Frihet är det bästa ting
Idag skriver Mathias Sundin på DN debatt om varför han kommer att rösta mot partilinjen och rösta avslag för “2011/12:JuU8 De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation” i morgon. En politik som kommer än mer urholka den knappa rättssäkerhet som idag finns kvar.
Mathias Sundin är en politiker jag gillar. Han kampanjade hårt för att komma in i riksdagen och sade tydligt nej till FRA, men nådde inte hela vägen och sitter nu som ersättare för Karin Granbom Ellisson i tre åtta månader. Kanske är det det som är tricket? Jag känner inte Sundin, så jag kan inte säga att han inte hade varit så här uppkäftig givet andra förutsättningar, men erfarenheten säger att det inte är vanligt.
Men Sundin har tre månader på sig att visa vad han går för, vilken politik han vill driva för att göra intryck och kanske använda det som språngbräda i nästa riksdagsval?
Det är inte dåligt – inte dåligt alls. Frågan är, vilka verktyg kan vi använda oss av för att uppnå det beteendet oftare? För det vanliga är ju att man inte vill bråka med partiet i “den här frågan” för då hamnar man i en position där man inte har inflytande i framtiden. Och hur bra vore det? När resonemanget framförs kontinuerligt så leder det förstås till att man aldrig intar en ståndpunkt som avviker från gruppens, utan i realiteten blir det ett förhalande mandatperioden ut och då är det till stor del upp till partiet att avgöra om man får en ny chans i riksdagen eller ej.
Hur vore det om man bara fick sitta en period? Då skulle partierna till stor del tappa makten över kandidaternas karriärsug. I många avseenden är det ändå nyttigt att inte vara allt för fast i den politiska världen, utan att försäkra sig om att man har ett yrkesliv oaktat politiskt gillande. Vill man så kan man ju vid ett senare tillfälle kandidera igen.
Riksdagsledamöter sätts på sina respektive uppdrag utan beaktande av sakkompetens, så viss erfarenhet kan man förlora, men det skulle inte bli så att man tvingas slänga ut experter till förmån för lekmän.
Vad tror ni vore gångbara lösningar för att få in fritänkande och självständighet i riksdagen?
Mathias bloggar här.
Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, demokrati, integriet, Mathias Sundin, riksdagen
Åt lunch med Rickard Nordin (c) häromveckan. Han röstade nej till införandet av datalagringsdirektivet – och är även han ersättare i Riksdagen. Hmm. Du kanske är något på spåren!
Det är en ovana jag har
Åt lunch med Rickard Nordin (c) häromveckan. Han röstade nej till införandet av datalagringsdirektivet – och är även han ersättare i Riksdagen. Hmm. Du kanske är något på spåren!
Det är en ovana jag har
Hörde det på radion! Underbart agerat.
Bra gjort, tråkigt att inte fler “liberaler” i riksdagen gör det samma.
Är dock skeptisk till ett system där hela riksdagen ska bytas ut varje mandatperiod, det skulle nog bara leda till permanent valkampanj och väldigt starkt tjänstemannastyre (i och med att alla riksdagsledamöter skulle vara nybörjare hela tiden).
Däremot gärna rotationsprincip, med en maxgräns på kanske tre mandatperioder.
Oj, det är långt. Då har vi i alla fall 8 år då de sitter som lydiga får. Kan man vinkla det på ngt annat sätt för att nå motsvarande resultat? Jag skulle gärna vilja få igång en vettig och förutsättningslös diskussion om det här.
Jag ska försöka hålla mig vettig, även om det inte är detsamma som att hålla med
Jag delar uppfattningen att alltför många riksdagsledamöter är “lydiga får” eller “knapptryckarkompani” som någon moderat tidigare kallade det. Det är ett problem, speciellt när det gäller frågor som inte varit föremål för någon vidare offentlig debatt. I vissa fall kan det ju för sig ha en poäng att rösta med partilinjen – till exempel i en fråga där partiet profilerat sig väldigt starkt i valrörelsen och man därför kan anses vald för att rösta för/emot just den frågan. Men när det gäller frågor som inte debatterats, där partiet varit otydligt i valrörelsen eller där en riksdagsledamot personligen i valet profilerat sig som avvikande från partiet, så är det naturligtvis bättre att rösta efter övertygelse och sitt personliga mandat. Annars skulle vi kunna skrota hela personvalssystemet.
