[Uppdatering - det finns tydligen värre tomtar: Partistyrelsen]
För några dagar sedan skrev centerpartiets jämställdhetsgrupp på Brännpunkt om sitt förslag som omnämns individuell föräldraförsäkring. Jag får nog tillstå att min attityd gentemot politiker och deras förslag är, ja jag skulle inte beskriva den som förväntansfull. Men trots det så förvånas jag ibland och skräms, oftast på grund av en känsla av att någon går avsevärt mycket närmare mig än jag vill ha dem. Jag gillar inte påflugna människor som inte respekterar andras privata sfär – de ger mig kväljningar. Att de svänger sig med ordet liberal gör inte saken bättre.

Jämställdhet
Argumenten som centerpartisterna anger är att barn har lika rätt till sina båda föräldrar. De menar också att det är ett problem för samhället och friheten att kvinnor tjänar och äger mindre än män i snitt samt att det lägre löneläget gör att fler kvinnor stannar hemma och utnyttjar föräldraförsäkringen, då det påverkar familjeekonomin minst. Det i sin tur är dåligt för arbetsmarknaden.

Låt mig berätta lite om mitt liv. Hemma hos oss så är det oftare jag som städar, medan min man oftare lagar mat. Statistiskt sett alltså. För oss är det inte ett problem att vi inte lyckats vikta verksamheterna mot varandra. Laga mat är ju trots allt snäppet roligare, men lite besvärligare eftersom det måste göras vid fasta tider. Tvätta gör vi båda, men jag tycker uppriktigt sagt att jag är lite bättre på det. Man kan nog argumentera för att orättvisa föreligger åt båda håll, beroende på ståndpunkt och intresse.

Den dag vi skaffar barn (just nu är vi lite tveksamma till projektet så länge då går förment liberala centerpolitiker lösa och påverkar vår vardag på ett sätt vi har svårt att värja oss mot) så kan det bli så att mannen tar ut i princip hela föräldraledigheten. Det hänger på att han har en anställning, jag har det inte. Istället arbetar jag från hemmet som egenföretagare, vilket gör mig tillgänglig, inte hela dagarna, men stora delar. Att ha kontakt med staten är som egenföretagare ett adrenalinhöjande, livsförkortande och frustrerande projekt som man helst slipper. Med det “liberala frihetsförslaget” så skulle alltså våra barn få föräldrar hemma kortare tid och mindre tillgång till sin far.

Mannen och jag tjänar inte lika mycket heller. Det beror inte så mycket på gener som att jag kom ut på arbetsmarknaden senare och att vi är verksamma i olika branscher. Hur balansen kommer att se ut utslaget över vår livstid får vi väl se. Vad andra tjänar eller äger är hur som helst inte en variabel för vårt familjebildande och kommer inte att vara relevant för våra barns uppväxt.

Självklart bör människor med motsvarande kompetens som arbetar med jämförbara saker tjäna lika mycket, men det är ett långt steg från att jämföra män med kvinnor på ett samhällsplan. Jag misstänker att jämför vi norrlänningar mot säg, sörmlänningar så kan det finnas en statistisk skillnad där också. Inte heller för att rätta till den orättvisan vill jag få min familjebildning styrd.

Det här är ett exempel på att statistik är ett tämligen dåligt underlag för att forma människors liv. Liv är inte statistiskt fördelade.

En kvinna realiserar sitt jämställdhetsengagemang.

Redo, inte att leva sitt liv, utan att realisera andras samhällsmål.

Livets störande individualitet
Men det handlar inte bara om att vi inte lever våra liv i relation till samhällsstatistik, det handlar om att det mänskliga livet inte ryms inom statistikens fyrkantighet. Statistiken kan aldrig måla andra bilder än snitt och trender. Visst låter det fint att ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar, men hur skall en jordbrukare, eller någon annan som har ett jobb där man inte är utbytbar hantera en allt mer kvoterad föräldraförsäkring? Eller är det helt enkelt inte önskvärt att de skaffar barn? Hur är det med pappan som strax före sin föräldraledighet bryter båda benen är det rätt och rimligt att hans föräldraförsäkring fryser inne? Är det fullständigt absurt att den förälder som drabbas av en depression tar igen sin tid med barnet senare? Eller är det barnets lika rätt till båda föräldrarna som oavsett allt annat går först? Just där och då? Statistiskt sett så trivs statistikern bra med en fot i frysen och en i ugnen, men kan jag få be de centerpartistiska företrädarna att pröva den övningen och sedan tala om hur det kändes?

Lite krasst svarade en av centerföreträdarna på min kritik på Twitter med att försäkringen (absurt namn – det finns ingen försäkringsvariabel i systemet) inte är ett tvång, man kan helt enkelt välja att inte utnyttja den och så göra som man själv vill. Med hänsyn till Sveriges skattetryck så är det lite som att säga att problem inom offentlig vård inte är ett problem, för du kan alltid på egen kostnad välja att gå till en privat vårdgivare. Nå, så är det ju inte för de flesta. För de flesta innebär skattetrycket att vi faktiskt är beroende av den offentliga hjälp som ges.

Logik och moral
För att ett politiskt förslag skall bli rimligt och moraliskt så måste vi veta vilket problemet är som åsyftas, vi måste också med någon rimlighet veta att vårt förslag kommer att lösa problemet samt när och hur vi skall utvärdera och vad vi skall göra med utvärderingsresultatet.

För det första. Det här är inte en försäkring. Att få barn är idag ingenting oväntat eller olyckligt, det är någonting som man mycket väl kan planera. Således borde vi kalla det för bidrag, för det är det det är. Ord har makt och försäkringar utfaller till den som är olycksdrabbad, inte den som väljer att utveckla sitt liv i en ny riktning.

Vilket problem som skall lösas med föräldraförsäkringen är lite oklart. Är målsättningen till exempel att det skall födas många barn, att de föds ofta, att vi vill vara säkra på att föräldrarna stannar hemma med sina barn en stund eller någonting annat? Är målet med “försäkringen” att skapa ett samhälle där kvinnor och män gör allting till 50/50? Borde vi då inte också byta namnet från föräldraförsäkring till “politiskt definierad jämställdhetsmotivator”? Och hur kommer vi i det fallet åt de jäklar som fuskar och inte skaffar barn? För att inte tala om de som delar lika på försäkringen men där ena parten ändå tar fler vaknätter och blöjbyten?

Har du inte definierat ett problem, så kan du heller inte ange en lösning. Om vi nu bortser från krav på problemdefinition för en stund. Finns det någonting som pekar på att centerpartisternas förslag har någon effekt, åt något håll alls? Om målsättningen är jämställdhet, som snedvrids av att män och kvinnor i snitt tjänar olika mycket, vore det då inte effektivare att angripa det problemet? Till exempel genom att ta itu med lönerna inom offentlig sektor? Och om problemet är att barn inte får samma tillgång till båda föräldrarna och det är en objektiv sanning att de skall ha det, varför då tassa runt i kanten? Kvotera föräldrarollerna rakt av!

När vi så har kommit fram till vad problemet är och att vårt förslag faktiskt tycks innebära en lösning kvarstår två saker. Fastslå tid och form för tillsammans med effekt av utvärdering. Vi vill ju inte ha en massa verkningslösa regleringar, det verkar sossigt. Men innan vi fattar beslut så måste vi faktiskt fundera över och besvara en fråga till. Även om jag har helt och absolut rätt med mitt förslag – är det mitt mandat att lösa problemet?

Jag ser dagligen människor med problem, som gör saker fel och där jag vet hur det borde vara, säg till exempel regleringen av riksdagens arbete, där det inte på något sätt vore min sak att gå in och styra upp det. Jag ser människor som har helt fel respektive, människor som sköter sina bilar fel, för att inte tala om folk som uppfostrar sina barn på ett sätt som inte alls gagnar barnens framtid – men det är likväl inte min sak att gå in och styra upp situationen. Som vuxen måste jag respektera andra vuxna människors rätt att göra som de vill, till och med när de gör fel och jag vet bättre.

Således tycker jag att centerföreträdarna också skulle lägga lite tid på att överväga med vilken moralisk rätt de vill reglera människors familjebildning till förmån för statistiska snitt och samhällsideal som inte nödvändigtvis delas av alla. Jag säger inte att legitimiteten inte står att finna, jag säger bara att det vore trevligt om de själva kunde formulera den.

Ideologi
Ett antal människor har i olika sammanhang sagt att liberalism bygger ju på individen, så det måste väl vara helt liberalt att föräldraförsäkringen individualiseras. Låt oss titta lite på det.
Liberalism innebär att människor skall få bestämma så mycket som möjligt själva. Att staten finns för medborgarna, inte tvärt om. Liberalism handlar om att var och en skall ha rätt att bli bemött som individ, inte som en del av ett kollektiv oavsett om kollektivet är självvalt eller påtvingat av någon annan.

