Men det är inte alla dödsdagar som firas, som är himmelska eller det minsta heliga.

Idag skriver vi den 18 juni, en sorgens dag för svenska demokrater.

För två år sedan klubbade Sveriges riksdag igenom den så kallade FRA-lagen.

138 1 67

138 röstade för
1 lade ned sin röst
67 var inte där

138 röstade för att all internettrafik skall gå genom statens såll och borde tvingas bära armbindel till vardags, till allmän varnagel.
1 vågade så mycket som att lägga ned sin röst.
67 personer ville inte ta sitt ansvar, ta ställning och borde helt enkelt inte få förnyat förtroende att representera i riksdagen.

Den här frågan har flera dimensioner där de flesta delar är upprörande.

Informationsbalans
Den första och största är förstås att all internettrafik i och med detta beslut går genom statens filter. Om det används eller inte är en annan fråga – det har nämligen vare sig du eller jag makt över.

I och med beslutet har en enorm maktförskjutning gjorts från grundprincipen att medborgarna skall veta mer om den offentliga verksamheten än det offentliga makten om medborgarna. Sannolikt är det få medborgare som enskilt kommer att granskas, men ingen vet, för reglerna är luddiga.

Det är dock inte själva innehållet som är det mest intressanta för politikerna/tjänstemännen utan vem som talar med vem. Så kallade sociogram.

Kunskapsnivå
Det blev under diskussionerna pinsamt uppenbart att politikerna inte hade de sakkunskaper som krävdes för beslutet och sannolikt är det ett beslut som inte kunnat genomdrivas när Allianspolitikerna blivit lite mer varma i kläderna. Men okunniga och måna om att visa sig handlingskraftiga var det öppet mål för de tjänstemän som drev frågan.

Att 9 av 10 politiker inte förstår hur internet fungerar i form av ren teknik, blev uppenbart när man talade om att det bara var viss trafik och vissa sökbegrepp som skulle fångas in. Vilket inte är praktiskt möjligt. Vart efter debatten fortsatte så uppstod nya begrepp som trafikstråk.

Inte heller uppvisades någon större förståelse för demokratiska principer, eller förståelse för att brevhemlighet är en princip, inte något som bör omfatta papper; eller respekt för sekretessregler eller meddelarskydd. Hur skall en journalist kunna kommunicera med inforamtionslämnare och garantera anonymitet, när staten sitter och gör kartor på vem som kommunicerar med vem? (Eftersom andra lika olyckliga regler också införts, så gäller det ju inte bara internet, utan även alla våra telefonsamtal och via våra mobiler, vår uppehållsort).

Människosyn
När jag skrev att en vågade lägga ned sin röst i riksdagen så menade jag just det. Pressen på dem som var emot FRA-lagen var hård och passerade vart efter tiden förflöt all anständighet . Man lade på social press (utpressning om ödelagd politisk karriär), sömnbrist och gjorde sitt bästa för att spela ut motståndarna mot varandra. Ett hårdhänt psykspel som platsat bättre i en thriller än i den demokratiska processen. Betänk att det här är det beteende som anläggs mot kollegor de möter varje dag. Hur mkt repsekt och hänsyn tror du finns mot väljare de aldrig ser?

Demokratisyn
Jag har redan nämnt maktbalansen och givetvis skall demokratiskt arbete föras med de goda argumenten som tillhygge – inte hot och sociala tvång som mer påminner om arbetsmetoderna från Sopranos än riksdagsarbete, men det handlar också om att regeringen enligt våra lagar lägger förslag som riksdagen, om de finner det lämpligt, skall godkänna. Riksdagen är överställd regeringen och har dessutom ett granskningsansvar över regeringen. Att riksdagen är ett transportkompani, styrt av sina partiledare, genom gruppledarna i riksdagen (och de tillsätts inte av riksdagsgruppen, utan av partiet i likhet med landshövdingen som alltså inte representerar länet, utan är regeringens representant i länet) blev allt för uppenbart. Mest flagrant var kanske ändå statsministerns uttalande om att alla skulle tjäna på att debatten dog.

