När störda känslor blir ett självändamål

-Jag blir så ledsen över hur min hemstads hjärta har skövlats, sade jag.

-Det är bra, då arkitekturen lyckats, den skall väcka känslor, svarade kommunalrådet.

Det kan ju låta som någonting ur Bo Baldersons senaste ”Stadsrådet blir arkitekt”1, men tyvärr är det klippt rakt ur verkligheten.

I Sverige har en inte helt rimlig sammanblandning gjorts av konst och arkitektur och bygger därtill på en lite enögd, om än modern, syn på konst och en vriden inställning till känslor som om de i sig själva är någonting positivt. En syn jag gissar att de flesta inte förstår sig på. Det må väl vara hänt om konst och arkitektur vore någonting som hörde den privata sfären till, men så är det ju nu inte.

Det var en gång ett fikarum på ett statligt verk. Det var på tiden medan Palme syntes i rutan och männen hade polisonger. Ett politiskt råd skulle bestämma vad de anställda tittade på på dagarna, för så fungerade det på den tiden och gör så vitt jag vet ännu. Konstrådet lade pannan i djupa veck – hur skulle man bibringa den seriositet och det djup som lämpade sig på ett statligt verk som handhade landets Kriminalvård? Eller så hade rådet en kompis som var konstnär. Eller så var rådet befolkat av sadister. Vem vet?

Längs de långa väggarna hängde man mörka målningar som avbildade ansikten som uttryckte smärta och ångest, psykoser och självmordsambitioner. Och personalen, som gick till sitt personalrum för måltider och rekreation, kanske till och med social samvaro med sina kollegor, mådde sämre och sämre. För människor med empati åser ju inte någon som lider utan att påverkas. Många starkt. Slutligen valde man att tejpa papper för väggarna för att slippa se och för att stå ut med att vistas i rummet.

Hur kom man fram till att offentliga politiska beslut skall manipulera medborgarnas känslor? Hur kom man fram till att känslor av alla sorter är någonting bra? De flesta av oss gör ju trots allt allt de kan för att inte uppleva ångest, sorg och frustration. Inte är det för att vi inte är nobla varelser, utan för att det är sunt och konstruktivt.

För mig framstår det som en väldigt grundläggande demokratisk ståndpunkt att den politiska sfären skall ha så lite inverkan som möjligt på människors privata sfär och jag tänker att få saker är så personligt som känslor. Det är väldigt mycket definitionen av privat – den är min att styra över.

Jag älskar konst. Av samma anledning som jag älskar potent litteratur och bekväma sängar. Litteraturen kan vara tankeväckande, vidga vyer och styrketräna fettklumpen på toppen. Riktigt bra konst liksom litteratur kan lära mig nya saker, få mig att ifrågasätta mina ståndpunkter och sätt, byta ut de som inte håller testet mot bättre och stärker mina argument för de övriga – men den kan också förströ mig, fylla mig med ro, få mig att le, känna trygghet. Samma effekt har en bekväm säng. I drömsömn får hjärnan en chans att sortera och effektivisera arkiven. Men både konst och sängar kan vara utmärkta verktyg för utmaning, utvckling och välbefinnande, läkning och njutning. Skapa ro och glädje. Utmaning och rekreation. Vi människor behöver båda sidor.

Konst – vilsam eller upprörande?

Få av oss skulle dock uppskatta att finna sängen bäddad med korrugerad plåt, för att ett politiskt organ bestämt att det är nobelt att framkalla känslor. Men när det kommer till de gemensamma miljöerna är det fullt rimligt att det beslutet är upp till andra? Jag ställer mig ytterst frågande.

Morgonens meningsutbyte hade sin grund i att jag i Muharrem Demiroks Facebookflöde såg en kommentar som yvdes över ett arkitekturpris för någonting i min hemstad Norrköping – och arkitekturpris brukat vara synonymt med sår i staden. Oroad googlade jag och fann detta – mitt i industrilandskapet – det vackra.

Inte bara tycks politiker och arkitekter blanda samman arkitektur med konst – och arkitektur kan vara konst, men måste inte vara det. Man utgår också ifrån att det skall vara den utmanande konsten, inte den vilsamma, stärkande.

Medan de flesta av oss, i offentliga miljöer gör vårt bästa för att finnas och vara på ett sätt som gör att alla får plats och trivs tycks gruppen politiker och arkitekter som format det publika rummet mer vara som ett gäng fotbollssupportrar med en platta öl och en bergssprängare på ett bibliotek – förvissade om att deras kultur är den yttersta formen av kulturellt värde och utan hänsyn till vad den gör med omvärldens upplevelser och försök till samexistens på platsen.

Inte ens de mest kulturintresserade av oss vill ha konstutställningar som får oss att känna de djupaste av känslor vid vår dagliga väg till dagislämning, vi vill ha det trivsamt och må bra. De allra flesta människor är inte ens särskilt intresserade och få av de intresserade har samma smak – så varför inte låta det gemensamma rummet utformas på ett sätt så att så många som möjligt trivs och mår bra, och skapa utrymme för avant garde där människor kan gå och njuta det och avslutningsvis – målet med konst – den utmanande – är det verkligen att väcka känslor? För i min värld skall den minst lika mycket – om inte huvudsakligen – väcka tankar. Tankar är det som förbättrar människan, samhället och vår tid på jorden.

Norrköpings senaste modernistiska tillskott fyller mig med känslor – men inte mer än politikerns ord. Kan man hoppas att mina framkallade känslor är ett tecken på att politikern är en lyckad konstinstallation? Jag hoppas – men tvivlar.

P.S. Givetvis handlar det här inte om en fastighet – det handlar om en generalitet. En attityd och en trend som varit ett faktum sedan socialdemokratin och dess sociala ingenjörskonst påbörjade ett omformande av samhället i enlighet med sin politik.

  1. tyvärr, den är spökskriven av mig och enbart utgiven bakom mitt pannben []
MediaCreeper Creeper