Det innebär att människor som väljer att skaffa barn tillsammans, själva bör få avgöra hur barnet skall omhändertas och uppfostras. På det följer att staten inte bör tillägna sig mer av människors tid och pengar än nödvändigt för att därmed kunna tvinga dem att leva, tänka eller tycka på något annat sätt än de själva valt.
Det innebär att staten bör avstå från att betrakta mig som en del av ett kollektiv, i det här fallet kollektivet kvinna eller man och bemöta mig som individ. Det är inte mitt moraliska ansvar att leva för att förverkliga andras moraliska ideal.
Liberalismen tror på att människors samfällda agerande leder till det bästa slutresultatet och att ett samhälle är långt för komplext för att sociala ingenjörer skall kunna sitta och dra i spakar och få den effekt de förväntat sig.

Därför skulle jag beskriva förslaget som allt annat än liberalt.

Jag tycker där till att det är ofokuserat, sannolikt verkningslös, moraliserande, utan såväl saklig som moralisk legitimitet och rent ut sagt dumt.

Inlaga 1
Replik
Replik
Slutreplik

Skribenterna:
Muharem Demirok
Fredrik Federley
Annika Qarlsson
Marie-Louise Wernersson

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, jämställdhet, social ingenjörskonst, progressiv politik, ideologi, Centerpartiet, föräldraförsäkring, kvotering, Fredrik Federley, Muharem Demirok, Annika Qarlsson, Marie-Louise Wernersson

_{»crosslinked«}

Jag läser med avsmaken guppande i halsen, som tittade jag på en drink blandad i en välanvänd askkopp som någon just gör sig redo att tömma, om bröststympningen i Kamerun. Nog har värre saker inträffat i vår grymma värld, men det gungar ändå i magen.

Det är någonting i maktlösheten. Att stympa någon man älskar, för att de inte skall utsättas för hemska saker. Hemska saker som våldtäkt. Hur rädd måste man inte vara? Hur maktlös? Hur sjukt är det inte?

Men någonstans inom mig ringer en klocka av igenkännande. Det känns bekant fast annorlunda.

Efter attacken mot framför allt New York och därefter av Londons tunnelbana började paniken sprida sig bland västvärldens makthavare. Vi måste skydda oss från terroristerna – till varje pris. De så kallade terroristerna är människor med en annan samhällssyn än vår och som är beredda att förändra världen med våld och genom att tvinga oss andra att leva som de vill. Ofta vill de att en guds lagar skall gälla istället för våra sekulära, den enskilda människans rättigheter är inte så viktiga bara samhället lever i enlighet med gud och prästernas vilja.

Makthavarna har inte bränt våra bröst än, men de har bränt bort vår rätt att tala med varandra utan att undra vem mer som lyssnar, att tryggt lämna meddelanden till såväl journalister, psykologer som präster och varandra, de har bränt bort vår rätt att röra oss i samhället utan att “mamma och pappa i familjen Storebror” ständigt vet var vi är, vem vi pratar med och när, de har försäkrat sig om att vi inte kan åka spårvagn med sms-biljett om vi inte är skrivna i Sverige, det vill säga registrerat vilka vi verkligen är. Nu kommer snart grädden på moset – kontroll av alla transaktioner vi gör. Inte längre kan du hålla ditt medlemskap i facket eller swingersklubben för dig själv, inte längre är det din ensak vilka tidningar du prenumererar på, om du får ekonomisk hjälp av mamma, stöder katthemmet, eller tycker att befrielsekampen i Vitryssland är värd  dina pengar.

De bränner inte bort våra bröst, men i realiteten så bränner de bort den demokrati, den frihet från överhetens åsikter samt modet att följa det egna samvetet som terroristerna i det första skedet vill undanröja. Allt för att skydda oss från det hemska att bli kontrollerade eller skadade av terrorister.

Men kanske är det inte så konstigt. Vi väljer att låta oss styras av människor som handlar i panik, vilket vare sig är klokt eller ansvarsfullt. För en privatperson brukar det smartaste att göra efter en chock vara att fatta beslut om förändring först när chocken lagt sig. Att man precis när man upptäcker inbrottet vill leva i ett ointagligt fort är inte det samma som att man vill det ett år senare, men när det gällde samhällsbesluten så drevs förändringarna fram med en aldrig tidigare skådad effektivitet. När man väl börjat agera i panik är det svårt att sluta, för då måste man också våga se och stå för att man agerat huvudlöst.

Men vi låter oss också styras av människor, eller snarare människor som fungerar i en kultur, där man är övertygad om sin egen godhet – som tror att deras uppdelning av “vi och dem” är samma som vår definition av “vi och dem” – och likt lite lata föräldrar skrämmer de hellre aningens mer än mindre för ondskan för att därmed få lite mer tyngd när man sätter sina uppfostringsregler nästa gång.

Sanningen idag är att för mig och många andra så det inte terroristerna som är “de”. “De” är antidemokraterna och det inkluderar de allra flesta av våra folkvalda och “vi” är de som vill att makten skall ligga hos folket. Som inte alls vill medge att andra får verktyg som lätt kan leda till ett samhälle, där makten och samhället sätts före medborgarna, gruppen före människan, andras omdöme framför mitt. Det spelar ingen roll om det är en gud jag inte har kontakt  med, eller en politiker som jag inte har kontroll över.

Vårt samhälle är på väg att gå käpprätt åt helvete och det finns tyvärr bara en part som kan göra någonting åt det. Vi.

Läs även andra Kamerun, demokrati, politik, terrorism, kontraproduktivitet, bröststympning

Har en väninna på besök från den ganska stora ön, där den gamla drottningen regerar. Hon är en rätt shady figur min väninna. Inte bara har hon både läst till lärare och sjukgymnast i Linköping, hon har också flyttat ifrån Sverige. Men så ibland så kommer hon tillbaka för att spana på oss.

Men staten gör vad den kan för att sätta käppar i hjulet för henne.

Som det här med “penningtvättslagen” – den som gör att vi inte längre får ha kontanter i våra bankfack eller som utlänning åka på sms-biljett. Jepp du läste rätt. Nyss ankommen till Sverige skaffade min väninna ett kontantkort för att slippa ringa över Skottland och tänk, så kunde hon förstås ta sig fram med sms-biljett på lokaltrafiken. I teorin i alla fall. För när första sms-biljetten löstes så fick hon sms tillbaka som sade att hon  inte kunde lösa fler biljetter på det sättet, utan att först registrera kontantkortet (Vi hittar ingen annan förklaring än att det är penningtvättslagen som “spillt över”, men kommentera gärna om du har en annan teori). Så till nästa resa försökte hon registrera kontantkortet, men fick då istället veta att det gick inte, för hon fanns inte i skattemyndighetens register.

Så i ivern att jaga ekonomisk brottslighet så har man alltså valt att också begränsa köpet av sms-biljetter om 21 kronor för utlänningar eller hemvändande svenskar som väljer att inte ringa över utlandet under sin vistelse här.

Det var väl en herrans tur, för vem vet annars vad hon kunnat ställa till med.

Del två: Smarta kvinnor som vi är kom vi på att hon kan ju registrera kortet på mig, för att kunna betala sina lokaltrafiksresor vid även nästa besök hemma. Svars-sms lyder. “Tack för din anmälan för att kunna betala med ditt kontantkort. Du kommer att få ett brev hemskickat med en aktiveringskod och mer information.” Så vilken vecka som helst nu kommer hon att kunna köpa en bussbiljett på egen hand. Givet att hon ger sig ut för att vara jag.

Så hade hon givetvis kunnat köpa ett värdekort för resa med lokaltrafiken, men … då behöver man ett i varje stad man besöker och man får oftast betala en pant för att få kortet och så måste man binda en viss summa pengar som man kanske åker upp, kanske inte. Det blir dyrt och bökigt. Man frågar sig om samhället finns för att vi skall kunna leva våra liv något så när behagligt och praktiskt, eller för att uppnå den absoluta nollpunkten för brottslighet.

[Uppdatering]

Andra som skriver om detta:
Vitualiebrodern
Oscar Swartz + Newsmill
DN/ekonomi
Svd
Mobil.se
Ad hoc i Bulgarien [/]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om integritet, ekonomisk brottslighet, lagar, EU-direktiv, Kafka, Västtrafik, Göteborg

Tidigare idag hittade jag denna fantastiskt roliga bild som jag snabbt delade och som ledde till ett rikt gillande och kommenterande bland mina kontakter. Så märkte jag för en stund sedan att jag fick noteringar som jag inte kunde se och nu upptäcker jag att bilden är borttagen.

KOM IGEN FACEBOOK! Det är en Ica-skylt som är felskriven. Inte ens små barn tar illa upp över det här, men jag gör när ni går in och raderar sådant som jag sagt eller visat. Jag har läst era avtal och jag håller mig inom ramen.

Ibland får jag en känsla av att Facebook egentligen är en gammal nucka som aldrig får något och inte tycker att någon annan skall få heller. Eller ens tala om. Jag vet vad Facebook skulle behöva, men det är nog inte sådant som ryms inom det moraliserande ängsliga dubbelmorals skjuta-innan-man-frågar-nät som vår kommunikation på siten omgärdas av.

Riktigt dåligt Facebook! Riktigt dåligt!

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Facebook, vårkukar, censur, moralism, ängslighet

• Rädslan för strålning farligare än strålningen själv

Cancerrisken efter Tjernoyl och nu Fukushima är avsevärt mindre än befarat. Faktum är att människors rädsla kan vara farligare än strålningen själv. Robert Nilsson, docent i strålnings biologi skriver på Brännpunkt. (via Riskbloggen)

• Social demokrati till skillnad från asocial?

