liknande. Hon är ytterst noggrann med vilken information som hon lämnar efter sig och var. Har man stått under bevakning i påtaglig men odefinierad omfattning under många år så är privatlivet någonting som man helgar. De tider då man inte behöver undra om någon lyssnar på det man säger hemma eller på telefonen eller gör på datorn är värdefulla och månas om. Självklart innebär inte någras erfarenheter i eller omkring Sovjet att Facebook är dåligt! Tvärt om! Facebook är i många avseenden fantastiskt. Men jag tror att det finns ett värde i att lyssna till dem som upplevt odemokrati och ofrihet. Min erfarenhet är att de som flyttat hit från de länder som erövrades av Sovjet har en annan relation till socialistiska idéer, även om de kommer med suffixet demokrati. De vet var man landar när det går snett, eller i ett av de möjliga slutmålen. På samma sätt är det intressant att höra hur människor som inte har ett privatliv reagerar. För det är inte just när kommunisterna tar bort privatlivet och yttrandefriheten som är det farliga, utan när någon gör det.

Svärmor är inte en farlig typ och har inte haft uppdrag värre än demokratibyggande, så det var nog inte det sagda i hennes hem som var vinsten för den som lyssnade – utan gjorde de någon vinst så var det att hon visste att hon var iakttagen. För det ingår i arbetet att se till att den man lyssnar på är medveten om det. Vad ville de uppnå? Det är inte självklart. Ett visande av muskler från statens sida kanske, överväg noga vad du säger och gör för det är vi  som bedömer om det är rätt eller fel är också en rimlig tolkning. Effekten var dock tydlig. En försiktighet utvecklades – vem man umgås med, vad man säger och följaktligen sannolikt också vad man tänker. Friheten är borta, frimodigheten likaså. Man blir mer ett vaksamt objekt, än ett aktivt subjekt.

Det samtalet hade jag i bakhuvudet när jag gick in på Facebook och såg en ung bekants profilfoto där vederbörande enbart bar smutsiga underkläder. Jag påtalade att det inte var en bild jag ville ha av vederbörande när vi sedan skulle arbeta tillsammans och personen replikerade att bilden var från en övernattning i sovsäck och att alla som sov där såg samma sak live. Sant förstås, men nu hade jag inte lagt mig i en sovsal med vederbörande. Givet val av gränsdragning för det privata skulle jag kanske heller inte göra det, eftersom jag inte skulle känna mig säker på att eventuella bilder av mig i morgonrufs inte hamnade på Facebook. Där kameror för såväl stillbild som film och omedelbara publiceringsverktyg är allestädes närvarande får i något avseende privatpersoner samma funktion som statskontrollanterna i Sovjet. Jag känner mig inte trygg över vilka av mina ord som lyssnas till av andra än de jag avsett, eller vilka avbildningar av mig som någon annan än de vars sällskap jag valt kommer att se. Jag går från subjekt till objekt.

Men vill jag inte finnas på nätet så kan jag ju låta bli att använda det och Facebook sade en förnumstig äldre släkting. Jo det kan jag ju, men jag har stor glädje av de båda såväl i nyttosammanhang som i mitt sociala liv och inte tänker jag låta andras val styra mitt liv, men framförallt så påverkar inte min närvaro på internet min omgivnings val att lägga upp foton/filmer med mig. Jag kan nöja mig med att använda en gammal facit för mitt skrivande, en gammal analog kamera för mitt fotande och enbart låta mig publiceras i Östgöta Correspondenten, men skulle fortfarande kunna få såväl kommentarer som mitt morgonrufs publicerat här och där på nätet.

Privat- kontra offentligt liv handlar inte om ens olika roller, att stå eller att inte stå för den man är och sitt morgonrufs, utan om var och när man väljer att visa och säga vad, och att det valet är och i första hand är och bör vara ens eget, men att det också handlar om hänsyn gentemot människorna omkring. Hur jag hanterar min egen information, om jag kan avläsa omvärlden och hur den reagerar på den information jag ger, spelar förstås roll också för hur andra förväntar sig att jag behandlar deras information. Men det handlar också om informationsvärde. Det finns mycket som händer mig som ingen kan antas vara intresserad av och som tagen ur sin kontext faktiskt kan bli direkt stötande för några.

Förr i världen fanns en tydlig gräns mellan privat och offentligt och det positiva med tidens utveckling är att den gränsen idag sätts av oss själva istället för av andra. Men med teknikens utveckling så krävs också att vi ställer krav på oss själva, att vi odlar vår empati och vår hänsyn, för med mycket små medel kan stor skada göras och det som läggs upp på internet har vi snabbt förlorat kontrollen över och kan ligga någon till last i mycket lång tid.

Galenskaparna & After Shave – Privat (ur Macken)

Robert tänkte visst på samma saker redan medan jag åt matje på fäboden och Emma tar sig an motsvarande frågor

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om privat, integritet, privat sfär, Facebook