Detta sade en statsminister efter kritik för ett beslut vars faktagrund var felaktig, som saknade effektanalys eller rimlig plan för utvärdering, som genomfördes med metoder som på en annan arbetsplats varit olagliga ur arbetsmiljöhänseende och som resulterat i massiva protester från befolkningen.

Eller för att citera the Wire Toystory: “There you go giving a fuck when it ain´t your turn to give a fuck”. En kul kommentar, men inte när den kommer från statsministern. Faktum är att jag har svårt att se när den inställningen mellan vuxna människor alls är ok.

En annan intressant aspekt är att det kvittningssystem som skapats för att hantera ledamöters frånvaro på grund av sjukdom eller ytterst viktiga externa uppdrag, nu användes för att hålla oliktänkande borta. De kvittades helt enkelt ut och kunde (i sina egna ögon) gå med rak rygg eftersom de inte medverkat. Nu är ju inte riksdagsarbetet någonting som man deltar i när man vill, eller när det är bekvämt. Man är skyldig att hålla sig informerad och att ta ställning, även när det inte är skoj.

Så idag “firar vi” årsdagen av FRA-beslutet. Markeringen för att kallbranden i svensk demokrati blev offentlig, döden för mitt förtroende för Alliansen och för riksdagen i dess nuvarande form.

Jag önskar att jag kunde säga: Demokratin är död, länge leve demokratin!

Men orden fastnar i halsen.

Demokratin är död – Gud hjälpe oss alla, känns mer rättvisande.

Andra som också skrivit:

• Mikael Elmlund
• Hax
• Piratpartiets pressmeddelande
• Futuriteter
• Emil Isberg
• Magnihasa
• Anne Kekki
• Syrrans granne
• Surgubben
• Satmaran
• Opassande
• Anna Troberg
• Rick Falkvinge
• Livbåten
• Drottningsylt
• Sanatarium
• Lakes lakonismer

Tipsa gärna om du skrivit …

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, FRA-lagen, riksdagen, Svart måndag, demokrati, avlyssning, sociogram

Hit men inte längre

Det där med privat och offentlig är en lurig sak tydligen.

Jag hade en rätt ilsken diskussion med en släkting när den där vågen gick över Facebook där framförallt kvinnor skrev färgen på sina underkläder i statusfältet. Vederbörande skulle aldrig komma på idén att medvetet visa sina underkläder publikt. Tvärt om, det ingår nämligen för oss båda i den privata sfären! Men på Facebook var det en annan sak – trots att folk rimligen inte är mer eller mindre intresserade av andras underkläder där än på någon av stans gator. Förhållandet till de egna värderingarna bör vara konsekventa.

På något konstigt sätt så har FB blivit privat. Du meddelar dina sinnesstämningar och andra detaljer för dina Facebookkontaketer som varierar mellan några tiotal och mer än tusen personer och ändå betraktar du det som privat? Faktum är att du skulle kunna stå på Stora Torget här i Linköping och skrika ut vad du gjort, vad du har för underkläder, att X borde skämmas eller att en viss typ av människor borde ta sig i kragen och det hade, sett till antalet mottagare, varit avsevärt mer privat. Slutsats? Att det inte är självklart vad som är privat.

Med svärmor kan man ha en del intressanta diskussioner. Hon har tillbringat stora delar av sitt yrkesmässiga liv arbetandes i eller med länder som var eller har stark kulturell koppling till gamla Sovjet. Länder där privatliv inte finns. Information censureras. Ja när vi reste i centralasien för några år sedan konstaterade svärmor lakoniskt att de visst fortfarande använde sovjetiska kartor, det vill säga den var ganska ungefärlig och det som människor i gemen inte ansågs betjänta av att känna till fanns inte med, så även de officiella kartorna censureras.

