Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? (Matt 6:7) är ett favoritcitat ur Matteusevangeliet.
Det är så väldigt lätt att se andras brister och felsteg och att samtidigt blunda hårt för de egna. Det är nästan alltid lättare att putta bort ansvar än att bära det. Härom kvällen läste jag en liten text av Johan Ingerö (Magasinet Neo, ej online) där han berättar om sonens nyfunna intresse för Kizz och Europe, men att han inte får gå på sommarens konsert med de båda i Stockholm, eftersom reglering av ljudnivån på konserter där barn närvarar istället för sänkt ljudvolym lett till barnförbud.
Samtidigt så har hörselkåpor för bärande i den allmänna och obligatoriska skolans högljudda lokaler blivit en bransch.
Du får alltså inte gå frivilligt på konsert där du bör bära hörselskydd, men du är skyldig att vara i en skolmiljö där du förväntas lära dig, men där miljön är sådan att hörselkåpor blivit ett vardagligt inslag?!
Finn fem fel.
Jag läser hos Mats Wendt att det här med mobbing är någonting som skall lösas genom föräldrarna som skall skickas på utbildning, lite på samma sätt som hans parti ofta landar i slutsatsen att nyankomna svenskar skall utbildas i det svenska. Vart når vi med det? Jo att politikerna tillsammans med tjänstemännen får möjligheten att bestämma hur en god förälder skall vara, vad som är svenska normer och kultur. Båda exemplen har och bör ha ungefär lika många svar som det finns människor – det finns inga sanningar. Lägger vi samman det med den politiserade och institutionaliserade förskolan (som gärna skall bli obligatorisk från födseln) och som sedan övergår i den där allmänna och obligatoriska skolan där barn mobbas, får stressproblem och behöver hörselkåpor så landar vi i ett samhälle där politikerna förvisso inte kan välja sina medborgare, men med lite framförhållning så får de bygga dem. Tanke för tanke. Om de överlever skolgången vill säga.
Hur vore det att kika på den där bjälken? Att skärpa till och öka kvaliteten i den offentliga verksamheten som faktiskt ÄR ett politiskt ansvar, till skillnad från långa oinbjudna fingrar i folks värderingsvärld. Speciellt den som är obligatorisk, innan man försöker lägga fler områden under politisk makt och misslyckande? Hur vore det att ta itu med lärarutbildningen, storskaligheten i skolan, arbetsmiljön och människosynen – inte den socialt och ekonomiskt demokratiska, den solidariska från de rödas partiprogram – utan den där som avgör hur våra barn bemöts av sina vuxna. Jag räknar då allt från beslutande politiker, via tjänstemännen till lärare och övrig personal? Bemöts de? Ses de? Tas de om hand? Eller lämnas de med hundra andra barn på raster och luncher? Får de förebilder under den där obligatoriska tiden i det offentligas regi? Eller lämnas de med håltimmar, läxor och ansvar för annat som de inte kan styra eller råda över och som de kanske inte borde ha ansvar för?
Det vore fantastiskt med utbildning av de nya. Jag skulle gärna se en grundkurs i demokratiska principer och filosofi, svensk historia gällande fria bönder och medborgarmakt, för att inte tala om en kurs i maktdelningsprinciper för alla nya politiker. Ordentlig konfliktlösnings och mobbningsutbildning av de nya lärarna, så att de kan hantera och reda ut den situation de landar i efter examen.
Nog finns det en hel del att göra och en hel del människor som borde utbildas, men det är inte den politiska makten över vårt liv som skall ökas och det är inte vi medborgarna i första hand som behöver utbildas i hur de borde vara.
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om utbildning, medborgautbildning, politik, val 2010, människosyn, skola, mobbning, mobbing