Thomas Gür om weasel-words, Juholts sociala demokrati och vad den månde betyda. (via Mary)

• Staten vet var du är, hur du mår och vem du talar med

Snart kommer minsta nysning rendera ett “prosit” från statens högtalare i ditt kök, samma högtalare som i morse uppmanade dig att träna duktigt och igår kväll uppmanade dig att hålla igen med spriten och som i förrgår frågade om du verkligen borde tala med den där grannen med släkt i Sudan.

Vi är inte där än, men just nu förbereder staten ett gemensamt nationellt vårdregister, som eventuellt kommer att ägas till viss del av medicinbranschen. Som vanligt kantas vägen till helvetet av goda föresatser, medan all information om dig sprids allt mer ogenerat i allt vidare kretsar.

• Det ÄR mer synd om en förkyld man än dito kvinna

Nya forskningsrön visar att våra hormoner påverkar upplevelsen av att vara sjuk. Det talar till och med om nobelpris för upptäckten.

• Pågen = Bamses antites.

Det där med att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll är ingenting som Pågen känns vid. Istället drar de ett mindre privatägt bageri i Norrland inför Marknadsdomstolen för deras slogan “Vill du äta färskare bröd får du äta deg”. Med hänsyn till att de flesta industribakade bröd är fyllda med konserveringsmedel och är upp till 3 veckor gamla vid köp så kan man ju förstå att färskhet är en känslig fråga. (Via @cintanders)

• Mobilfabrikanterna vänder CopySwede ryggen

Nej, mobilfabrikanternas braschorganisation MTB finner inte att det finns någon rättslig grund för att de skall betala maffiaavgift till CopySwede och tycker lugnt att en rättslig prövning vore på sin plats.
För den som vill bidra till att samla info och kunskap om CopySwede och kanske till och med hitta en kulturskapare som känner sig företräd av dem/får några faktiska fördelar av dem och deras ståndpunkter rekommenderas den lilla men naggande goda FB-gruppen CutAndNotPasteSwede.

• Din mobil med GPS kan avslöja mkt mer om dig än du vill!

Lifehacker uppmärkasammar på hur mkt information du kan få ut om en människa som använder geografisk positionering på sin mobil. Läge att läsa på och modifiera inställningarna?

Regeringen, genom Beatrice Ask, meddelar att medborgarna beviljats “utrymmen för viss integritet” – dessa är duschar, omklädningsrum och toaletter och privatbostäder mer generellt.

Jubla må folket!

Integritetskampen är över och vi kan gå hem och vila!

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om integritet, Beatrice Ask, regeringen, fotografering, politik

Min död
Ryktet om min död är kraftigt överdriven. Tvärt om! Men däremot har mycket förändrats och det analoga livet har fått företräde.

I somras blev det uppenbart för mig att mitt liv fått utvecklas på ett sätt som inte ledde till lycka eller utveckling för vare sig mig eller min livskamrat. Vi hade det utmärkt bra och vi höll varandra flytande. Men jag vill inte att vare sig jag eller de jag älskar skall flyta – jag vill att vi skall flyga!

Det stod efter den insikten också klart att Linköping inte var platsen som jag ville starta om på. Blickarna gick mot Stockholm eller Göteborg, de två städer där jag har flest kontakter och vänner. Innan jag hunnit bestämma mig så fick jag erbjudande om att hyra en lägenhet i andra hand centralt i Göteborg och jag bestämde mig för att fatta ödets utsträckta händer. Den som skräms av att inte ha båda fötterna på marken blir liksom stående still och ibland måste man, ståendes på klippkanten, våga ta det där klivet rakt ut i molnet och lita på att rösten utanför faktiskt talar sanning när den säger att molnet döljer fast mark att stå på.

Lägenheten var allt för stor för mig att bo i själv, så jag tänkte hyra ut ett av rummen, men så var det det där med ödet. Kärleken trillade någonstans på vägen in med buller och bång och helt plötsligt så handlade det i princip om att ta in en inackordering i vad som mer eller mindre var ett pars hem. Det kändes inte lika självklart som i en ungkarlsbostad. Beslut fattades och åter togs kliv ut i intet och vi valde att flytta ihop. Hastigt och lustigt. Fantastiskt, men energikrävande.

En separation, byte av hemort, en djup förälskelse med början på ett nytt samboskap senare påbörjades en anställning som partnersäljare på Open End AB här i Göteborg. Allt känns fantastiskt bra men jag saknade i förväg och snudd på under tiden insikt om den trötthet som skulle bli följden av allt det nya. Fram till nyligen har jag knappt varit vaken längre än en blöjtulting på kvällarna. Nu börjar även det rätta till sig och jag återupptar en efter en de trådar som blivit liggande kopplade till mitt sociala liv och fritidsintressen. Däribland bloggen. Det kliar i bloggfingrarna!

En sak som definitivt legat, som en illaluktande påse med sopor som någon borde gått ut med, mellan mig och bloggandet är att jag fram till valet hade en tydlig Piratvinkling. Det har gjort att jag inte känt mig bekväm med att blogga utan att först rekapitulera vad som hänt och vad min ståndpunkt är idag.

Piratpartiet
Jag har svårt att förhålla mig till Piratpartiet och jag har än mer svårt att stå för partiets utspel. Det saknas ledarskap, det saknas slutsatser av det förutvarande precis som det saknas strategier för framtiden. Direktdemokratins diktatur sätter käppar i hjulet för mycket. Medverkande på årsmötet är inte de som ansetts mest lämpade av de aktiva, utan vem som så önskar och i hur stor eller liten utsträckning som helst – vilket uppriktigt sagt gör att många som har den kompetens som behövs håller sig borta. Man ids inte lägga den tiden, när nivån är så varierande.

Ansvar
Det talas om obrutna ansvarskedjor, men när det kommer till kritan så är det mycket ansvar som inte går att härleda.

Årsmötet. Det sker ingen selektion inför mötet. Det krävs ingen anmälan före mötet. Det står var och en fritt att enbart gå in och agera i en eller flera frågor. Detta borgar inte för att deltagarna är inlästa i de ärenden som skall avhandlas, inte heller att de är insatta i bakgrunden, och ofta innebär det att var och en agerar i sitt intresse i var fråga.  Detta gör att resultatet blir osammanhängande och ogenomtänkt. Vem är ansvarig för besluten? Årsmötet – ja men vilka är årsmötet då? Vilka medverkade? Det får röstlängden i varje enskilt ärende säga. Ansvaret för att besluten inte är sammanhängande och ofta inte väl underbyggda får väl falla på dem som skapade och antog stadgarna.

Låt mig ge ett exempel: För en dryg månad sedan inleddes ett extra årsmöte, enligt då ännu gällande stadgar kallat medlemsmöte. Av partiets dryga 16 000 medlemmar medverkade ungefär 60 personer. På mötet skulle nya stadgar klubbas för andra gången samt övergångsregler för dessa. Partiledaren blir kall om fötterna för att så få medverkar och att det då blir väldigt få människor som avgör mycket viktiga frågor. Rick går ut per mail till alla medlemmar och påtalar att det är medlemsmöte, få närvarande, och uppmanar medlemmarna att rösta på styrelsens förslag. Ilsken stämning uppstår – Rick har skitit i det blå skåpet allt för många gånger tidigare och trots att påverkan sannolikt var försumbar, eller inte ens till hans fördel, ajourneras mötet i mer än en månad.

Läser man stadgarna så ser man att styrelsen fattar beslut när årsmötet inte är samlat. Nu har man aningen klantigt använt olika namn för årsmöte och extra årsmöte (årsmöte och medlemsmöte), vilket gör att man kan argumentera sig runt problematiken – detta var ett medlemsmöte, inte ett årsmöte. Men inte ett ord dryftades om den frågan före omröstning om ajournering. Partiet hade kunnat befinna sig i en situation där vi inte hade en formell ledning på mer än en månad. Prosit!

En av de frågor som lyfts till medlemsmötet var att valberedningen som tillsattes i våras satts att arbeta under stadgar som ännu inte antagits, vilket förstås inte går och ledde till att valberedningen inte kunde fullgöra sitt uppdrag. Att få utrett i oktober när valen skulle göras (januari 2011, våren 2011 eller hösten 2011) var sent – utan ett ord sköts nu klargörande och beslut upp till början av december. Valberedningen har alltså av förra årsmötet i samarbete med nu pågående medlemsmöte hållits i en situation där arbetet inte kan fortgå, där valberedningen inte vet till när och för vilken period valen skall beredas från årsmötet i april till början av december. Kompetent är inte ordet som jag först tänker på. Inte heller är det särskilt respektfullt mot de som åtar sig förtroendeuppdrag.

Stadgar – nya och gamla
De gamla stadgarna är rejält dåliga. Så där dåliga att man inte tror att det är en vuxen med intresse för samhällsfrågor som skrivit dem. Godtyckliga standardstadgar för förening skulle gjort ett bättre jobb, men i PP bygger man eget – även om det blir sämre och tar längre tid. Annars hade ju Miljöpartiets stadgar legat nära till hands eftersom de både är bra och har en snarlik organisationsform. De nya stadgarna är även de rejält dåliga – men inte riktigt sååå dåliga.