Svärmor finns inte på Facebook, eller något liknande. Hon är ytterst noggrann med vilken information som hon lämnar efter sig och var. Har man stått under bevakning i påtaglig men odefinierad omfattning under många år så är privatlivet någonting som man helgar. De tider då man inte behöver undra om någon lyssnar på det man säger hemma eller på telefonen eller gör på datorn är värdefulla och månas om. Självklart innebär inte någras erfarenheter i eller omkring Sovjet att Facebook är dåligt! Tvärt om! Facebook är i många avseenden fantastiskt. Men jag tror att det finns ett värde i att lyssna till dem som upplevt odemokrati och ofrihet. Min erfarenhet är att de som flyttat hit från de länder som erövrades av Sovjet har en annan relation till socialistiska idéer, även om de kommer med suffixet demokrati. De vet var man landar när det går snett, eller i ett av de möjliga slutmålen. På samma sätt är det intressant att höra hur människor som inte har ett privatliv reagerar. För det är inte just när kommunisterna tar bort privatlivet och yttrandefriheten som är det farliga, utan när någon gör det.

Svärmor är inte en farlig typ och har inte haft uppdrag värre än demokratibyggande, så det var nog inte det sagda i hennes hem som var vinsten för den som lyssnade – utan gjorde de någon vinst så var det att hon visste att hon var iakttagen. För det ingår i arbetet att se till att den man lyssnar på är medveten om det. Vad ville de uppnå? Det är inte självklart. Ett visande av muskler från statens sida kanske, överväg noga vad du säger och gör för det är vi  som bedömer om det är rätt eller fel är också en rimlig tolkning. Effekten var dock tydlig. En försiktighet utvecklades – vem man umgås med, vad man säger och följaktligen sannolikt också vad man tänker. Friheten är borta, frimodigheten likaså. Man blir mer ett vaksamt objekt, än ett aktivt subjekt.

Det samtalet hade jag i bakhuvudet när jag gick in på Facebook och såg en ung bekants profilfoto där vederbörande enbart bar smutsiga underkläder. Jag påtalade att det inte var en bild jag ville ha av vederbörande när vi sedan skulle arbeta tillsammans och personen replikerade att bilden var från en övernattning i sovsäck och att alla som sov där såg samma sak live. Sant förstås, men nu hade jag inte lagt mig i en sovsal med vederbörande. Givet val av gränsdragning för det privata skulle jag kanske heller inte göra det, eftersom jag inte skulle känna mig säker på att eventuella bilder av mig i morgonrufs inte hamnade på Facebook. Där kameror för såväl stillbild som film och omedelbara publiceringsverktyg är allestädes närvarande får i något avseende privatpersoner samma funktion som statskontrollanterna i Sovjet. Jag känner mig inte trygg över vilka av mina ord som lyssnas till av andra än de jag avsett, eller vilka avbildningar av mig som någon annan än de vars sällskap jag valt kommer att se. Jag går från subjekt till objekt.

Facit. Modell: Privat

Men vill jag inte finnas på nätet så kan jag ju låta bli att använda det och Facebook sade en förnumstig äldre släkting. Jo det kan jag ju, men jag har stor glädje av de båda såväl i nyttosammanhang som i mitt sociala liv och inte tänker jag låta andras val styra mitt liv, men framförallt så påverkar inte min närvaro på internet min omgivnings val att lägga upp foton/filmer med mig. Jag kan nöja mig med att använda en gammal facit för mitt skrivande, en gammal analog kamera för mitt fotande och enbart låta mig publiceras i Östgöta Correspondenten, men skulle fortfarande kunna få såväl kommentarer som mitt morgonrufs publicerat här och där på nätet.

Privat- kontra offentligt liv handlar inte om ens olika roller, att stå eller att inte stå för den man är och sitt morgonrufs, utan om var och när man väljer att visa och säga vad, och att det valet är och i första hand är och bör vara ens eget, men att det också handlar om hänsyn gentemot människorna omkring. Hur jag hanterar min egen information, om jag kan avläsa omvärlden och hur den reagerar på den information jag ger, spelar förstås roll också för hur andra förväntar sig att jag behandlar deras information. Men det handlar också om informationsvärde. Det finns mycket som händer mig som ingen kan antas vara intresserad av och som tagen ur sin kontext faktiskt kan bli direkt stötande för några.

