Mänskligheten, respekt och integriteten

Igår gick jag med viss förväntan för att se ”Dom över död man” – filmen om Torgny Segerstedt (av Jan Troell).

Torgny Segerstedt

Chefredaktör Torgny Segerstedt

Segerstedts gärning är stor och fascinerande, både i sig själv och vad gäller skeendena omkring honom. Många var de som hade svårt att veta vilken fot de skulle stå på under Hitlers härjningar. Jag uppskattar Segerstedt och jag fascineras av tiden. Sverige och norden befann sig fortfarande så nära unionens uppbrott och en lång gemensam historia att man talade om brödrafolk, och somliga hoppades på en återförening i någon form. Sverige befann sig nära Tyskland på ett sätt som vi inte gör idag. Tyska var det primära utländska språket du lärde i skolan och vi hade ett tätt utbyte vad gäller såväl handel som kultur. Efter de nordiska länderna var kanske Tyskland de som stod oss närmast. Allt detta komplicerade förstås vårt förhållningssätt under andra världskriget. Det var inte alltid lätt att skilja Tyskland, tyskarna och nazisterna åt. Många nazivänner kunde göra det under förment tyskvänlig flagg och många sanna tyskvänner sprang ofrivilligt Hitlers ärenden.

Segerstedt å sin sida var inte bara en principfast liberal. Han var en person som grundade sitt benhårda engagemang för demokrati och frihet i den skönhet han såg hos människan, den inneboende värdigheten, naturens skönhet – vilket är en vinkling jag uppskattar. Ingen blir lycklig av principer, om inte principerna är grundade i människans och naturens faktiska karaktär.

Lite om detta fick vi ta del av under gårdagens biobesök. Desto mer fick vi åse en smutsig och vulgär historia om två trasiga äktenskap och mänsklig förnedring. Om Segerstedt var trogen sin fru eller ej vet jag faktiskt inte. Kanske var han en libertin. Det senare hoppas jag – för principfasta och starka människor förtjänar även de värme, närhet och njutning.

Självklart vill man skildra en person och inte en ikon. Det skall man. Finns det någon orsak att vara tyst om en människas svagheter av respekt? Nej, det tycker jag inte. Men när det personen uträttat – orsaken till att vi idag intresserar oss för densamme – skyms av de mänskliga inblickarna och snudd på blir en bisak så tycker jag att att man gör såväl personen som de som idag vill skaffa sig en blick över det skedda en otjänst. Till vilken nytta är ingående kunskap om en bortgången skribents äktenskap och otrohet för den som idag försöker förstå historien, värderingarna och skeendena?

Jag lämnade filmen med en känsla av att det skulle vara skönt att rappa handskarna över skaparens ansikte. Att omvandla ett historiskt skeende till någonting privat, plumpt och vulgärt är att göra samtiden en otjänst.

Samma känsla fick jag när jag såg Järnladyn – filmen om Thatcher (av Phyllida Loyd). Det fanns intressanta delar, men den röda linjen var det privata, den dåliga relationen till make och barn, och själva tråden var hennes Alzheimers. Måste starka människor göras svaga och framställas i en smått överprivat och patetisk glans för att vi skall stå ut med dem?

Det är i så fall svagt. Sjukligt. Vi hyllar det stora, det starka, så länge det också är svagt och ynkligt.

Tråden är att vi inte tycks kunna skilja oss från människors privata sida. Det finns ingen gräns mellan görande och varande.

Ett perspektiv av det, fast en vridning av vinkeln, är för mig Ulf Malmros uttalande om Anna Troberg. Baserat på en politisk ståndpunkt, en slutsats hon gjort av fakta och värderingar, konstaterar han att hon är en rutten person. Hon framför inte resonemang som inte håller, hon har inte felaktiga fakta – hon är en rutten person.
Här är twitterflödet om och av Malmros live, här sammanfattar Bakjour en del av det sagda och här skriver Troberg själv om det.

Filmen om Palme (av Maud Nycander och Kristina Lindström) har jag inte sett ännu, men läst i recensionerna att för stor del ansetts vara familjefilmer där den forna statsministern, politikern och agitatorn leker med sina barn. Alls inte solkigt och smutsigt, men fortfarande privat och inte relevant för statsmannen och politikern.

Behöver vi få bevisat för oss att publika personer även de är människor, med privata sidor, då har vi en väldigt konstig människosyn som vi behöver se över.

Anna skulle kunna vara en rutten person. Det är hon inte.
Margareth Thatcher kanske är en rutten person, en dålig hustru och mor.
Torgny Segerstedt kanske även han var rutten som privatperson, make och far.
Olof Palme kanske var en mysig lekpappa av sällan skådat slag.

I samtliga fall är det fullständigt irrelevant för historieskildringen. Politiska beslut, skriverier eller förslag bygger inte på vårt gillande av personens privata persona. Det bygger på innehållet. Stringensen i resonemangen, moralens hållbarhet.

Jag tror att det är mänskligt att vara nyfiken på människor man ser, hur de är på områden man inte ser. Men någonstans på vägen blir det inte bra när man inte kan skilja på privat och offentligt. När man måste får se ynklighet och lortighet eller mjukt gullegull för att acceptera det andra – det stora och starka.

Jag skyller på dokusåporna som i någon mening normaliserat ett perverterat rotande i andra människors privata, på skvallertidningarna och kvällspressen som lever på att rota upp saker utan intresse och låtsas att det har relevans för att på så sätt legitimera och förstärka den nyfikna instinkten som i sin tur landar i pressens plånbok.

Själv känner jag avsmak. Vill inte se det mer och tänker inte ta del.

Eleonor Roosevelt utryckte det elegant: Great minds discuss ideas; Average minds discuss events; Small minds discuss people.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

MediaCreeper Creeper