För att nämna några saker så är ledarskap och styrning ingenting man tänkt på, inte heller ansvarsutkrävande. Styrelsen väljs för flera år och men inte alla på en gång. Styrelsen har inte mycket till uppdragsbeskrivning. Ordförande har den inte heller i traditionell mening. Medan styrelseledamöterna väljs för flera år så väljs sammankallande för ett år och det stadgas explicit att vederbörande inte har något ansvar eller några befogenheter vid sidan om det administrativa kallandet till möten. Ok, så vem leder styrelsen? Gud vet!

Styrelsen utser då partiledare som i sin tur utser partiledning. Men det finns alltså inte många ord stadgat om hur, för hur länge, kontrollmöjligheter, ansvarsutkrävande etc. Styrelsen har veto i val av partiledning – men sedan?

Med andra ord så kommer en fungerande ledning för partiet vara någonting som till stor del kommer att handla om tur. Utgör stadgarna ett stöd och en vägledning? Mycket litet. Är stadgarna enhetliga och är de ändamålsenliga i relation till den organisationsmodell som används? Organisationsmodell?!
Styrelsemodellen tycks vara utformad efter två planer parallellt – direktvald styrelse och valberedningsberedd. Ni vet, om den ena vill äta prinsesstårta och den andra levergryta så är sannolikt inte den bästa lösningen levergryta med prinsesstårta i. Men just så har man gjort, vilket gör att man effektivt ser till att ingen får som den vill. Den ena modellen går ut på att ledamöterna betraktas var för sig, den andra att man jobbar för en väl sammansatt grupp.

Oavsett modell men kanske framförallt i den direktvalda så är ledarskapet A och O. En spretig grupp kan bli helt handlingsförlamad och saknar man dessutom ett distinkt uppdrag har man skaffat sig en grupp som sitter och heter styrelse, men som inte kommer att göra någonting mer än att sitta. Den som såg den direktvalda riksdagsgruppen i arbete har ett levande exempel att dra sig till minnes. Hur skall dessutom ett konsekvent ledarskap kunna finnas när ordföranden sitter kortast tid av alla och därtill saknar uppdrag?

Så då har vi en styrelse som riskerar att vara handlingsförlamad och en partiledning som saknar formellt ansvar, som inte är underställd styrelsen, inte har regler för omval eller kontroll. Därtill ett glatt tjoande om obrutna ansvarsled. Vad brukar modellen kallas? Jag vet inte, men modellen återfinns ofta i diktaturer.

Var finns den demokratiska debatten och engagemanget? Nej, jag sade demokrati, inte fildelning, inte upphovsrätt, inte spioner och bevakning! Demokrati.

Kunskapsförakt
Titt som tätt görs mediala utspel i olika frågor. Jag brukar numera försöka att inte lyssna eller titta, men det är lite som med trafikolyckor – man vet att det är katastrof men förmår inte titta åt andra hållet. Jacob Dexe tar upp problemet  i sin deklaration om varför han lämnar partiet.

“Klockan elva nyss har det gått fyra dygn sedan justitiemordet mot operatörna av The Pirate Bay offentliggjordes. 30 miljoner i skadestånd, att jämföra med ett våldtäktsoffer som får 75000.” (Rickfalkvinge.se 19636 – 2009 04 21)

Eller den som många pirater hade på som sin facebookstatus för en tid sedan:

“Skadestånd för mordet på Engla: 75.000 kr.Skadestånd för våldtäkt på 14-årig flicka: 50.000 kr.Skadestånd för Pirate Bay: 46 miljoner kronor……………….Kopiera detta om ni tycker: Svenska rättssystemet är korrupt och idiotisk”

Nja, för det första så syftar inte skadeståndet inte till att straffa – då hade domstolen istället utdömt böter. Skadeståndet är en ersättning och vi har två typer av skadestånd i Sverige. Det ena är det ekonomiska där krona ges för krona och det andra är det idéella där man istället mäter efter schabloner, eftersom man tycker att det vore lite cyniskt för att inte säga omöjligt att mäta mänskligt liv och skador i pengar. Läs gärna mer här.

Vill man vara upprörd över att bananer och morötter inte kostar lika mycket, så var så god. Men argumentera för katten inte att bananer och morötter är samma sak!

Härom dagen gick partiet ut med ett pressmeddelande där man menade att några statsråd borde åtalas för Trolöshet vid förhandling med främmande makt. Någon i förtroendeställning skall under förhandling ha orsakat riket avsevärda men. Det står alltså inte att man dömes för att vara ett politiskt stolpskott med åsikter som inte överensstämmer med Piratpartiet, eller ens den allmänna viljan.

Istället skall man ha missbrukat behörigheten  – för att avgöra det måste du veta hur förhandlarens uppdrag såg ut. Vilken behörighet fanns att missbruka. Man skall också ha orsakat avsevärda men. Vilka avsevärda men har riket lidit? Har riket invaderats eller på annat sätt försatts i fara? Vår försvarsstrategi avslöjats? Har vi lidit ekonomisk skada?

Ja, regeringen är i dessa frågor idioter, men uppriktigt sagt: Piratpartiets uttalanden rörande juridik uppvisar ungefär samma insikt och kunskap som regeringen uppvisar kring demokrati och teknik. Nada. Nill. Squat.

Jag kvider och slänger mig mot Nooooooo-knappen för att spara rösten.

Vad har vi mer fått höra? Jo att det är upprörande att Hovrätten enbart kan svensk upphovsrätt. Jo demokrati är ju någonting som gärna är lite obekvämt, men det är faktiskt en grundprincip där ja, att domstolen håller sig till sitt eget lands lagar och bara dem. Sedan tror jag att jag redan klartgjort att de piratknutna juridikkunskaperna inte är av sorten som utgör en bra grund för arroganta uttalanden om andras kunskap.

Jag tänker jag fullfölja mitt uppdrag inom valberedningen, eftersom ett avhopp skulle öka arbetsbelastningen på kvarvarande ledamöter på ett orimligt sätt i en redan ansträngd situation. Gruppen är dessutom väldigt opiratisk i att folk faktisk är kompetenta – rätt folk på rätt plats. Det beklämmande i situationen är att det finns gott om kompetenta människor inom Piratpartiet. Organisationen förnekar bara genom sina arbetsmetoder sig själv att dra nytta av dem och tvingar bort dem. Vem vill arbeta i ett ständigt kaos med ömsom kompetenta människor som inte blir lyssnade på och ömsom med mindre kompetenta människor som likväl förväntas bli lyssnade på för annars … ja för annars vad då?

Hädanefter återgår dock denna blogg till att vara självständig.

Demokrati, integritet och där till anknutna frågor är för viktiga för att försvinna i ett moln av virrig, osäker stuvning av motstridiga åsikter och idéer implementerade tillsammans åstadkommandes systemfel av guds nåde. Den fascistiska tendens som samma människor kritiserar staten för är inte mer ok i den egna organisationen. Transparens, tydlighet, möjlighet att utkräva ansvar, rimliga formella regler är inte sådant som alla andra behöver – men inte vi.

Jag vill inte längre behöva vare sig försvara eller förklara de högst oförklarliga beslut som fattas och jag vill kunna välja att arbeta under konstruktiva former med människor som eftersträvar logik, kunskap, självkritik.

En stund till är jag medlem – men Dexion är från och med nu självständig, politiskt obunden zon.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, demokrati, kunskap, självständighet

Så börjar det i mitt tycke att bli dags att påbörja utvärderandet av årets valrörelse och Piratpartiets insats. Dammet har lagt sig, människor har återknutit kontakten med förbisedda familjer och vänner, affischerna är nedplockade från stan, känslorna börjar lägga sig och tankarna ordna sig. Jag tror att vi snubblade på ett antal saker:

• Pirater och Peter Pan-syndromet
• Navelskådande och organisatoriskt legobygge
• Riksdagsgruppen, och frågan om förtroende

Piratpartiet och Peter Pan

För de flesta har inte pirat en romantisk association. Det är inte historiens frihetskämpar man tänker på, utan rövare och banditer. I bästa fall en hickande Johnny Depp från Pirates of the Carribean. (Varför satsade inte Johnny på den kopplingen i valkampanjen?).

När vuxna människor går runt på torra land och titulerar sig pirat och säger aaayyyh och i övrigt faller in i rollen, så är det kanske mer the Lost Boys från Peter Pan som kommer upp i associationsbanken. Nu slogs ju the Lost Boys MOT piraterna, men de blev aldrig vuxna, vilket nog är en utbredd uppfattning även om piraterna som grupp (det är ju som bekant alltid en annan sak med dem man själv känner).

Det är vare sig banditer eller människor som vägrar att bli vuxna som man väljer som representant för att stifta lagar under 4 år. Hur roliga och trevliga de än är. Utanför de interna kretsarna är det många som inte ens vill associeras med pirat-begreppet oavsett hur mycket de delar värderingarna.

För det stora flertalet är vi trots allt ännu okända. När jag knallat runt med min stora “Jag röstar Pirat”-knapp är det allt för många som frågat vad det är. När jag pratar med politiskt ointresserade kompisar har de ingen aning om vad vi står för, hur vår logga ser ut eller vad partiledaren heter. De som känner till oss gör associationen gratis musik och fildelning för vi heter Piratpartiet och pratar Piratebay.