Förr i världen fanns en tydlig gräns mellan privat och offentligt och det positiva med tidens utveckling är att den gränsen idag sätts av oss själva istället för av andra. Men med teknikens utveckling så krävs också att vi ställer krav på oss själva, att vi odlar vår empati och vår hänsyn, för med mycket små medel kan stor skada göras och det som läggs upp på internet har vi snabbt förlorat kontrollen över och kan ligga någon till last i mycket lång tid.

Galenskaparna & After Shave – Privat (ur Macken)

Robert tänkte visst på samma saker redan medan jag åt matje på fäboden och Emma tar sig an motsvarande frågor

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om privat, integritet, privat sfär, Facebook

Håll minst ett öga på honom!

Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Brändén, bloggar, sosse, integritet, lästips

Sagor från livbåten

Eva-Lena Jansson (@evalenajansson) som tillhör Sossar mot storebror och generellt är en av integritetens förkämpar snubblar till och förflyttar tankeverksamheten från knoppen till magen.

Vi har i Sverige någonting som heter PKU-registret. Ett blodprovsregister där de flesta barn födda från sent 70-tal och framåt finns med. Syftet är i allra högsta grad vällovligt – nämligen att kunna hitta sjukdom och att på ett tidigt stadium sätta in hjälp hos de drabbade. Registret är förstås en skatt för forskningen, som kan jämföra nyfödda över tid.

I dagarna diskuteras en stor biobank vid namn LifeGene med målsättningen att underlätta forskningen om våra stora folksjukdomar. Återigen en hedervärd målsättning.

I båda fallen går människor med på att dela med sig av information om sitt DNA för att underlätta forskningen, i båda fallen är det vid start klart att ingen skall kunna koppla ditt prov till dig, eller använda det för annat än forskning.

Men så dog Anna Lindh och i eftersökningarna efter den skyldige ansåg polisen att man skulle ha nytta av att kunna jämföra de misstänktas DNA med brottsplatsen. En ansökan gjordes och proverna lämnades ut. Den överenskommelse som gjorts mellan föräldrar till de barn vars DNA samlats i registret var brutet. De hade inte gått med på att låta sina barn från födseln finnas i ett polisregister.

Men så tillbaka till vår integritetsförkämpe Anna-Lena. Hon inser att integriteten är viktig, men frågar sig när en persons integritet blir viktigare än en annans i relation till att dessa DNA-banker skulle kunna bidra till fängslandet av t.ex. våldtäcktsmän. Nå, de står inte emot varandra. Stod en bevisad våldtäcktsmans rätt till sitt DNA mot ett brottsoffer, så vore situationen lättare. Men så är inte fallet, utan det är 1000-tals oskyldiga (även om ett fåtal även skulle vara misstänkta) som står emot ett brottsoffer och där måste varje individ ges lika rätt. Det som hänt brottsoffret är förstås hemskt, men det är inte andra oskyldigas sak att avkrävas vare sig det ena eller det andra på grund av det.

Vid sidan om den rätt grundläggande aspekten så borde förstås vän av ordning och den som tycker att avtalsrätt i allmänhet och konsumenträtt i synnerhet är en bra sak instämma i att folk bör informeras om vad de går med på vid avlämnandet av provet, eller ges möjlighet att ta ny ställning om reglerna förändras och då kommer en till intressant värderingsfråga – vilka är viktigast, brottsoffer eller sjuka. Många människor kommer garanterat välja att lämna registren om användningsområdet går utöver medicinsk forskning och därmed kommer chanserna minska att skapa bot eller helt förhindra folksjukdomar och liknande.

Vilka prioriterar vi? Brottsoffer eller sjuka? Vi kan i det här avseendet inte välja båda.

Eva-Lena beskriver själv det som föregick tanken om att vidga användningsområdet: “Och trots att jag ogillar den här typen av spekulativa artiklar så slår polisens ord rakt in magen på mig.” (min fetning).Jag skulle vilja att våra politiker höll sina magar utanför politiska beslut och istället satte sig på sin kammare och resonerade. Väg argument och effekter.

