Ritad av Joakim Nilsson

Religionsfriheten är en i svensk miljö intressant fråga. Å ena sidan har vi en stat som helt ogenerat går in och diskuterar vad ett av samfunden bör ha för religiösa tolkningar och på politisk grund även kandiderar till samfundets högsta beslutande organ för att styra det.

Å andra sidan är religionsfriheten när det gäller annat än den forna statskyrkan något som “respekteras”in och långt vidare än vår lagstadgade religionsfrihet medger.

Läser en intressant artikel i SvD där en kvinnlig muslim processar för rätten att bära niqab under undervisning och praktik under barn- och fritidsprogrammet (och får man förmoda efterföljande anställningar) medan en annan kvinna processar för rätten att slippa muslimska regler i klassrummet, vilka bland att fört med sig att kvinnor först placerats bakom skärmar i klassrummet, där efter “enbart” placerats längst bak, inte tilltalas före männen och inte tillåts ingå i grupparbeten tillsammans med männen.

Nå den svenska religionsfriheten formuleras i regeringsformen (2 kap 1§ 6.) så här:
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Det innebär att du i ditt inre har rätt att tro på vad du vill, att du i ditt hem har rätt att utöva din religion (så länge den inte inskränker andra människors rättigheter) och att tillsammans med andra träffas för gudstjänst eller motsvarande. Det innebär inte att staten eller det allmänna är skyldig att tillförsäkra dig en plats att be på, det innebär inte att du har rätt att låta din religiösa tro inskränka andras existens och det innebär för offentlig verksamhet att den skall vara fri från religiösa inslag och på det sättet tillgänglig och lika för alla.

Jag vet inte var denna räddhågsna, korkade feghet kommer från – men det skulle inte förvåna mig om skolan snart bygger särskilda rum med rökkanaler så att Ku Kux Klan-medlemmar kan ägna sina raster åt att bränna kors, klasser inte bara skiljs åt på könsmässig grund, utan baserat på ras och varför inte baserat på sexuell läggning? Inte skall väl katoliker behöva gå med sodomiter eller unga livspillare i form av flickor som genomgått en abort eller går på preventivmedel?

Nå vad staten anbelangar och därmed även dess verksamhet så har alla samma rätt att existera och åtnjuta dess tjänster – den som inte kan göra det i sällskapet av andra har själv gjort ett val och sagt nej tack till det erbjudandet som verksamheten utgör.

Om det borde det inte i ett modernt och demokratiskt samhälle 2010 år efter vår tideräknings början inte vara ett djävla snack.

Religion är en privatfråga som medmänniskor inte skall belastas med, så länge de inte besöker ens hem eller troslokal (och då menar jag inte byrålådan i sovrummet). Det är den rätt vi är tillförsäkrad, att i det privata inte störas av statens inblandning eller förbud i vår utövning – inte att få vår vilja tillgodosedd på andras bekostnad.

Själv tillhör jag religionen som tillber män, choklad, champagne och vackert hantverk så all offentlig verksamhet som inte vill kränka min religion måste bestå av stora delar högkvalitativa objekt från samtliga 4 grupper.

Och med det lämnar jag er med denna gamla goding – och var så säker – i det Blomqvistska huvudet är det inte män som uppskattar niqab, kvinnor bakom skärmar och som inte vill bryta åsikter och tankar med oss från det starka könet som regnar över världen i denna hyllningslåt, utan snarare är det den typen av män man tvättar ur sitt hår, om man haft oturen att få dem där!

(negativa respektive positiva rättigheter)

Nog vet jag det och nog gör jag vad jag kan för att fylla dem med sådant som är värt att minnas. Som människor.

Efter att ha delat rum med fyra personer i en vecka är det där med att vakna i tystnad och bara familj omkring nästan lite udda.

Jag trodde nog inte att jag hade det i mig att göra någonting bra av det. Jag uppskattar utrymme och frihet. Men det inte bara gick. Jag tyckte om det.