De som har lite mer koll konstaterar krasst – med rätta – att med det namn vi har kommer vi aldrig komma bort från den stämpeln. Anna säger i intervju med SvD vad jag uppfattar att många i rörelsen känner: “Jag vill inte byta namn på partiet. Många identifierar sig med just det där: Vi är pirater!” Ja, det är vi, och därmed blir vi inte tagna på allvar utanför våra egna kretsar. Identitetsbyggande är viktigt, men partinamnet är ändå vår främsta och viktigaste symbol utåt. Det namn vi har nu duger inte.

Navelpillande och legobygge

Det har förts oändliga diskussioner om de perfekta stadgarna, om en organisation skall vara demokratisk grundad i medlemmarna och om dessa skall få skapa egna lokalföreningar, eller om organisationen skall ha raka och obrutna ansvarsled som i det militära där makt och direktiv kommer uppifrån (fast med årsmöte istället för yrkesbas och/eller allmän värnplikt).

Det har pratats, diskuterats, grälats, hoppats av, men framför allt så har det gått åt eoner av tid och energi till internpolitik därför att Piratpartiet varit mer sin organisation och vissa karaktärspersoner, än frågorna som är av vikt för vårt samhälle.

Tiden borde ha lagts på att lokalisera integritets- och demokratiproblemen och formulera politiken på ett sätt som synliggör problemen för gemene man. I den mån internstrukturen skulle vara i fokus borde det handlat om frågor som får saker att hända, inte om nationsbyggande.

Våra “sjökort”, d.v.s. valprogrammet, var ett haveri¹. Partiet har inte strukturer för människor att luta sig mot, så när någon som inte är van vid att samla och leda grupper sätts med ansvaret så skall elden uppfinnas och hjulet byggas.

I vissa frågor är svärmen lätt att engagera medan den i andra situationer är helt hopplös. Att det är svårt att engagera människor kopplar jag till att eftersom svärmen alltid har sista ordet, har för ofta såväl tid som kompetens lagts ned, för att sedan rensas bort av flertalet som inte kan men som vill vara med och bestämma.

Sjökorten blev inte gjorda, skrevs samman i panik av en liten grupp och höll en penibel nivå, såväl vad gällde tankedjup som struktur. Ut for sjökorten, bemöttes med hånflabb och togs in igen för en vända till i samma karusell.

Vi hyllar svärmen och i många avseenden med rätta, men det var dags för ett tag sedan att börja värdera även kompetens. “Alla kan tralla” kommer att bli en del av vår död. Lika lite som vi sätter en erkänd skribent att hacka kod, lika lite borde vi sätta en kodare till att skriva text.

Det finns saker som blir bättre ju fler man är och saker där allas medverkan resulterar i en produkt som berör och engagerar ingen. Istället för att vara skickliga kommunikatörer har vi, som de där skrämmande dåliga bordsdamerna/herrarna som släpps ut i det sociala allt för sällan för att riktigt kunnat hejda sig, pratat om det som intresserar oss, det vi kan. Hela tiden.

Vi tycker att det är jättefestligt med Piratebay och fildelning (och så är det en symbolfråga) så det pratar vi om, Wikileaks är hel-hypat så det pratar vi om. Men den där lilla detaljen att huvudpoängen med TPB är rätten att utan statens förbud eller inblandning byta information med varandra samt att teknikneutralitet är viktigt försvinner, precis som det där torra men ack så viktiga att Wikileaks inte handlade om att VI fick ha hand om några av deras servrar, utan om svensk pressfrihetslagstiftning och hur den är funtad och hur den, trots att den är bra, lämnar stora hål eftersom den inte är teknikneutral eller anpassad för det det samhälle vi lever i idag.

Ipred och FRA är viktiga, men bortsett från att frågorna ger oss skäl att tala om internet och hur internet fungerar, kablar, servrar och IP och hur lite de andra partierna förstår av det – handlar de inte framförallt om demokratiska värderingar?

I relation till gemene väljare, vem tror att de oroar sig för att avlyssnas av staten? Däremot oroar de sig över att inte kunna överklaga sina beslut från Försäkringskassan, över att farmor och farfar som delat hela livet inte får dela vardagen i livets slut genom att bo tillsammans på äldreboendet. De oroar sig för att ex-sambon med besöksförbud skall få tag i någon av all den information som finns lagrad om dem på grund av alla digitala fotspår vi lämnar. Kanske jobbar sambon på det där kommunala bostadsbolaget, det som man själv eller någon nära bor hos och som har digitala lås installerade och som i sina register kan se vem som går ut och in hela tiden genom alla dörrar (eller där man i alla fall inte vet vad som loggas och hur länge). Men det roade inte OSS. Me, myself and I. Vi måste bli extroverta, istället för introverta när vi formulerar vår politik. Vill vi bara sysselsätta folk är det som digital ungdomsgård vi bör definiera oss.

Riksdagsgruppen, frågan om förtroende

Vårt främsta flaggskepp, riskdagsgruppen, har vare sig varit flaggat eller flutit. Direktdemokrati är en vacker tanke, men med tanke på att ett partis enda riktiga styrningsmedel över en invald riksdagspolitiker är selektionen av densamma borde nog mer eftertanke ägnats valet av våra representanter. Väl på plats är personen nämligen fri att agera mer eller mindre efter egen skalle.

Nå, nu har väl inte den överdrivna självständigheten varit det överhängande problemet, utan bristen på engagemang och ledning. Gruppen har haft en sammankallande, men inte en formell ledning med ansvar för och inflytande över inriktning och planering. Det är ett fåtal av kandidaterna som bedrivit en fullgod kampanj.

De riksdagsgruppsmöten jag medverkat vid (sammanträdena per telefon) har karaktäriserats av människor som kommer sent och dyker upp med ett “oj” och lite kamratliga hälsningar, människor som sitter och äter (skramlande bestick och frånvarande hummanden), eller befinner sig på sådan plats att de inte kan följa möteshandlingarna (som förstås är digitala). Diskussionerna har inte sällan handlat om att berätta vad man gjort, istället för att planera vad man skall göra, metadiskussioner om man verkligen behöver ha så frekventa sammanträden, och det har dessutom varit ett inte oaktat antal kandidater som över huvudtaget inte medverkade.

Så vitt jag förstått har inte partiledningen medverkat i någon större omfattning av tidsbrist – vilket dock inte var fallet just då riksdagsgruppen sammankallades för att diskutera förtroendeläget runt partiledaren efter barnporrvurpan. Just när man själv skall diskuteras tyder det på god integritet att låta människor diskutera i fred. Diskussionen blev i enlighet med upplägget – krystad och osäker. Fanns missnöje så fanns inte utrymme för det att komma fram.

Uppenbarligen har det varit brännbart att utse ledning med mandat och av de diskussioner jag var med vid slogs jag inte direkt av det öppna klimatet. Denna grupp skulle alltså vid en valseger placera sig i riksdagen och hokus pokus filiokus vara målinriktade, samkörda och välja en ledning (hur? och varför fanns inte den ledningen från start?) samt på ett kompetent och vettigt sätt förhandla med övriga partier om integritetsfrågorna.

Min uppfattning är att riksdagsgruppens karaktär, för de aktivister som hade insyn, fungerade som en våt yllefilt. Det peppade inte direkt kämpaglöden. Det var inte DET flaggskeppet som man var stolt över att baxa in i riksdagen.

Lite på samma sätt fungerade olika fadäser på internet och i media. Jag tror inte att världen i allmänhet hänger på internet oavsett om vi avser Twitter, bloggar eller nyhetssajter. Så obetänksamma kommentarer och rena skandaluttalanden, så väl som de avståndstaganden²³⁴⁵⁶ som en del av dem ledde till, hade sannolikt mindre direkt inverkan på valresultatet. Vad det däremot hade var inverkan på valfunktionärerna.

Efter SR-vurpan, där Rick meddelade att Piratpartiet är för innehav av barnpornografi och inte enbart i tecknad form, var det många som slocknade. Jag ägnade en dag (som alltid idéellt) åt att försöka peppa människor som ringde arga och ledsna, kontakta mediagruppen och försäkra mig om att akutåtgärder vidtagits (för eftersom alla kan tralla är det inte ens en självklarhet att pressmeddelanden och dylikt går via de som tillsatts för sin media-kompetens).

Det var inte den första dagen som gått åt till släckande av bränder, men den garanterat sista. Vi var ett antal som gick ned på knä. Några kom inte upp igen.

Sanningen var ju att det inte var en groda. Rick var av sin omgivning nogsamt förmanad att över huvudtaget inte uttala sig i frågan barnpornografi/lolicon, eftersom frågan var känslig och att han efter diverse mindre smakfulla uttalanden på Facebook och annorstädes gjorde allt som lämnar hans mun extra brännbart. Denna fråga skulle istället hanteras av Anna Troberg m.fl. Men ibland blir upphetsningen över medial uppmärksamhet för stor och det går lite tidigare än planerat och på fel sätt.

Från backspegel till vindruta

Det här var en kort sammanfattning av vad jag bedömer gick fel. Så vad gör vi nu då?