Min slutsats: Människor är inte goda eller onda, du måste ta dig tid och ork och lyssna på vad de säger varje gång och värdera just det uttalandet. För i det här fallet så halkade den vanligen kloka Eva-Lena helt snett. Det sluttande planet blir en rutschkana påhejad av en magkänsla som inte tänker.

Det sistnämna är någonting som jag önskar mig mer av inom Piratpartiet. Vi är inte goda för att vi är partister, utan i de fall vi tänker och agerar rätt.

[Uppdatering] Jag omnämnde Eva-Lena som Anna-Lena i texten. Nonchalent och ohövligt att inte hålla ordning på människors namn. Ber Eva-Lena om ursäkt för detta fel, som nu är korrigerat. [/]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, integritet, Eva-Lena Jansson, piratpartiet, DNA-bank, pacta sunt servanda

Kanske kan det verka lite fundamentalistiskt ibland och nog fnissar folk lite, men det är det värt. En slutsats som även Joshen dragit, vllket värmer mitt hjärta för etiskt och moraliskt stringenta politiker är precis vad jag vill se i riksdagen.

Läs Usla kampanjer och din dotter!

En till som är stringent är Hanna, som uppmärksammar radikalfeminister på att de kanske bör tänka en vända till när de tycker som KD. Hanna är en till person som jag gärna skulle se i riksdagen, om det inte vore för stora delar av sällskapet som hon hänger med.

Läs även andra bloggares åsikter om integritet, Johnny Olsson, Hanna Wagenius, stringens, samvete

Det finns förstås en hel del invändningar man kan göra, så som uppsåt, bevisning och den mängd kontroll som krävs för att upprätthålla lagen. Men mitt i misären så är det ändå lite roligt, när man lägger samman det med polisens önskan om att göra brottsprovokation lagligt.

Jag ser poliser med A3 skyltar med nakna barn på stan. Jag ser utmärkta siffror i statistiken för gripna för barnporrnografi-titt-brott.
Jag ser också en utveckling där Sverige inte är ett land där man vill leva eller uppfostra sina barn. Det är också sådant som kan förbättra statistiken för rättsväsendets myndigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om barnporr, tittförbud, brottsprovokation, vansinne

Man kan diskutera länge och väl vad som är demokrati. Är det möjligheten att välja företrädare? Måste detta ske direkt, eller kan det ske indirekt? Måste en rätt att avsätta de samma ingå? Listan kan göras lång, men det finns en sak som är alla demokratiformers grundsten, utan vilken demokrati inte kan leva. Den stenen heter yttrandefrihet.

Genom rätten att yttra oss, ge ord för våra tankar och frågor så kan vi diskutera, inte bara demokratins former, utan också vilka företrädare vi vill ha, vilka krav vi bör ställa på dem, att utbyta information om deras faktiska arbete och också diskutera om vi vill ge dem förnyat förtroende eller ej samt förstås hur vi bäst lever tillsammans.

Yttrandefriheten måste vara absolut, för i samma stund som den inskränks så dör den. Rätten att säga vissa saker är inte yttrandefrihet, utan frihet att säga A eller B. Människor kommer att säga dumma saker, för de både tänker och talar illa emellanåt. Några kommer att uttala helt lysande saker, för så är deras förmåga. De flesta kommer kanske inte säga någonting alls, men ingenting av detta spelar någon roll – för yttrandefriheten hänger inte samman med uttalandets kvalitet och är heller ingen skyldighet att tala.

Tanken och ordet hänger samman. Där ordet inte är fritt är inte heller tanken det. Där ordet inte är fritt är inte medborgaren det.

Nog kan en hel del sägas om Vilks hund. På min vägg skulle den inte platsa, men det är någonting som är relevant enbart i relation till min lust att köpa den som väggprydnad. I relation till yttrandefriheten – Vilks rätt att med sin penna uttrycka sina tankar och åsikter – så är innehållet inte relevant och inte heller kvaliteten.

