Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet, sade någon.
Nog vet jag det och nog gör jag vad jag kan för att fylla dem med sådant som är värt att minnas. Som människor.
Efter att ha delat rum med fyra personer i en vecka är det där med att vakna i tystnad och bara familj omkring nästan lite udda.
Jag trodde nog inte att jag hade det i mig att göra någonting bra av det. Jag uppskattar utrymme och frihet. Men det inte bara gick. Jag tyckte om det.
Nog knorrade vi lite över den strida strömmen av människor som passerade vårt tillfälliga hem i mer eller mindre klara målsättningar, men sanningen är att när jag pressar mitt kaffe, så ser jag Olas försynta leende frågandes om det finns kaffe till honom och det tycker jag om.
När jag sätter mig vid bordet så hör jag vagt Emmas skratt utanför och en svag doft av rök söker sig fram. När kaffet börjar ta slut så väntar jag på er som ofta kom och slog er ned en stund. När jag såg en tulting igår såg jag förra veckans stolta fader framför mig, som inte bara upprördes över politikernas dumheter med en intensitet få förmår, men vars hjärta blödde utan de nära. De mänskliga mötena var många, men inte ett enda gick spårlöst förbi utan att lämna ett litet spår i mig. En berikning, kanske något av en sampling.
Att vara med andra människor är att i någon mån få äran att bära en varierande stor del av deras livshistoria, en ära att bära med varsamhet.
Jag är tacksam över att ni gav mig möjligheten!
Nu skall jag istället byta fokus och vårda de där långvariga livshistorierna som följer mig varje dag i livet.
Jag vaknade med den här i huvudet i morse, så den får avsluta, för att jag tycker att den är så fin. Kära pirater – man behöver inte tolka enligt 30-sekundersregeln, utan göra mer poetiska kopplingar.
Pingback: Med Almedalen i backspegeln | Anna Troberg