Ja, i realiteten är medlemsutvärderingen avslutad⁷. Jag vet inte vem som stod bakom den, partiledningen eller styrelsen. Jag har inte läst frågorna, den finns inte kvar online, men jag vet att den var utformad av partiledaren själv. Det är inte bra för vare sig kvalitet eller förtroendegrad.

Jag har förstått av Ricks blogg och av hans och Annas videoinslag att det finns en lättnad över att inte vara så impopulära som befarat, en glädje över att folk inte är arga och en vilja att lyssna på de förslag som lagts och krav som ställt bland medlemmarna länge.

Jag finner det soft men ointressant. Jag skönjer inte minsta tecken till nya fräscha idéer, energi eller nyskapande. Kort och gott – jag saknar en klar övertygelse om vad DE anser behövs och en väg till målet. Sannolikt kommer många gamla krav nu gå igenom i en hisnande fart och sannolikt utan eftertanke kring om de olika förslagen fungerar ihop.

Utvärderingen borde gjorts senare och av en extern part från början till slut. Inte tillsnickrad av Rick, genomförd med hjälp av en extern part och med slutsatserna dragna av styrelsen. Det är precis samma mentalitet som när en av kandidaterna programmerade ihop (och hade insyn i) valsystemet. Det är som vanligt stressat, ogenomtänkt och med tankarna fäst på något annat än frågorna eller ens partiet. Det brister i integriteten.

Vi måste prata inriktning och arbetsmetoder. Vilka är våra frågor och hur skall vi kommunicera dem? Vi behöver diskutera vad vi behöver för ledarskap, istället för om befintliga ledare är mer eller mindre impopulära än vi kunnat förvänta. För helt uppenbart har såväl strategi som ledarskap brustit, och de hänger samman och för blickarna mot styrelse och partiledning.

Ett allmänt gott levnadsråd jag fick en gång var – se på de människor som du har i ditt liv och överväg vilka du skulle aktivt välja om du mötte dem idag och forma ditt liv därefter. Jag tror att det är en tanke som behöver tänkas. Ingenting får bli en passiv sanning – allt måste övervägas och i det fall de väljs, väljas aktivt.

Det talas om en breddning av partiets frågor och det är nog klokt. Men lika viktigt som det är att de frågor vi driver drivs väl. Att inga fler hafsiga sjökort kommer att presentera våra ståndpunkter.

Jag tror att vi behöver fokusera på integritet i vardagen. Så väl vad gäller politik som egen levnad. Idag är partiledning samt partisekreterare anställd (inte finansierad, utan anställd) av en person. Jag tycker inte att det är ett sätt att föregå med gott exempel. Vi skriker om jäv angående TPB-rättegången, men hur skulle vi ställa oss om något annat parti befann sig i en situation där en hel partiledning faktiskt var anställd av en enskild person?

Vi är oroliga över att en domare, på grund av medlemskap i några organisationer, är jävig men vi frågar oss inte hur självständigt en partiledning som anställs av någon annan än partiet, även om denna person är en välrenommerad medlem i partiet, törs agera. Jag är inte främmande för att vi i brist på andra donationer som är fria från jäv bör backa och driva partiet helt på idéell grund ett tag.

Piratpartiet har vurpat och för att komma tillbaka på banan så behöver vi tänka nytt och kavat. Diskussionen behöver vara djup, ärlig och modig. Den behöver få ta tid. Istället är den på väg att avslutas och har än så länge varit mest besvärande i sin ovilja att se problemen och att bemöta dem. Några som skrivit analyser som jag uppskattat är

• Jerlerup – Årets  första valanalys (notera att den är skriven den 8/9!)
• Jerlerup igen - Piratpartiets problem
• Jacob Hallén – Eftervalsanalys
• Olof Bjarnason – Eftervalstankar
• Emma – Vägen mot problemformuleringarna

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, val 2010, valanalys, eftervalsdebatt, integritet, demokrati,

1. 5poäng om du hittar Göteborgshumorn
2. Jocke Jardenberg
3.  Brit Stakston
4.  Niklas Strandh
5.  Åsiktstorped
6.  Mymlan
7. “nu när vi är på väg till valvakorna och vallokalerna stänger om två timmar, så är det dags att påbörja utvärderingen av vårt arbete i valet 2010” Jerlup svarar

Det här är ytterligare ett bittert inlägg i debatten om sjukförsäkringen. En debatt som fått rejält liv de senaste dagarna, mycket tack vare den hjärtskärande artikeln om Sveket som spreds som en löpeld i både nya och traditionella medier. Den nådde så högt upp att Lars Ohly refererade till den i SVTs slutdebatt, i sin iver att ställa Fredrik Reinfeldt till svars.

När jag själv läste artikeln kändes det som att jag visste redan från början var den skulle sluta, åtminstone vad gällde myndigheters bemötande. Jag har själv sett det på alltför nära håll och kunde fullständigt identifiera mig med frustrationen och vanmakten inför kontakten med de myndigheter som ska garantera allas vår trygghet när livet vänder sig mot oss. Vad som följer här är en historia om ett system som på pappret ska hjälpa de sjuka, men som i sig är så sjukt att det tveklöst borde förtidspensioneras. 

Min bästa vän Anne har varit sjuk i många år nu, och jag har redan från början hjälpt henne i kontakten med försäkringskassan. Det började 2004 med diffusa problem med några diskar i ländryggen. Hon var då nyutexaminerad läkarsekreterare, hade ett vikariat vid ett större sjukhus, en tjänst som skulle omvandlas till fast efter ett år, var tanken. Hon var glad och positiv, älskade sitt arbete, sin styrketräning och sina hundar. Livet såg ljust ut i allmänhet, om det då inte vore för den där krånglande ryggen. Men hennes ryggproblem togs inte på allvar av läkaren, “ung och frisk” som hon var i övrigt, Anne var ju “bara 25″ och i hennes ålder kunde man ju helt enkelt inte ha den typen av problem. De skulle nog snart gå över, hette det, bara hon rörde på sig. Det gjorde det inte. De blev istället sakta men stadigt värre och värre, hon fick svårare och svårare att alls sitta ner, och värken började krypa uppåt mot nacken och huvudet.

Efter nästan ett års problem, varav ett halvår av deltidssjukskrivning under vilken Anne med större och större möda hanterade att arbeta 50%, insåg läkaren slutligen att hon nog borde göra mer än bara ordinera promenader. Detta var i den veva när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde att svenska folket var alldeles för sjukt, och att sjukskrivningssiffrorna behövde hyfsas till. Försäkringskassan hade direktiv uppifrån om att de sjuka behövde rehabiliteras, och Anne blev på nåder sjukskriven på heltid under förutsättning att hon deltog i den rehabilitering som den lokala försäkringskassan skulle dra igång. Det gjorde Anne med glädje, hon hade ju förgäves försökt få hjälp och rehabilitering under lång tid, och hon såg chansen att äntligen komma tillrätta med problemen. Mindre positivt var dock att löftet om fast tjänst visade sig inte längre gälla när hon inte kunde arbeta, och hon sades upp från sitt vikariat med motiveringen att det inte längre fanns pengar. Det var dock ett mindre problem i sammanhanget, marknaden för läkarsekreterare var god och kunde hon bara få bukt med ryggen så skulle det nog gå bra att få nytt jobb. Så hade det i alla fall kunnat gå, om verkligheten sett ut som på försäkringskassans papper.

Rehabiliteringen som försäkringskassan anordnade visade sig vara ett skämt, åtminstone ur Annes perspektiv. Förutom Anne och en man som också hade ryggproblem, led samtliga övriga cirka tio deltagare av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det så fint kallas. Det borde säga sig självt att det inte går att rehabilitera individer med så vitt skilda problem på samma sätt, men så långt tänkte varken läkare eller berörda på försäkringskassan. Rehabilitering som rehabilitering, liksom. Det såg bättre ut på pappret att Anne genomgick rehabilitering, glöm allt det där med att utgå från individen. Det var tidigt uppenbart att rehabiliteringsprogrammet inte var tänkt för henne, men där ingick ändå en viss mängd träning med sjukgymnast så Anne gick kvar och hoppades få ut något positivt av det ändå. Dessutom var hon ju tvungen att genomgå programmet om hon ville ha kvar sina pengar från försäkringskassan, de ringde regelbundet en gång i veckan till rehab-ledaren för att kontrollera att Anne gjort det hon skulle.

Sjukgymnasten som ledde rehab-programmet rekommenderade Anne att byta läkare till en privat klinik som skulle ta hennes problem på allvar. Det var tveklöst det bästa Anne gjort, bemötandet i den privata vården är verkligen mil ifrån vad man får i offentligt driven vård, som verkar hantera patienter som vore de någon form av problem på ett löpande band. Anne undersöktes grundligt, fick en ordentlig diagnos (diskbråck, diskdehydrering, samt kroniskt spänningstillstånd med huvudvärk som följd), samt remitterades till en “riktig” rehab – inskriven vid Rehab-kliniken vid Borås lasarett. Den här gången skulle det bli på riktigt, med individen Anne i fokus, och hon var glad och positiv inför att komma igång. Detta var våren 2006.