Skulle vi lagt kvalitetskrav på yttrandefriheten, så undrar jag hur många politiker som haft en chans att komma till tals eller hur många av er kära medborgare, för uppriktigt sagt så sägs mycket som är både mer provokativt, innehållslöst och smaklöst än Vilks rondellhund. Men vi låter galningarna tala, precis som modebloggarna, politikerna och er medborgare. Därför att den dag som vi inskränker rätten att tala så har vi satt kniven i demokratins rygg. Den dag vi inskränker yttrandefriheten, så gör vi den med störst tillgång till våldsverktyg herre över samhället.

Därför spelar det ingen roll om hunden är ful, Vilks är dum eller om det är en enskild galning eller en organisation som försöker begränsa Vilks rätt att säga vad han vill. Som en man/kvinna borde vi stå upp, mellan Vilks och hans belackare och värna hans rätt. För det är också vår rätt, till ett öppet demokratiskt samhälle.

Ett samhälle där allt får tåla att ifrågasättas, för att friheten och framtiden skall ha största möjliga chans att överleva och bjuda kommande generationer en angenäm tillvaro – eller i alla fall bästa möjlighet att försvara sig och värna sin rätt i en oangenäm tillvaro.

Yttrandefriheten sträcker sig över allt, tills den når gränsen då den hotar enskilda med våld, eller uppmanar andra att idka våld mot enskilda. Där är inte Vilks, men där är flera av hans belackare och tyst stöd får de från Sveriges pressombudsman, journalistklubbens ordförande¹ och otaliga svenska politiker. Människor som med sina uttalanden inte förtjänar att njuta fördelarna av den svenska yttrandefriheten, men just eftersom den inte ställer krav på kvalitet, eller intelligens, så har de det.

Läs mer.
Lisa Magnusson är lysande precis som Inslag!
Maria Abrahamsson förstår, till skillnad från Ask allvaret.
Högerns ideal kan sammanfattas så här, vänsterns så här och så här. Vissa försvar bör vara förbehållslösa.

Avslutningsvis: Sluta tillskriva Voltaire citatet om yttrandefriheten, det är författarinnan Evelyn Beatrice Hall som uttalat dem, förvisso för att sammanfatta Voltaires ståndpunkt, men dock.

The men who had hated [boken De l'esprit], and had not particularly
loved Helvétius, flocked round him now. Voltaire forgave him all injuries, intentional
or unintentional. ‘What a fuss about an omelette!’ he had exclaimed when he heard
of the burning. How abominably unjust to persecute a man for such an airy trifle as
that! ‘I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it,’
was his attitude now.

S. G. Tallentyre (Evelyn Beatrice Hall)

The friends of Voltaire, sid 199

http://www.faktoider.nu/voltaire.html

Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, Vilks, yttrandefrihet, demokrati

1. Inte medlidande,utan uppmärksamhet, att vända under galjen

Bilen är numera utrustad med en GPS som lagrar alla resor bilen gör och förstås har han inloggningsuppgifterna till min “Reskassa” på Östgötatrafiken och mitt SJ-prio-konto , där det lätt går att se vart jag rest och när.

Först kändes det lite ovant, men nu tänker jag knappt på att det inte alltid varit så. Det enda problemet är faktiskt mina vänner och min familj som vänt sig emot honom. De tycker att han är överdrivet kontrollerande och lägger sig i saker han inte har med att göra. Han säger bara att det bästa vore om de slutade diskutera saken.

Jag önskar verkligen att de ville förstå att det här inte är ett problem.

För det första så har vi alltid haft ett förtroendefullt och öppet förhållande, där vi berättat allt för varandra och för det andra så spelar det ingen roll vad han vet eller inte, för jag har verkligen ingenting att dölja.

Det är också viktigt att förstå att det här inte handlar om hans förtroende för mig, eller vår relation, utan det handlar om min säkerhet. Det började för några månader sedan när vi fick intrycket av att jag var förföljd. Det kom oförklarliga sms från nummer som jag inte känner igen och vi tyckte att det var någon som stod och spanade upp från Jehovas vittnens parkering på andra sidan gatan. När jag så fick några obehagliga kommentarer på bloggen så blev han riktigt rädd för att jag inte var trygg.

