Kulturen är du och jag

Vi människor är många saker, har genom livet många roller. För mig så är den yttersta essensen av en människa hennes värderingar och som en följd av det hennes relationer. Jag tror att oavsett om vi tror på en gud eller inte så lämnar vårt agerande spår som kommer att forma morgondagen och den dag jag dör vill jag lämna en så bra värld som jag kan efter mig.

Immanuel KantJag fastnade för Kants kategoriska imperativ som tonåring och tycker fortfarande att det är en bra riktningsvisare. Vad säger det då? Det säger att man i varje enskilt fall skall agera så att man vill att ens handling blev allmän lag eller norm. Ett annat sätt att uttrycka det skulle kunna vara ”var mot andra så som du själv vill bli bemött”1 , men det rymmer för mig ytterligare en dimension, nämligen effekten av handlandet som ofta är mer diskret och sekundär.

Ett exempel:
Om jag satt och tiggde skulle jag vilja att människor gav mig pengar. Alltså ger jag tiggare pengar. Det skulle kunna vara en tolkning av den gyllene regeln.

Om alla gav tiggare pengar, vad skulle bli effekten? Tiggarna skulle få mycket pengar och sakna incitament att arbeta. Tiggare är inte någonting positivt för ett samhälle, tvärt om. Om tiggeri handlar om pengar så kommer det att bli en bransch och människor antingen utnyttjas eller göra tiggeriet till yrke. Tiggeri skapar ingenting, förändrar ingenting och är därför ingenting vi bör eftersträva. Vill jag hjälpa tiggaren bör jag med andra ord hjälpa på något annat sätt. Det skulle kunna vara en tolkning av det kategoriska imperativet i den situationen.

Men låt oss ta det ett steg till. För när vi kommit fram till att det inte är bra att ge tiggare pengar blir det ju lätt så att man bara avstår. Då är frågan – om alla avstår från att hjälpa den som behöver, vad händer då?

I morse läste jag en artikel om våld vid en fotbollsmatch här i Göteborg. Så vitt jag förstår är det många som använder fotbollsmatcherna som en miljö för att lätta på inre tyck och skribenten konstaterade att även om grundproblemet är ett fåtal så växer problemet därför att det accepteras av flertalet omkring. Med andra ord, en stor mängd människor som inte begått våld blir en del av våldsproblemet genom att inte markera och agera. Självklart kan vi inte som medmänniskor kräva av var och en som går på fotboll att de skall säga emot våldsverkarna, men samtidigt behöver vi förändra kulturen. Hur göra?

Samma problematik kan skönjas inom Miljöpartiet. De allra flesta miljöpartister är inte islamister, men av olika skäl har uppenbarligen en grupp människor uppfattat Miljöpartiet som en miljö där man kan hysa värderingar som inte är förenliga med svensk jämställdhet eller västerländsk demokrati. Ett ansvar åligger förstås de som aktivt bjuder in och saluför värderingar som inte står att finna i Miljöpartiets program – men slutar ansvaret där? Många människor har gemensamt skapat och vidmakthållit den kultur som skapat grogrund för detta.

Ytterligare en fråga som jag ser i samma sfär är den om bidrag. Jag läste också i morse att moderatledaren vill möjliggöra oanmälda hembesök hos människor med försörjningsstöd. En fullständigt förkastlig idé som tar ifrån människor tryggheten och integriteten av det egna hemmet. Därmed inte sagt att vi inte behöver vidta åtgärder för att tillse att försörjning från det allmänna blir en sista utväg och att det blir mer attraktivt att ta en anställning än att sitta hemma. Men inte genom att tvinga oss in i människors hem. Vad är det som gör att människor lever på bidrag istället för jobb? Därför att det finns en acceptans för det. Som student hade jag flera bekanta som under perioder utvecklade sitt konstnärsskap eller pluggade medan de gick på socialbidrag. En del hade släktingar som berömde dem för påhittigheten.

Har vi slutat vara moraliska varelser? Och vad gör vi för att återgå till att vara det?

rätt_fel_moralFör oavsett vad politikerna säger så bygger samhället på dig och på mig. Och skillnaden mellan Kants kategoriska imperativ och politik är att Kant har du i huvudet som ett verktyg för att tänka till. Ibland blir det rätt och ibland blir det fel, men det blir alltid bättre av att så många som möjligt anstränger sig och gör sitt yttersta. Politiken måste per definition gälla alla, vilket innebär att det som blir rätt gäller alla, det som blir fel kommer också gälla alla och det kommer inte finnas utrymme för flexibilitet. Men viktigast av allt – när politiken får träda i privatmoralens ställe, när ansvaret för hur vi lever och agerar inte längre är vårt, så slutar vi förhålla oss. Vi slutar tänka på de svåra sakerna och försöka hitta lösningar. Då blir vi en död massa som ser på när några kastar smällare på en full arena, som accepterar att det ryms människor som vill göra skillnad på män och kvinnor och som vill ha religiösa lagar i demomratiska, feministiska partier. En död massa som inte hjälper den fattiga på gatan, för att det är för krångligt och svårt och som nickar godkännande åt den som egentligen inte behöver det, men som ändå väljer bidrag, trots att de flesta inser att beteendet förstör systemet inifrån. För vem är väl jag att döma?

Jag tror att vi behöver mer Kant och mindre politik.

Fler svåra frågor och färre självklara svar.

Mer du och jag. Mindre dem.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

  1. Den gyllene regelen []
MediaCreeper Creeper