Däremot köper jag inte premissen att möjligheten till omval per automatik gör en till ett lydigt får. Jag tror att det är en kombination av många fler faktorer, som till exempel den interna politiska kulturen inom varje parti. Inte för att jag har någon statistik på det, men det skullle inte förvåna mig om det skiljer sig mellan partierna hur ofta ledamöter röstar mot sitt parti. Naturligtvis är villkoren olika för oppositions- eller regeringspartier, men vad gäller möjligheten till omval är ju villkoren lika.
Att välja om hela riksdagen varje val skulle försvaga riksdagsledamöternas roll generellt och den verkliga makten flytta till andra. Till exempel tjänstemännen på partikanslierna, och framför allt skulle partiledare och andra av partiet utsedda ledare få en starkare makt. Riksdagsledamöterna skulle ses som alltför flyktiga och okunniga. Frågan är om de inte skulle bli mer av lydiga får, med några rebelliska och/eller symboliska undantag, med ett sådant system. Om partiets på egen hand utsedda ledare skulle få en starkare makt på bekostnad av riksdagsgruppen så försvagas ju också hela idén med att vara folkvald. Därför tror jag det är bra att riksdagsledamöter kan sitta olika länge, gärna max tre mandatperioder. Det ska dock vara max och inte det normala. Det finns ju också en poäng med att de som verkligen driver den linje som de är valda för att driva och därmed förvaltar väljarnas stöd har möjligheten att få fortsätta göra det. De som bara pratar fint men gör något annat i praktiken ska kunna granskas, avslöjas och straffas ut av väljarna i nästa val.
Jag inbillar mig att om omsättningen ökar på ledamöterna så kommer fler och fler att – tack och lov – tänka med eget huvud och inte med partihuvudet.
Lars Olof: Håller med. Men man behöver inte gå från en ytterlighet (livstidspolitiker) till en annan (hela havet stormar). Det är bättre att hitta en lämplig balans. Och dessutom inte tro att en formell ändring av regelverket gör hela skillnaden, det handlar också om demokratisyn, politiska kulturer och alldeles vanligt civilkurage.
Det finns mkt reson i att rösta med partiet – håller med dig i det ledet.
Jag menar inte att möjligheten till omval är det som skapar lydigheten, men omvalet är ett sätt att komma åt makten över ledamoten. Du har förstås rätt i kulturen och det finns sannolikt skillnader, liksom andra vägar att gå. Sådant jag skulle kunna tänka mig är att riksdagen väljs halva åt gången, kanske på olika mandatperioder.
Hur vore det till exempel att överföra budjetmakten för uppdraget på ledamoten, så att denne själv kan anställa politiska sekreterare osv?
Vad finns det för realistiska möjligheter att finna andra metoder för utdelande av uppdrag? Idag är det ju partierna som gör det och där kulturen är dålig får de lydiga fina uppdrag och de andra vänta på avbytarbänken.
Ja, att välja halva riksdagen är ett spännande förslag, som ju finns i till exempel USA (vet inte om det är exakt halva, men någon typ av den modellen har de). Det gör ju att man får en annan kontinuitet. Samtidigt leder det till längre mandatperioder för den enskilda ledamoten, om man inte ska ha val vartannat år. Det ger också en viss “tröghet” i systemet då väljarnas ståndpunkt på valdagen bara ger utslag på halva riksdagen – det skulle krävas större svängningar i opinionen för att majoriteten ska rubbas, eller återigen val oftare. Att ha val betydligt oftare är visserligen också en möjlighet men det har väl en tendens att sänka valdeltagandet?
Att varje ledamot anställer sin egen personal är också en bra idé som princip, med vissa baksidor. Varje ledamot behöver inte en egen jurist, en egen pressekreterare, en egen politisk sakkunnig på varje område etc. Som det är nu, åtminstone för oppositionen, så delar ledamöterna på en stab med de specialister som behövs. Egen personal skulle antingen kräva att varje anställd var fantastiskt duktiga mångsysslare för att kunna täcka flera områden – eller att tjänstemannaorganisationen kring ledamöterna exploderar i storlek till omotiverat stora kostnader. Alternativt att ledamoten bara får en eller två personer som sköter lite praktiska grejer och expertisen flyttar någon annan stans (vilket leder tillbaka till problemet med tjänstemannastyre oberoende av ledamöterna).