Det var då han kom på den här planen och utvecklade systemet som gör att om någonting skulle hända så vet han alltid var jag är, eller var jag var senast.

Allt vore frid och fröjd, om det nu inte vore för mina vänner och min familj som vägrar ha med honom att göra, som kräver att jag skall lämna honom och byta miljö. De säger att den mängd kontroll jag är under inte motsvaras av hoten. De vill inte ens tro på att jag är förföljd, utan tror att det är någonting som han fantiserat ihop för att legitimera sitt kontrollsystem.

Jag antar att vill man misstro människor så kan man alltid göra det. Han har alltid velat mig väl och skulle förstås aldrig föreslå någonting sådant här om det inte vore nödvändigt. Det är väl rätt uppenbart va? Jag menar, tänk bara på all tid som han lägger ned på att läsa och sammanställa passerlistor, GPS-historik, och reseinformation. Man lägger inte den tiden för att få lite kontroll över någon – vad skall en hederlig och god människa med all den informationen om det inte vore för att hjälpa och skydda?

Jag vet inte vad jag skall göra, men jag antar att mina vänner och min familj får klara sig utan mig, för jag klarar mig banne mig bättre utan dem. Man kan inte alltid agitera om integritet och privatliv. Jag vill faktiskt mer än allt annat vara trygg och slippa dagliga konflikter.

För den som nu med agressiva känslor är på väg att banka skiten ur Henrik, eller ifrågasätta om jag sniffat lim – så är det här för förstås en otäck saga och inte verklighet. Men om du reagerar så av att läsa om den kontroll som en närstående vill ha över mig – hur får det dig att känna när du vet att staten och staten närstående, så som offentliga resebolag, vill ha den här makten över oss alla hela tiden och utan att ens låtsas älska oss?

Upprördheten är i mitt tycke lättförstådd. Det hon uttryckte stred mot de mest grundläggande principerna i vårt rättssystem. På något sätt formade sig den tanke som hon uttryckte  utan att den kom i kontakt med den grundläggande instinkten. Det är ngt jag fnyst och skrattat åt hos en kompis. Men Ask är inte min kompis, hon är landets justitieminister. Högsta hönset på det politisk/juridiska området och som sådant bör hon har mer kunskap och bättre instinkter i dessa frågor än mina kompisar.

Att pudeln som nu uttryckts, typ, inte är mer än en immiterad pudel framstår som rätt uppenbar eftersom det inte är första gången detta felslut görs av Ask. Det var bara veckor sedan Ask ville drogtesta barn, utan deras föräldrars medgivande. Men inte tog det stopp med det bristande omdömet att man inte genomför integritetskränkande prov på någon som inte är misstänkt för brott (och i fall de är omyndiga, inte utan målsmans samtycke), utan även när lagrådet sade stopp och belägg så rullade idén vidare. Alltså saknas även insikten om lagrådets roll och vikt.

Men minst lika upprörande som att dessa insikter och kunskaper saknas hos Ask är de förväntningar och värderingar som samhället uppvisar kring politiker. Om Volvos VD till media uttryckte att han tycker att det vore rimligt att Volvo inte anställde invandrare, eller polischefen uttryckte att kvinnor borde få lägre lön, tror ni att någon av dem skulle klara sig med att framhärda i en vecka och sedan be om ursäkt och säga att det var beklagligt att de uttryckte sig på ett sätt som gick att missuppfatta?
Skulle deras chef då uttrycka att det är bra att man prövar nya tankar och de själva konstatera att kollegorna tycker att de är lite vilda ibland? De skulle försvinna så snabbt att det glödde i marken där de halkade av världens yta.