Verkligheten var dock återigen en annan, och det som på pappret hette individanpassad rehabilitering var i själva verket bara individanpassat på ytan. Visst var rehaben individuellt anpassad så att Anne hade ett helt eget schema, men de aktiviteter som erbjöds var fortfarande stöpta efter en standardmall. Det var styrketräning, bassängträning, psykologsamtal och arbetsterapi (även känt som vuxendagis), men inget av det anpassat efter vad individen Anne behövde. Inga personliga tränare direkt. Anne passade inte in i standardmallen, och blev stadigt och hastigt sämre, inte minst på det mentala planet. Hon hade satt så mycket hopp till att få hjälp, och när hjälpen uteblev föll hon samman. Anne skrevs ut efter åtta veckors så kallad rehabilitering. Med sig hem igen hade hon kronisk huvudvärk, en klinisk depression, en ursäkt från klinikens överläkare att de misslyckats med att hjälpa henne, och ett recept på starka – men beroendeframkallande – värktabletter.

Vid det här laget var det uppenbart att Anne inte skulle komma tillbaka och arbeta på ett tag framöver. Hon ansökte om tidsbegränsad sjukersättning, för att slippa stressen att ständigt skicka nya ansökningar om sjukpenning och aldrig veta från månad till månad om de skulle beviljas. Med det negativa resultatet från rehabiliteringen i bagaget gick hennes ansökan igenom. Försäkringsläkaren konstaterade i sitt utlåtande att kunde inte ens “den bästa rehabilitering som finns att erbjuda i Sverige” hjälpa henne, då fanns det inget mer att prova. För Anne var det en enorm lättnad, hon var bara trött på allt och ville få ro att rehabilitera sig själv. Promenader med hundarna, fokuserad avslappning och enklare sjukgymnastik gjorde henne inte frisk, men hjälpte ändå betydligt bättre än den så kallat professionella rehabiliteringen. Dessutom hjälpte värktabletterna rätt bra, och hon började åter se positivt på livet.

Men så var det det där med beroendeframkallande då. Anne åt värktabletterna i ett par månader innan hon började få kraftiga biverkningar i form av illamående och yrsel, så kallad tillvänjningsabstinens. Det blev snabbt värre och värre, till en punkt när hon inte kunde få i sig annat än buljong. När hon slutligen insåg att det var värktabletterna som var boven slutade hon tvärt, allt för att bli av med illamåendet. Biverkningarna försvann också som genom ett trollslag, men att bara sluta tvärt med ett narkotiskt preparat är inte helt lyckat. För att uttrycka det väldigt milt. Det var egentligen där det riktiga helvetet började.

Tre dagar senare, i september 2006, fick Anne sin första panikattack. Den följdes av fler, under hela hösten, åtföljda av en tilltagande grundnivå av ren ångest. Anne är en oerhört stark kvinna. Ibland för stark för sitt eget bästa. Hon borde sökt hjälp tidigare, men hennes tidigare erfarenheter av vården bäddade inte direkt för nåt större förtroende. Lägg därtill allt negativt som rapporterats om den svenska psykvården, samt en stark ovilja att få en sån där stämpel på sig. Psyksjuk. Hon som alltid varit så stark, inte kunde väl hon? Anne bet ihop och höll ut ända till nyårsafton, sista dagen år 2006. Då var hon i det närmaste paralyserad av ångesten, och jag fick kalla på ambulans för att ta henne till psykakuten.

Anne diagnostiserades med depression, paniksyndrom, och framförallt det som så vackert kallades generaliserad ångest. En ständigt närvarande nivå av ångest som aldrig lämnar henne helt, som blir värre vid stress och oro, och bättre när hon kan slappna av utan press och krav. Hon fick bra mediciner som tveklöst räddat livet på henne gång efter annan, men ångesten finns med henne än idag och visar inga tecken på att ge med sig.

Ta en stund och tänk efter. Det skulle förvåna mig om inte alla människor någon gång i sitt liv upplevt ångest i åtminstone mildare form. Tänk dig att ha den känslan med dig, varje dag, varje minut. Ibland starkare, ibland så svag att den knappt gör sig påmind, men aldrig helt borta. Lägg därtill en ständig molande huvudvärk som med jämna mellanrum, flera gånger i månaden, övergår i kraftig migrän. Sådan har Annes vardag varit i flera år nu.

Jag skulle kunna berätta fler detaljer om tiden som gått sen den där nyårsaftonen, men egentligen följer det bara samma tema. Det har varit tuffa in- och utsättningar av mediciner, vissa beroendeframkallande med påföljande abstinensbesvär, andra med biverkningar som ingen människa borde behöva utsättas för. Det har varit bråk med försäkringskassan, som hakar upp sig på om ordet “förbättrats” finns med i ett läkarutlåtande och verkar inte läsa resten av orden. Idag är Anne rent symptommässigt bättre än hon var när det var som allra värst, då när ångesten paralyserade henne totalt, tack vare bra mediciner och lugn och ro att återhämta sig. Hon är kanske på rätt väg, aldrig så långsamt på väg tillbaka. Men hon är långt långt långt ifrån frisk. Ändå ville försäkringskassan neka henne vidare ersättning. Den gången kunde jag och hennes läkare lyckligtvis bråka tillräckligt för hennes räkning för att få dem att lyssna…

Anne är en fantastisk kvinna med en oerhörd styrka, trots sina extrema problem. Hon har en otrolig förmåga att finna glädjeämnen i det lilla, trots sin utsatta situation. Hon älskar sina hundar över allt annat, hon älskar sin trädgård och sin kamera. Hon klarar av att glädjas åt livet, trots att det är ett begränsat liv utan möjlighet att göra mycket av det som vi andra tar för givet. Hon klarar inte av minsta lilla stressande situation, det förhöjer ångesten och sätter henne fullständigt ur spel. Att få besök är näst intill uteslutet, bara de allra närmaste är välkomna, och då aldrig bokat i förväg. Vet hon att någon ska komma längre än nån timme innan blir hon så dålig att hon får ställa in. Att besöka andra är helt omöjligt. Att gå till affären (som för henne ligger på 5 minuters gångavstånd) är ett företag som sätter henne ur spel i flera dagar efteråt, av ångest och migrän. En resa för att besöka hennes läkare är en ren pärs som tar lång tid att återhämta sig från. Inte för att någon av situationerna i sig är obehagliga för henne, utan för att de ställer krav på henne som hon inte klarar av. Alls. Men så länge hon får leva sitt liv, ifred från stress och press, så klarar hon sig, blir sakta starkare, och till och med trivs med livet i de ljusare stunderna.

Men så var det ju det där med myndigheter. För var och en som hört Annes historia och situation borde det framstå som fullständigt självklart att hon inte är kapabel att arbeta. Men se försäkringskassan har nya regler, och Anne passar inte in i mallen som reglerna är utformade efter. De nya reglerna säger att det som förut hette “tillfällig sjukersättning” helt ska tas bort, och de som tidigare hade det ska ges så kallad “arbetslivsintroduktion”. Permanent sjukersättning kan man bara få om man (förmodligen) aldrig kommer kunna återkomma i arbete, som sig bör. I fallet Sveket är det ganska tydligt för alla och envar att försäkringskassan har gjort en grav felbedömning, att en människa med grav Akromegali inte kan förväntas återkomma i arbete, nånsin, och definitivt borde beviljas permanent sjukersättning. Men Annes fall är annorlunda. Hon är 32 år gammal och har i teorin över 30 år kvar innan det skulle bli tal om ålderspension. Är det omöjligt att hon nån dag skulle kunna återkomma i arbete? Förhoppningsvis inte, men det är idag omöjligt att veta. Tveklöst är det omöjligt för henne att jobba i nuläget, och av hennes tidigare sjukdomshistoria är det ytterst tveksamt att hon ska komma tillbaka så snabbt att det kunde bli tal om ens ett aldrig så anpassat arbete de närmaste åren. Hon klarar ju inte ens av att gå till affären själv!

Det finns i reglerna ett alternativ till, mitt emellan permanent sjukersättning och den vanliga sjukpenningen som bara kan betalas ut i 365 dagar. Det kallas förlängd sjukpenning, och är till för dem med riktigt allvarlig sjukdom och som behöver sjukhusvård. Det är utan tvekan så att Anne är riktigt allvarligt sjuk – men när det rapporteras om att till och med svårt cancersjuka nekas denna form av ersättning känns inte Annes möjligheter värst stora. Dessutom är det så att sjukpenningen avvägs betydligt oftare än den tidigare tillfälliga sjukersättningen – något som i väldigt många fall säkert är väldigt positivt så att folk inte parkeras i förtidspension. Men i Annes fall skulle det vara direkt skadligt. Mer press, mindre trygghet och säkerhet, och tätare kontakter med läkare och myndigheter. Alltihop sådant som får Anne att må sämre.

Vart vill jag då komma med allt detta, annat än att bara ventilera min frustration? Jo, det finns åtskilliga politiska poänger att dra av Annes historia, och den pekar skoningslöst ut de halvsanningar och det snömos som Alliansen för fram om sitt sjukförsäkringssystem.