Din sista punkt är jag helt med på. Partierna måste öppnas upp och hitta nya former. Ökad insyn i partiernas inre skulle motverka nepotism och diverse andra fenomen som flyttar makten från rampljuset till kulisserna. Exakt hur är ju lite svårare och frågan är hur mycket man utifrån ska kunna lägga sig i en interndemokratisk process. Det är ju inte helt orimligt att en medlemsorganisation måste låta medlemmarna har lite mer makt internt i organisationen än de som inte är medlemmar. Den amerikanska modellen (och då inte specifikt USA, utan även i flera Latinamerikanska länder) där partierna är mer kampanjorganisationer än medlemsdrivna, är så klart en modell där man kan ställa mer krav utifrån. Men min upplevelse är att det blir svårare för en kampanjorganisation än ett parti att ha en egen dagordning, en egen ideologi, utan att fokus flyttas mer till att bara sälja in personer som säger det folk vill höra. Det sker naturligvis i det svenska systemet också, men jag skulle hoppas att vi inte går längre i den utvecklingen.
Tröghet gillar jag generellt och det för ögonen lite från opinionsundersökningarna. Hoppas jag.
Tätare val skulle jag hellre ersätta med seprarata lokala val så att människor får sätta sig in i riks och lokalfrågorna var för sig. Ofta är de nämligen helt olika saker. Kanske sänker det valdeltagandet, men det oroar mig inte så mycket. Idag har vi ett högt men oinsatt deltagande, vilket inte är mkt bättre än ett lågt, annat än på papperet. Det skapar falks legitimitet.
Att varje ledamot har budjetansvar/makt innebör ju inte för all del att de måste ha egen personal, men man kommer ifrån att partiet kan förse en uppstidsig ledamot med en lydig sekreterare och på så sätt ljuta olja på vågorna, eller rent ut sagt sabba vederbörandes förutsättningar.
Kopplingen till det amerikanska och implikationerna därav var intressant. Är dåligt inläst och får uppenbarligen bilda mig. Instinktivt skulle jag gärna se ett mellanting mellan det du beskriver och vårt. En stark föreningstanke, men med utrymme för självständiga kandidater.
Ja, tröghet är bra på så sätt att det kan motverka den värsta sortens populism. Å andra sidan kan det väcka frågetecken av typen “vad spelar det för roll om jag röstar, när det inte syns i riksdagen?”. Däremot håller jag med om att det kan ta bort lite av fokuset på opinionsundersökningar, vilket vore skönt.
Att skilja lokala och nationella val är jag helt för. Som du säger, kanske något lägre valdeltagande men ökat fokus på de lokala frågorna när det är lokalt val och vice versa. Det skulle nog göra mindre lojala väljare – alltså i betydelsen att man röstar samma i alla tre nivåer för att man gillar en rikspolitiker. Det vore positivt.
Utifrån det riksdagskansli jag bäst känner till (gissa) så har redan ledamöterna ganska stor makt över kanslipersonalen, även om det inte är på individnivå. Jag upplever inte att personal rektryteras för att sätta ledamoten på plats eller rätta in i leden, utan snarare utifrån den kompetens som riksdagsgruppen anser sig behöva för att föra sin politik. Det finns säkert olika modeller och en kanslichef kan säkert ha en stark egen agenda som påverkar ledamöterna, men kanslichefen tillsätts ju av ledamöterna för att se till att ledamöternas behov och vilja ska verkställas. I en riksdagsgrupp kan det ju för sig finnas ett par ledamöter som pekar med hela handen och andra som snällt får följa med, men det är ju en annan fråga.
Attans vad eniga vi är idag
Vad gäller tjänstemannandet så tror jag att det är viktigt att skilja på hur det fungerar enligt erfarenhet och hur det kan användas. Lite som grundlagen. Det skall skydda i de dåliga fallen, om det inte nehövs i realiteten – desto bättre.
Jag tror att ni kanske har en av de bättre kulturerna, vilket väl avspeglas av att ni har regler som inte finns på annat håll just för att stävja dålig utveckling.
Max två mandatperioder och Max 10år på företroendeuppdrag internt. Liknande det MP har… Möjlig lösning
Tack för ovanstående! Hur jag skulle agera om jag satt längre (som visserligen är åtta månader) vet jag såklart inte, men jag hoppas att det vore på samma sätt.
Ja det hoppas förstås vi andra också. Men nog måste det vara annorlunda att angripa en tipsbegränsad period om åtta (ändrat i texten) månader och en om fyra år med möjlighet till förlängning?
Om inte annat en större press att göra intryck/uträtta?
Hur uppfattar du situationen där du kommer in i en grupp som skaffat sig rutin och gjort sig hemmastadd?
Tack för ovanstående! Hur jag skulle agera om jag satt längre (som visserligen är åtta månader) vet jag såklart inte, men jag hoppas att det vore på samma sätt.
MP har något om att en person bara får sitta två mandatperioder och bara ha förtroendeuppdrag i 10år sedan måste den lämna politiken och göra annat.