Nog knorrade vi lite över den strida strömmen av människor som passerade vårt tillfälliga hem i mer eller mindre klara målsättningar, men sanningen är att när jag pressar mitt kaffe, så ser jag Olas försynta leende frågandes om det finns kaffe till honom och det tycker jag om.

När jag sätter mig vid bordet så hör jag vagt Emmas skratt utanför och en svag doft av rök söker sig fram. När kaffet börjar ta slut så väntar jag på er som ofta kom och slog er ned en stund. När jag såg en tulting igår såg jag förra veckans stolta fader framför mig, som inte bara upprördes över politikernas dumheter med en intensitet få förmår, men vars hjärta blödde utan de nära. De mänskliga mötena var många, men inte ett enda gick spårlöst förbi utan att lämna ett litet spår i mig. En berikning, kanske något av en sampling.

Att vara med andra människor är att i någon mån få äran att bära en varierande stor del av deras livshistoria, en ära att bära med varsamhet.

Jag är tacksam över att ni gav mig möjligheten!

Nu skall jag istället byta fokus och vårda de där långvariga livshistorierna som följer mig varje dag i livet.

Jag vaknade med den här i huvudet i morse, så den får avsluta, för att jag tycker att den är så fin. Kära pirater – man behöver inte tolka enligt 30-sekundersregeln, utan göra mer poetiska kopplingar.

Betyg tillhör de där smått religiösa frågorna. Högern är för, vänstern är emot. Själv tycker jag att betygsfrågan är omåttligt korkad, platt och intetsägande. Att fråga om betyg är bra eller dåliga, är lite som att fråga om män är det. Det beror lite på vilken man och vad man tänkt att man skall ha honom till. Som mamma är män i de allra flesta fall rätt värdelösa, som pappor däremot bättre. En del män skadar andra – de är dåliga.

Vad är betyg eller snarare vad har man dem till?

Man kan ha dem för att ge en elev återkoppling på vederbörandes studier. Återkopplingen kan antingen avse kunskapsnivå, eller prestation som ett prov eller ett projektarbete. Att jag presterat bra i provet i historia A behöver inte betyda att jag har goda kunskaper, precis som en dålig prestation inte behöver innebära dåliga kunskaper. En del är helt enkelt jäklar på att prestera o andra inte. Några är förkylda vid provtillfället, andra inte. Dessa två betyg i kunskap kontra explicita uppgifter är alltså inte samma sak och borde rimligen utformas på olika sätt för att fylla sin uppgift.

Därtill kan betyg vara någonting som utfärdas för andra än eleven, som avgångsbetyg som utfärdas för att nästa utbildningsnivå skall kunna bedöma elevens kunskaper/prestationsförmåga, eller för att en framtida arbetsgivare skall kunna göra det.

I Sverige talar vi om en form av betyg. De är antingen i en skala om 5 eller i en skala om ngt annat. De är antingen i bokstäver eller siffror. De räknas ofta i snitt. Åt helvete med det!

Jag ser på betyg så här.

Små barn behöver respons på det de gör. Det behöver de tämligen oavbrutet och öga mot öga. Föräldrarna däremot kan gott få en sammanfattning av den där responsen i skriven form. Vad skall man då utvärdera på små barn? Att de hänger med generellt i arbetet, att de hanterar skolsituationen – kanske hur deras kunskaper ser ut i läsande, skrivande och räknande – för de kommer att ligga till grund för alla andra ämnen sedan. Att de mår bra och att det inte finns problem kort och gott.

I den här åldern och situationen vore således prestationsrelaterade betyg som metod och bokstavs/sifferbetyg som form rätt värdelöst för att inte säga skadligt. Därtill vore det direkt olämpligt att ge barnet den skrivna responsen som istället bör vara ställd till och formulerad för föräldrarna.

