I samband med skolavslutningarna så var det en hel del diskussioner om skolan och religion. Diskussionen är välgörande för det är viktigt att vi håller en tydlig rågång mellan tyckande och troende å ena sidan och vetande å den andra.
Nu har jag svårt att se hur en kyrka som lokal är ett problem. Men det religiösa är det förstås. Men då mer i utbildningen än i skolavslutningsceremonin. När någon av en annan tro än min hälsar mig med Guds fred, vill be en förbön eller på annat sätt omfatta mig den omtanke som får religiösa uttryck så säger jag tack och blir glad. Någon ville mig väl och det tar jag fasta på. Hade jag gjort valet att inte tro så hade skadan inte varit värre än att några innehållslösa ord passerade mina öron och återigen en dos omtanke, även om den uttrycks på ett annat sätt än en atteist skulle valt.
I andra sammanhang har jag dock kommit i kontakt mer uttryck för tron, där den sociala normen är inte att jag skall tolerera utan acceptera och ta till mig. Det har framförallt varit u utbildningssammanhang. I skolan fick vi på samhällskunskapen lära oss fakta som jag visste var fel, framförallt om arbetarrörelsen. De socialdemokratiska värdenormerna vävdes in i utbildningen. På universitetet fortsatte det, den politiska vinklingen formulerad som fakta. Sakta men säkert började också något att inkluderas vars existens i utbildningen idag skulle göra att jag inte å nyo skulle välja samma utbildning – könsmaktsordningen. Den är en grund för den genusprofil som allt på LiU har.
Könsmaktsordningen är inte ett utslag av vetenskap, den går inte att mäta eller väga, att bevisa eller motbevisa. Men den finns överallt. Som Gud i religiösa sammanhang. Själv har jag som ateisterna kommit fram till att jag inte tror. Könsmaktsordningen bygger på premissen att grupper kan tillskrivas egenskaper och handlande, vilket inte är något konstigt för den som betraktar världen ur ett kollektivistiskt perspektiv. Könsmaktsordningen är också som all marxism byggd på konflikt, att den enes bröd är den andres död. Jag anser inte att grupper kan tillskrivas egenskaper eller ageranden, annat än om vi talar om organisationer som genom formella beslut enats om ställningstaganden. Jag tror heller inte på konflikt som drivkraft för samhället, tvärt om betraktar jag den som ett utslag av en osund och ohälsosam världsbild och som jag framförallt inte finner någon logisk grund för. Men likväl förväntas jag acceptera könsmaktsordningen som faktum, att samtliga utbildningar vid Linköpings universitet idag skall genomföras med ett genusperspektiv som bygger på könsmaktsordningen.
Nog behöver vi skilja vetenskap och tro åt i utbildningssammanhang, men det är knappast skolavslutningarna i kyrkan som är problemet.
Läs även andra bloggares åsikter om religion, utbildning, genusvetenskap, religion, könsmaktsordning, vetenskap