Men så ser det inte ut för politiker! De kan säga precis vad som helst och ta tillbaka det och om det tagits tillbaka så är vi väljare skyldiga att uppföra oss som en domstolsjury i någon TV-serie från USA – låtsas att vi aldrig hört det. För har de tagit tillbaka det så har de heller aldrig tänkt det. Är verkligen det hemska att Beatrice Ask yttrat detta? Är inte det hemska att hon saknar instinkten/insikten? Det försvinner inte med att uttalandet tas tillbaka. Att hon, som levt hela sitt vuxna liv i den politiska manegen formulerade sig så att det lämnades öppet för missuppfattningar, att man efter att i 30 år ägnat sig år heltidspolitik fortfarande inte koordinerar sina förvirrade tankar och media än så är för mig, även det, en tydlig indikation på att kompetensen inte är nog.

Politiker är bara människor, de felar. Visst, men problemet är idag, inte att vi förväntar oss övermänsklighet, utan att vi inte förväntar oss av politiker vad vi förväntar oss av vuxna omkring oss i vår vardag. Vi får vad vi förtjänar, därför att vi inte ställer krav eller kräver åtgärd när misstag begåtts.

Sedan det här med pudlar. Pudlar är kloka djur. Kan vi sluta att använda dem som illustration för människor som vi inte kan ställa krav på, som inte vet vad de säger eller gör? Betydligt rimligare vore väl att säga att de gjorde en marionett. När chefen rycker i kopplet, eller för den delen media, tar man snabbt reda på vad man borde ha tyckt och tycker det. Allra rimligast vore förstås om vi kunde kalla det för att göra en marionett-pinoccio om det dessutom kunde föra med sig att deras näsa växte varje gång de ljög.

Björn har en annan tolkning
Och Inslag och Ingerö skriver som jag kanske redan påpekat, lysande.

Varför är det oerhört viktigt att man i en demokrati anses oskyldig tills motsatsen bevisats? Därför att annars skulle staten kunna rikta nästan vilka som helst av sina maktvapen mot vilken medborgare som helst när som helst, vilket skapar en enorm otrygghet för medborgarna. Därför att det kan vara näst intill omöjligt att bevisa att man inte gjort någonting och därför måste bevisbördan ligga på den som hävdar att någon agerat i strid mot de regler vi kallar lagar.

Läs även andra bloggares åsikter om Beatrice Ask, justitieminister, juridik, omdöme, kompetens, politiker, sexköp, tant gredelin, krav

Nu senast är det förvisso inte han, utan hans drag-ego Ursula som åkt på betald lyxresa. Ja att han har extra-knäck vid sidan om riksdagen kan man ju förstå. Vem klarar sig på 50-papp i månaden? Och med tanke på att pappa Reinfeldt och farbror Roger Tiefensee sagt att i riksdagen skall snälla politiker synas, men inte höras så kan man ju lika gärna använda mandatperioden till party och lite schysst PR för gay-rörelsen. Till skillnad från Fredrick så är den så mäktig att ingen törs mucka med den…

Det har alltid funnits en gräns mellan okänd, känd och ökänd. Man kan antingen akta sig för den eller hoppa längdhopp över den.

För visst står det Federley helt fritt att arbeta vid sidan om riksdagen, oavsett om han driver en restaurang eller bloggar, eller gör som andra och skriver böcker och driver advokatbyråer, men någonstans bör han tillsammans med sina riksagskollegor kanske ställa sig frågan om inte riksdagsuppdraget bör föra med sig någon form av värdighet, att i alla fall försöka uppamma en air av att det är någon form av kompetenskrävande jobb som utförs?

Tills världen vänder och kompetens blir en fråga i politiska kretsar så spelar jag det första jag kom att tänka på när jag hörde om Ursula. Mina damer och herrar: Ronny Jönsson!

Tätt följd av den något mer musikaliska Magnus Uggla och hans travesti Jonni Balle

… och med detta önskar jag er alla en god natt!

[Uppdatering: När vi nu ändå är igång och skildrar världen med Uggla, så är förstås den här ett måste i sammanhanget

]

Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Federley, Ursula Federley, Jonni Balle, Ronny Jönsson, politik, riksdagen, politisk representation, Roger Tiefensee, riskdagsuppdrag, trovärdighet