Först och främst, och det som genomsyrar allt – one-size-fits-all funkar inte. Det gäller rehabilitering, något som sjukvården borde förstå, men det gäller i minst lika hög grad sjukförsäkringen. Ett system som är uppbyggt på att människor passar in i mallar, som förutsätter att allt är antingen svart eller vitt och inte ger utrymme för gråskalor, ett sånt system kommer aldrig kunna fånga upp alla. Människor kommer falla mellan stolarna, vilket sker här och nu, i Sverige 2010. Jag hörde Jan Björklund slå sig för bröstet i TV4s utfrågning, när han vände på frågan om varför 40% av alla tidigare långtidssjukskrivna som tvingats ut i arbete var tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader till att det var positivt att 60% inte var det. Visst är det fantastiskt med en åtgärd som hjälper 60% att återgå i arbete – men inte om det innebär utslagning för dem som inte passar mallen och blir hjälpta, de som redan har det svårast! Det är i mina öron som att säga att en stor skattesänkning för alla arbetande skulle kunna finansieras genom att vi slutar betala ut pensioner – de flesta får ju det bättre…

Min andra poäng gäller rehabilitering. Det verkar vara ett nästan magiskt ord när det nya systemets fördelar ska framhävas, att de som är “fast” i sjukersättningsträsket måste erbjudas rehabilitering. Men rehabilitering är ingen självklart automatisk lösning på alla problem, och för vissa (som Anne) direkt skadlig. Dessutom, är man sjukskriven från en fast tjänst, och målet är att återgå till det arbetet, då är säkert arbetslivsinriktad rehabilitering perfekt. Men är man arbetslös i grunden är situationen en helt annan. Det låter jättebra när det pratas om att alla ska hjälpas tillbaka, men faktum är att ibland är den bästa hjälpen att inte ge någon hjälp alls. Det må vara undantagsfall, men återigen, alla passar inte i mallen, och de som inte gör det ska inte behöva riskera att falla mellan stolarna!

För det tredje, att vara psykiskt sjuk innebär en extra nivå av påfrestning eftersom själva kontakten med myndigheterna blir svårare. Dessutom kräver (icke-kroniska) psykiska problem ofta långa återhämtningstider som sträcker sig över många år. En fysisk skada kan kanske förväntas bli så bra den kan bli under det år man nu tillåts vara sjukskriven som längst. Men för många psykiska problem är en rehabiliteringstid på ett år en ren önskedröm. Som reglerna nu är skrivna är det många gånger de med psykiska problem som kommer ha störst risk att bli utförsäkrade.

Alliansens sjukförsäkringssystem är ett rent skämt, förutom då att det inte är det minsta roligt. Det hjälper säkert många, men leder samtidigt till utslagning av de svagaste, hur mycket. Det är inte rättssäkert, är inte anpassat för att hjälpa alla, och är inte värdigt ett så framstående välfärdsland som Sverige. Men man ska inte glömma bort att det hela initierades redan under föregående mandatperiod, och att socialdemokraterna inte presenterat några alternativ, bara slagit in öppna dörrar genom att påpeka allt som är fel. En total överhalning av hela systemet, med utgångspunkt från individen, är det enda som duger. Det enda parti som verkar förstå detta är Piratpartiet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukförsäkringssystemet, sjukersättning, sjukpenning, utförsäkrad, psykiskt sjuk, alliansen, Piratpartiet,

Den 29 23 juli firas den heliga Birgittas himmelska födelsedag, hennes dödsdag med andra ord. För så gör man med heliga människor.

Men det är inte alla dödsdagar som firas, som är himmelska eller det minsta heliga.

Idag skriver vi den 18 juni, en sorgens dag för svenska demokrater.

För två år sedan klubbade Sveriges riksdag igenom den så kallade FRA-lagen.

138 1 67

138 röstade för
1 lade ned sin röst
67 var inte där

138 röstade för att all internettrafik skall gå genom statens såll och borde tvingas bära armbindel till vardags, till allmän varnagel.
1 vågade så mycket som att lägga ned sin röst.
67 personer ville inte ta sitt ansvar, ta ställning och borde helt enkelt inte få förnyat förtroende att representera i riksdagen.

Den här frågan har flera dimensioner där de flesta delar är upprörande.

Informationsbalans
Den första och största är förstås att all internettrafik i och med detta beslut går genom statens filter. Om det används eller inte är en annan fråga – det har nämligen vare sig du eller jag makt över.

I och med beslutet har en enorm maktförskjutning gjorts från grundprincipen att medborgarna skall veta mer om den offentliga verksamheten än det offentliga makten om medborgarna. Sannolikt är det få medborgare som enskilt kommer att granskas, men ingen vet, för reglerna är luddiga.

Det är dock inte själva innehållet som är det mest intressanta för politikerna/tjänstemännen utan vem som talar med vem. Så kallade sociogram.

Kunskapsnivå
Det blev under diskussionerna pinsamt uppenbart att politikerna inte hade de sakkunskaper som krävdes för beslutet och sannolikt är det ett beslut som inte kunnat genomdrivas när Allianspolitikerna blivit lite mer varma i kläderna. Men okunniga och måna om att visa sig handlingskraftiga var det öppet mål för de tjänstemän som drev frågan.

Att 9 av 10 politiker inte förstår hur internet fungerar i form av ren teknik, blev uppenbart när man talade om att det bara var viss trafik och vissa sökbegrepp som skulle fångas in. Vilket inte är praktiskt möjligt. Vart efter debatten fortsatte så uppstod nya begrepp som trafikstråk.

Inte heller uppvisades någon större förståelse för demokratiska principer, eller förståelse för att brevhemlighet är en princip, inte något som bör omfatta papper; eller respekt för sekretessregler eller meddelarskydd. Hur skall en journalist kunna kommunicera med inforamtionslämnare och garantera anonymitet, när staten sitter och gör kartor på vem som kommunicerar med vem? (Eftersom andra lika olyckliga regler också införts, så gäller det ju inte bara internet, utan även alla våra telefonsamtal och via våra mobiler, vår uppehållsort).

Människosyn
När jag skrev att en vågade lägga ned sin röst i riksdagen så menade jag just det. Pressen på dem som var emot FRA-lagen var hård och passerade vart efter tiden förflöt all anständighet . Man lade på social press (utpressning om ödelagd politisk karriär), sömnbrist och gjorde sitt bästa för att spela ut motståndarna mot varandra. Ett hårdhänt psykspel som platsat bättre i en thriller än i den demokratiska processen. Betänk att det här är det beteende som anläggs mot kollegor de möter varje dag. Hur mkt repsekt och hänsyn tror du finns mot väljare de aldrig ser?

Demokratisyn
Jag har redan nämnt maktbalansen och givetvis skall demokratiskt arbete föras med de goda argumenten som tillhygge – inte hot och sociala tvång som mer påminner om arbetsmetoderna från Sopranos än riksdagsarbete, men det handlar också om att regeringen enligt våra lagar lägger förslag som riksdagen, om de finner det lämpligt, skall godkänna. Riksdagen är överställd regeringen och har dessutom ett granskningsansvar över regeringen. Att riksdagen är ett transportkompani, styrt av sina partiledare, genom gruppledarna i riksdagen (och de tillsätts inte av riksdagsgruppen, utan av partiet i likhet med landshövdingen som alltså inte representerar länet, utan är regeringens representant i länet) blev allt för uppenbart. Mest flagrant var kanske ändå statsministerns uttalande om att alla skulle tjäna på att debatten dog.

Detta sade en statsminister efter kritik för ett beslut vars faktagrund var felaktig, som saknade effektanalys eller rimlig plan för utvärdering, som genomfördes med metoder som på en annan arbetsplats varit olagliga ur arbetsmiljöhänseende och som resulterat i massiva protester från befolkningen.

Eller för att citera the Wire Toystory: “There you go giving a fuck when it ain´t your turn to give a fuck”. En kul kommentar, men inte när den kommer från statsministern. Faktum är att jag har svårt att se när den inställningen mellan vuxna människor alls är ok.

En annan intressant aspekt är att det kvittningssystem som skapats för att hantera ledamöters frånvaro på grund av sjukdom eller ytterst viktiga externa uppdrag, nu användes för att hålla oliktänkande borta. De kvittades helt enkelt ut och kunde (i sina egna ögon) gå med rak rygg eftersom de inte medverkat. Nu är ju inte riksdagsarbetet någonting som man deltar i när man vill, eller när det är bekvämt. Man är skyldig att hålla sig informerad och att ta ställning, även när det inte är skoj.

Så idag “firar vi” årsdagen av FRA-beslutet. Markeringen för att kallbranden i svensk demokrati blev offentlig, döden för mitt förtroende för Alliansen och för riksdagen i dess nuvarande form.

Jag önskar att jag kunde säga: Demokratin är död, länge leve demokratin!

Men orden fastnar i halsen.

Demokratin är död – Gud hjälpe oss alla, känns mer rättvisande.

Andra som också skrivit:

• Mikael Elmlund
• Hax
• Piratpartiets pressmeddelande
• Futuriteter
• Emil Isberg
• Magnihasa
• Anne Kekki
• Syrrans granne
• Surgubben
• Satmaran
• Opassande
• Anna Troberg
• Rick Falkvinge
• Livbåten
• Drottningsylt
• Sanatarium
• Lakes lakonismer

Tipsa gärna om du skrivit …

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, FRA-lagen, riksdagen, Svart måndag, demokrati, avlyssning, sociogram