Det mänskliga psyket är spännande, men inte alltid lätt och det egna jaget är inte alltid lättare att förstå sig på än de omgivande.
Igår kväll drabbades jag av en mycket konstig känsla som inte försvunnit i morse.
Föreställ er att ni ser någon, mamma/pappa eller kanske bästa vän stå ett par hundra meter bort på vägen ropandes och viftandes med armarna över huvudet. Personen försöker intensivt få dig att förstå någonting och du vet att bara du gör som vederbörande säger så blir allt bra, men kan för ditt liv inte höra orden. Springa dit? Skynda tillbaka? Slänga dig i dikesrenen?
Tack och lov så skiljer sig den mentala världen från den fysiska – och jag lär inte bli överkörd av en buss, men skulle likväl vilja höra vad jag har på hjärtat.
Nu har jag ömsom satt mig på en stubbe och lyssnat och ömsom fräst “du lärde dig att man talar tydligt, redan som liten – artikulera för bövelen!”. Men som vanligt är jag obstinat.
Får se vem som vinner – jag eller jag.
Jag lutar åt att det blir jag. Det brukar bli så.
Hur gör du för att få dig själv att tala ur skägget?
Läs även andra bloggares åsikter om lyssnande, instinkter, inre kommunikation
