Med #blogg100 kan man komma långt

Sophia med dotter sovande på armen

Kanske kan det här också bli en positiv press att se mer ordning i bakgrunden, mindre barn på armen och mindre trötthet i ansiktet (men välkommen till Dexion|me:s kontor).

Det största äventyret av alla suger musten ur mig, det ger mig kraft och kapacitet som aldrig förr, det får mig att skratta, men aldrig gråta. Jag lever mina dagar fascinerad över att någon som är nybörjare på att vara människa kan vara så fantastiskt bra på det. Jag njuter i fulla drag! Jag är mamma!

Men jag bloggar inte.

De senaste åren har varit en cirkus. Brutna relationer, nya relationer, ny stad, tre års flyttande mellan korttidskontrakt, aldrig lugn att andas eller makt över den egna tillvaron, muskler som stressar ur, ögon som borde ha undersökts och som gått med fel glasögon för länge – mer ont och fler knutna muskler. Och så slutligen – tillsvidarekontrakt på en lägenhet som var i ett skick att de flesta cirkusdjur hade nobbat med en fnysning. Men ett fast kontrakt – inga fler ofrivilliga flyttar, tid att gå till optikern, lugn att gå till doktorn och få hjälp med de krampande och värkande musklerna. Vi andas, vi njuter vardag, vi har inga flyttlådor.

Men jag bloggar inte.

Vi har drömt, jag har nog alltid drömt om ett ställe på landet. Att få ha gräs under tårna till morgonkaffet i alla fall den delen av året som gräs är grönt och skönt. Så samma vecka som vi flyttade till lägenheten med fast kontrakt och vår älskade unge, mitt livs mest fantastiska äventyr kom till oss köpte vi en gammal gård i Småland. I huvudet snurrar renoveringsplaner, inredning, trädgårdsröjning, sociala möjligheter, gräs, potatisodling och sommarbad.

Men jag bloggar inte.

Med lugn och vardag har solen gått upp över livet – det liv som framstått som en retsam hägring. Projekten rör sig framåt och närmar sig sjösättning. Delar av dem. Kvar är långa, inspirerande, fingerkliande att göra-listor. Går och lägger mig på kvällen och kan inte vänta på att få gå upp och fortsätta.

Men jag bloggar inte.

Så såg jag att Fredrik Wass kör igång #blogg100 – tredje gången gillt och JA, jag antar utmaningen. Jag vill blogga varje dag i 100 dagar.

Bloggen har betytt mycket för mig, bloggande kan betyda mycket för samhället och även om det känns bekvämt här i den fjällhöga nord så är yttrandefriheten ingenting att ta för givet. Så nu tar jag chansen att sätta lite press på mig själv. Jag tar mina bollar och jag slänger upp dem i luften och skriker ”Geronimo1 – här skall fan bloggas tills fingrarna blöder!”. Det kommer att bli högt, det kommer att bli lågt, långt och kort.

Mina mål är att hålla mig fri från trender och att inte hoppa på dagens nyhetsbollar, utan att försöka bolla runt med mina tankar och projekt, förhoppningsvis på ett sätt som är intressant för fler än mig själv. Men målet är också att återupptäcka bloggläsandet.

En scanning av listan visar att gamla säkra kort (och nu menar jag inte gamla som i dammiga och tråkiga, utan som i snygga, tjusiga och erfarna) som Joshen, Ola och Brit Stakston är med. Men jag hoppas att ha fått upp ögonen för ett antal fler när dessa dagar är till ända.

Med det sagt – 99 dagar kvar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

  1. Geronimo betyder ”one who yawns” vilket ju inte är vad jag tänkte göra []
MediaCreeper Creeper