Barn, med föräldrarna i centrum

gammalt foto av familj runt granen

Jul, med småbarn i centrum [Foto: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jul#Sol_invictus]

Det nalkas den där tiden då lussebullarna formligen faller över en, tillsammans med firande, mys och samvaro.

Som förälder kan jag ju inte sticka under stol med att det pirrar i magen inför dotterns första luciafirande tillsammans med dagis. Först av allt var det ingenting jag förväntade mig, eftersom vår barngrupp är väldigt ung , utan det inplannerade luciafirandet utgick jag från var en gemensam fika, kanske med något inslag av personalens musikalitet. Nu vet jag att det skall bli ett litet tåg och med informationen om det kom också uppmaning om hur vi skall förhålla oss: Att inte förvänta oss för mycket (Förvänta alls?) samt hur vi kan göra upplevelsen för våra små så bra som möjligt trots att oddsen att 2-3-åringar går i tåg och sjunger är närmast obefintlig.

På samma tema, luciafirandet, har jag diskuterat en del på Facebook där det uttryckts upprördhet över en artikel som sade att ett dagis någonstans skulle fira utan föräldrar, vilket lästes som att barnen skulle berövas luciatraditionen. Under min uppväxt var firandet någonting inom skolan, vilket generellt innebar att vi blev lussade för av äldre barn. Klass tre lussade för resten av skolan, det var en tradition och det år jag gick i trean fick jag inte bara vara lucia, utan stadsmuséet jubilerade också och efter att den äldre lucian (en gymnasist på min skola) som skulle gått där sett mig i skolan så fick jag lussa även på muséet. Den dagen sprang min mamma vid min sida hela dagen, med en hink vatten i handen, för jag bar hennes krona med levande ljus. Men det var enda orsaken till att hon var involverad.

Jag är helt säker på att de hade lucia på det statliga verk hon arbetade och att många andra föräldrar hade luciafirande på sin arbetsplats. Men inte på skolan med oss.

Jag förstår inte riktigt hur föräldrarna blev centrum i sina barns jultraditioner? När blev barnen någon form av upplevelseshow för oss föräldrar?

Samma förundran slog mig när jag läste att fotbollsförbundet skulle sluta hålla cuper med vinst för småspelarna. Spela skall de och tävla skall de, men vinnare kommer inte att utses. Föräldrarnas oförmåga att skapa en trevlig atmosfär runt matcherna nämndes som en orsak. Men det handlar också om att ungar visst vill tävla, men kanske inte i ligor. Är man färdig mot en vill man tävla mot nästa och öva och tävla. Hur lagen rankar sins emellan spelar inte så stor roll.

Jag har alltid sett barn som en möjlighet att genom att själv ställa mig så mycket jag kan på tå, försöka göra det bästa jag kan för nästa generation och morgondagen allt medan jag får vältra mig i kärlek, mys och bus, inte som någonting som skall bygga mig och min identitet.

Men det finns förstås lika många sätt att se på föräldraskap som det finns föräldrar.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

MediaCreeper Creeper