Det är med en konstig känsla jag sitter här i sängen. Armarna går upp över huvudet i en förnöjd segergest nästan av sig själv. och vad är segern? Jag har diagnosticerats med en propp i benet och fått medicin.
Förra lördagen skadade jag foten och besökte akuten i Norrköping. Jag önskade att jag fått mer information om vad man bör tänka på när man rör sig med kryckor, för efter att ha avslutat konferensen som föranledde mitt Norrköpingsbesök och tagit mig hem till Gäteborg med hjälp av SJ och tågbyte så var jag inte hel i axlarna.
Ett par dagar stilla i sängen följt av lite rörelse uppe och en tur till gymmet som gymmässigt inte var mkt till rörelse, men å andra sidan var vägen dit ganska ansträngande. En smärtande lårmuskel föranledde ytterligare ett drygt dygn till sängs.
Jag vet inte riktigt hur länge, men sedan mitten av veckan så har jag störts av värk i ben och fot. Inte där skadan sitter, utan generellt. Jag har också haft en känsla av att någonting är fel, men inte haft någonting att peka på. Vilket har gjort mig förtvivlad. Bokstavligen.
Läkaren i Norrköping ville att jag skulle på återbesök efter en vecka för att byta gips till ett med klack samt för att röntga och kolla av. Till slut fick jag en röntgentid här i Västergötland, men en vecka senare än önskat och det fanns ingen “vanlig” läkartid angiven i anslutning.
Det här med att aldrig få besked, att inte, efter en akut situation nattetid få träffa en läkare som klargör vad man kan förvänta sig och inte, vad man skall tänka på och sånt. Det är fördjävligt otryggt. Att sedan försöka påtala för sköterskor att det inte känns rätt och få suckar och fräsanden att kan man inte ge sig till tåls då får man söka akuten … Akuten för mig är för akuta ärenden. En yxa i foten, andnöd, men det är inte synonymt med drop-in. När det dessutom är vansinnig storm så som det var här i veckoslutet tänker jag att det nog finns de med värre skador än ett illa sitttande gips.
Men smärtan fortsatte och Niklas reagerade på att mina tår var vitblå, som om de ärgat. Akuten fick det bli. Och all den där oron som gnagt lade sig sakta till ro när läkaren konstaterade att de nog skulle ta bort gipset så att de fick kika på vaden. Ett ultraljud senare var proppen konstaterad, därefter röntgaddes foten och de konstaterade att de inte förstod varför jag blivit gipsad med den frakturen. Snart hade jag fått en ordentlig genomgång om vad som är fel, vad som skall göras, tider inbokade och där till hade jag tappats på blod och fått lära mig att sätta spruta på mig själv.
Nej, det var verkligen inte vad jag tänkt, eller ens befarat. Propp i benet är avsevärt mycket sämre än ett illa sittande gips som stoppar blod och gör illa fraktur. Men nu vet jag vad det är jag känner i benet och jag har en vårdplan. Att bli tagen på allvar istället för att bli bortviftad som överkänslig (villket jag med viss bestämdhet kan konstatera att jag inte är, men däremot inte särskilt tålig för respektlöshet eller oro. De biter mig hårt) är en avgörande skillnad.
Människorna på Mölndal var nästan magiska och roliga. En sköterska bad mig gå tillbaka efter ultraljud helt glömsk om min fot och började skrattande be om ursäkt och berätta om gårdagens julbord. Vad jag trodde var en bortkommen syster visade sig vara en skakig läkare som visade sig vara överläkare… Det där med social framtoning är spännande. Framför allt syster Lenny som förklarade och visade och var allmänt lugn när nålfobikern tappades på blod och satte spruta.
Sådant som fascinerade mig var svårigheten i att överföra information vid “vaktbyte” men också att de inte kunde se min röntgenbild som finns i systemet på samma sjukhus. Jag önskade att jag hade haft min journal i handen. Det hade kännts mycket lugnare och lättare. Jag är inte för fem öre kapabel att tolka informationen, men då vet jag ändå att de har den onformation de skall ha.
Så i slutänden är jag lättad av att ha en propp i benet. Ironiskt va? Norrköping skämtade jag rått om vid hemkomst från akuten för en vecka sedan. Glad över att inte ha fått benet amputerat etc. De har inte ett gott rykte, vilket gissnignsvis inte gör det lättare att vända och få in bra folk. Man vet ju aldrig om alternativa skeenden, men utan ett onödigt gips är chansen att proppen aldrig uppstått. Tack Landstinget i Östergötland!
12/12 Uppdatering:Igår ville läkarna att jag skulle ha en stödstrumpa som gick från tå till lår för att stödja såväl frakturen som blodomloppet. Sådana fanns inte på ortopeden varför jag fick mina mått på en lapp, benet lindat och åkte till apoteket i Nordstan. Apoteket gick inte att nå per telefon så först när vi kom dit fick vi veta att de inte fanns, men istället fanns på ett annat apotek. Det framgick också att det fanns fler uppgifter jag borde haft som kompression (hur mycket den skall krama benet). Vi bestämde oss för att vänta till dagen efter, ringa sjukhuset och få klara besked först. I förmiddags fick jag tag på dem, talade med en sköterska som utan att ha sett min journal bestämt sade att så där gör vi inte. Jag förmådde henne att acceptera att det var en läkarordination och att jag nog gärna ville göra som läkaren sade, även om hon hade en avvikande uppfattning. Hon lovade att kolla med läkaren, tog mitt nummer och skulle återkomma. Det var 10 timmar sedan.
Kanske är det småpotatis, kanske inte. För mig är en propp i benet en läskig sak. Det kan om det vill sig illa bli farligt. Det här är den tredje sköterskan sedan i onsdags som tagit mitt nummer, lovat att kolla upp fakta och återkomma, men inte gjort det. I de tidigare fallen kunde det ha lett till att proppen inte upptäckts under ordnade former, om jag inte stått på mig. I det här fallet – vi har lindat mitt ben efter bästa förmåga, men det vore skönt att veta att det blir så rätt som möjligt. Jag förstår att det är ett stressigt jobb emellanåt, men också ett jobb som kräver empati och förståelse för att den i andra änden inte har de sakkunskaper de själva besitter. För mig har idag varit en dag av oro. Samt med en obehaglig känsla av att jag behöver stå framför näsan på dem och vifta för att bli tagen på allvar. Obehagligt.
Läs även andra bloggares åsikter om Vård, sjukhus, Göteborg, Norrköping, landsting, Landstinget i Västra Götaland, Landstinget i Östergötland, Östergötland, Västra Götaland, kundkontakt, empati
