Erik Laakso skrev en bloggtext om betyg, eller mest om det faktum att han vacklade i sin ståndpunkt. Jag gilar folk som omvärderar sina ståndpunkter och började fundera på betygsfrågan.
Betyg tillhör de där smått religiösa frågorna. Högern är för, vänstern är emot. Själv tycker jag att betygsfrågan är omåttligt korkad, platt och intetsägande. Att fråga om betyg är bra eller dåliga, är lite som att fråga om män är det. Det beror lite på vilken man och vad man tänkt att man skall ha honom till. Som mamma är män i de allra flesta fall rätt värdelösa, som pappor däremot bättre. En del män skadar andra – de är dåliga.
Vad är betyg eller snarare vad har man dem till?
Man kan ha dem för att ge en elev återkoppling på vederbörandes studier. Återkopplingen kan antingen avse kunskapsnivå, eller prestation som ett prov eller ett projektarbete. Att jag presterat bra i provet i historia A behöver inte betyda att jag har goda kunskaper, precis som en dålig prestation inte behöver innebära dåliga kunskaper. En del är helt enkelt jäklar på att prestera o andra inte. Några är förkylda vid provtillfället, andra inte. Dessa två betyg i kunskap kontra explicita uppgifter är alltså inte samma sak och borde rimligen utformas på olika sätt för att fylla sin uppgift.
Därtill kan betyg vara någonting som utfärdas för andra än eleven, som avgångsbetyg som utfärdas för att nästa utbildningsnivå skall kunna bedöma elevens kunskaper/prestationsförmåga, eller för att en framtida arbetsgivare skall kunna göra det.
I Sverige talar vi om en form av betyg. De är antingen i en skala om 5 eller i en skala om ngt annat. De är antingen i bokstäver eller siffror. De räknas ofta i snitt. Åt helvete med det!
Jag ser på betyg så här.
Små barn behöver respons på det de gör. Det behöver de tämligen oavbrutet och öga mot öga. Föräldrarna däremot kan gott få en sammanfattning av den där responsen i skriven form. Vad skall man då utvärdera på små barn? Att de hänger med generellt i arbetet, att de hanterar skolsituationen – kanske hur deras kunskaper ser ut i läsande, skrivande och räknande – för de kommer att ligga till grund för alla andra ämnen sedan. Att de mår bra och att det inte finns problem kort och gott.
I den här åldern och situationen vore således prestationsrelaterade betyg som metod och bokstavs/sifferbetyg som form rätt värdelöst för att inte säga skadligt. Därtill vore det direkt olämpligt att ge barnet den skrivna responsen som istället bör vara ställd till och formulerad för föräldrarna.
Senare tycker jag att betyg skall ges enligt två skilda linjer. Det ena är kunskapsnivå i realtid. Att ngn kunde periodiska systemet för 2 år sedan är inte särskilt relevant om kunskaperna inte finns kvar idag. Här kan nationella prov vara nånting bra. Om de utformas på rätt sätt, det vill säga görs breda och med stegrande svårighetsgrad. Då går det dessutom att låta alla göra dem oavsett läroplan, det vill säga det blir inte ett problem att olika skolor och pedagogiker läser ämnena i olika ordning utan alla placeras in på kartan och man kan se utveckling eller stagnation.
Den andra linjen är prestation och det är i huvudsak den enda formen vi har idag. Resultat på prov och uppgifter (eller vad vi hade för kunskaper i ämne A för X terminer sedan). För att den här formen skall vara värd ett dyft, så anser jag att den måste sitta ihop med en kvalitativ lärandeutbildning. Respons på inlärningsprocessen och belysande av de variabler som spelar in där.
Under de 2,5 år som jag gick i kommunalt högstadium så slutade jag lära mig och jag presterade långt under min potential. Varför? Därför att det i första hand handlade om att prestera resultat och först i andra hand om att lära sig. Jag var programmerad för det omvända och hade aldrig någonsin sett kunskapsredovisande som en prestation och visste inte hur man gjorde. Jag misstänker att det samma gäller för många från studieovana miljöer.
De där betygen blev en klassificering av vad jag var. En svag 2:a i matte och ok i resten med vissa toppar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle prestera bättre, för det ingick inte i utbildningen och jag hade det inte med mig sedan tidigare.
När jag ser tillbaka på perioden då jag bytte till kommunal skola så dog den jag betraktat som pappa i slutet av sommarlovet efter 6:an, skolbytet (inför vt i 7:an) skedde på mitt initiativ p.g.a. en konflikt som uppstått mellan min mor och min klassföreståndare som de inte hanterade alls och med resultatet att jag förlorade kontakten helt med denne lärare som under mina 7 år i klassen varit en av de viktigare vuxna i mitt liv. Ungefär parallellt blev det klart att mammas sjukdom sedan flera år berodde på att vår lägenhet var giftig varpå en evakuering påbörjades där vi inte fick gå in i vårt hem, utan bodde ömsom hos vänner, ömsom på hotell medan ny lägenhet ordnades och vårt bohag flyttades. En process på några månader med efterföljande rättslig process mot hyresvärden Henry Ståhl AB (Som när vi flyttat lät nästa barnfamilj flytta in, utan genomförd sanering).
Ungar i allmänhet, men framförallt de som kommer från studieovana och turbulenta miljöer behöver lära sig strukturerad inlärning, att förstå hur livssituationen påverkar både inlärning och prestationsförmåga samt i bästa fall ges verktygen att påverka sin situation. De behöver, mer än de med bättre förutsättningar gör, vuxna förebilder i utbildningsmässigt hänseende. Mer lärartid. Jag tror inte att det vore en dum idé att de föräldrar som är studieovana får en motsvarande utbildning. Kanske kan de inte ämnesmässigt hjälpa med läxorna, men de kan stötta med förståelse och i påverkan av den miljö som omger barnen.
För mig var det först efter ett antal år på universitetet som jag kom till insikten att formen för mitt liv och mitt mående spelade roll för inlärningen – och det var vare sig tack vare skola eller universitet skall tilläggas – för i samtliga utbildningsmiljöer har mina prestationer omtalats i ordalag som fått det att framstå som att man antingen kan eller inte kan. Och det har liksom aldrig varit min intelligens jag tvivlat över.
För att prestationsbetyg (d.v.s. de vi har idag) skall vara relevanta måste möjlighet ges att prestera annorlunda och bättre, att hitta andra verktyg för eleven och för det krävs en avsevärt bättre pedagogisk utbildning än den som skolan gav eleverna på min tid och verkar ge idag. Annars blir utbildningen som en resa på spår där betygen blir noteringar om hur man såg ut när man passerade punkterna A, B och C. Återkoppling måste ske på den pedagogiska delen för att eleverna skall bli bättre och utvecklas samt i förekommande fall vara förberedd för fortsatta studier, men inte i form av betyg, för den skall i alla fall i inte före gymnasiets sista år, inte vara riktad till någon annan än eleven.
Så avslutningsvis så beundrar jag Erik som omvärderar. Jag tror att de flesta politiker borde göra det i minst några frågor. I betygsfrågan så tror jag faktiskt att de flesta borde göra det.
Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, skola, betyg, politiker, politik, pedagogik
