Jag har oftast inte befunnit mig i politikens centrum, jag var aktiv men hängde aldrig med maktklicken, men för mig har det allt sedan ungdomsförbundstiden varit uppenbart att såväl Reinfeldt som Borg är renodlade maktdjur.
Som ordförande för MUF-Norrköping på den tiden skötte jag den kampanj som jobbade för att internt (provvalet) få upp Anders Borg på riksdagsvalsedel och in i riksdagen (det här var alltså före hästsvansen, medan Borg var liberal). Det var många som jobbade mycket och hårt och tog en hel del skit, för det var många partister (till skillnad från ungdomsförbundare) som tyckte att det närmast var fusk att vissa kandidater hade ungdomar med fritid som drev deras namn. När han inte kom in så valde han att sitta kvar på sina kommunala uppdrag, men att inte gå på mötena. Det är inte bevis för att man är ett maktdjur, men en karaktärsbeskrivning som inte pekar i rätt riktning).
En stund före det hade Reinfeldt tagit över ledningen av ungdomsförbundet i en organisationsslitande kamp mot den konservative, men starkt ideologiskt förankrade Ulf Kristersson. Det var som att förbundet dog ideologiskt. Att Schlingman satt som info-ansvarig centralt och tryckte ut det mest innehållslösa material som någon kan tänka sig, känns också symtomatiskt.
Jag kan inte uttala mig om Reinfeldt, men Anders Borg var en jäkligt charmig person. Ibland. Jag har också sett extremt arroganta beteenden.
Så jag kan inte ens lite tro att det är ideologiskt engagemang som fört herrarna dit de är idag. Det är makt, övertygelsen om att sossarna måste bort och att det är någon annans tur att sitta vid grytan. Herrarna är inte liberala längre, jag vet inte om jag ens skulle kalla dem konservativa – de är samhällsingenjörer. Precis som sossarna men med andra ekonomiska principer i bagaget.
Därför blir jag inte ens lite förvånad när jag läser GPs scoop om att förändringarna i socialförsäkringssystemet gjordes i konflikt inom regeringen. Det fanns de som redan från början såg vad som hände och som larmade, men Borgs vilja att spara var viktigare. Genom snabba förändringar som ledde till kaos och bristande överblick och effektanalys så blev dessa beslut genomförda.
Att visa på förändring, att vara regeringsduglig är som vanligt viktigare än allt annat. Det finns inte ett mål om att skapa ett människovänligt och fritt samhälle. Det finns en stark vilja att realisera Anders Borg och Fredrik Reinfeldts ekonomiska planer.
Men att förminska politik till ekonomiska principer är lite som att förminska kärlek till en fråga om hormoner.
Vi formar idag ett samhälle där målet att skydda oss från terrorism är viktigare än demokrati och mänskliga rättigheter.
Hur många har dött i Sverige i terrorattacker och hur många har dött på grund av hafsigt och makthungrigt politiskt ledarskap?
Vem är vår primära fiende – terrorister, eller makthungriga och empatilösa politiker som har hela samhället i sin hand?
Jag är bara rädd för den ena gruppen.
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, socialförsäkringssystem, moderaterna, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt, Kristina Husmakr-Persson