Senare tycker jag att betyg skall ges enligt två skilda linjer. Det ena är kunskapsnivå i realtid. Att ngn kunde periodiska systemet för 2 år sedan är inte särskilt relevant om kunskaperna inte finns kvar idag. Här kan nationella prov vara nånting bra. Om de utformas på rätt sätt, det vill säga görs breda och med stegrande svårighetsgrad. Då går det dessutom att låta alla göra dem oavsett läroplan, det vill säga det blir inte ett problem att olika skolor och pedagogiker läser ämnena i olika ordning utan alla placeras in på kartan och man kan se utveckling eller stagnation.

Den andra linjen är prestation och det är i huvudsak den enda formen vi har idag. Resultat på prov och uppgifter (eller vad vi hade för kunskaper i ämne A för X terminer sedan). För att den här formen skall vara värd ett dyft, så anser jag att den måste sitta ihop med en kvalitativ lärandeutbildning. Respons på inlärningsprocessen och belysande av de variabler som spelar in där.

Under de 2,5 år som jag gick i kommunalt högstadium så slutade jag lära mig och jag presterade långt under min potential. Varför? Därför att det i första hand handlade om att prestera resultat och först i andra hand om att lära sig. Jag var programmerad för det omvända och hade aldrig någonsin sett kunskapsredovisande som en prestation och visste inte hur man gjorde. Jag misstänker att det samma gäller för många från studieovana miljöer.

De där betygen blev en klassificering av vad jag var. En svag 2:a i matte och ok i resten med vissa toppar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle prestera bättre, för det ingick inte i utbildningen och jag hade det inte med mig sedan tidigare.

När jag ser tillbaka på perioden då jag bytte till kommunal skola så dog den jag betraktat som pappa i slutet av sommarlovet efter 6:an, skolbytet (inför vt i 7:an) skedde på mitt initiativ p.g.a. en konflikt som uppstått mellan min mor och min klassföreståndare som de inte hanterade alls och med resultatet att jag förlorade kontakten helt med denne lärare som under mina 7 år i klassen varit en av de viktigare vuxna i mitt liv. Ungefär parallellt blev det klart att mammas sjukdom sedan flera år berodde på att vår lägenhet var giftig varpå en evakuering påbörjades där vi inte fick gå in i vårt hem, utan bodde ömsom hos vänner, ömsom på hotell medan ny lägenhet ordnades och vårt bohag flyttades. En process på några månader med efterföljande rättslig process mot hyresvärden Henry Ståhl AB (Som när vi flyttat lät nästa barnfamilj flytta in, utan genomförd sanering).

Ungar i allmänhet, men framförallt de som kommer från studieovana och turbulenta miljöer behöver lära sig strukturerad inlärning, att förstå hur livssituationen påverkar både inlärning och prestationsförmåga samt i bästa fall ges verktygen att påverka sin situation. De behöver, mer än de med bättre förutsättningar gör, vuxna förebilder i utbildningsmässigt hänseende. Mer lärartid. Jag tror inte att det vore en dum idé att de föräldrar som är studieovana får en motsvarande utbildning. Kanske kan de inte ämnesmässigt hjälpa med läxorna, men de kan stötta med förståelse och i påverkan av den miljö som omger barnen.

För mig var det först efter ett antal år på universitetet som jag kom till insikten att formen för mitt liv och mitt mående spelade roll för inlärningen – och det var vare sig tack vare skola eller universitet skall tilläggas – för i samtliga utbildningsmiljöer har mina prestationer omtalats i ordalag som fått det att framstå som att man antingen kan eller inte kan. Och det har liksom aldrig varit min intelligens jag tvivlat över.

För att prestationsbetyg (d.v.s. de vi har idag) skall vara relevanta måste möjlighet ges att prestera annorlunda och bättre, att hitta andra verktyg för eleven och för det krävs en avsevärt bättre pedagogisk utbildning än den som skolan gav eleverna på min tid och verkar ge idag. Annars blir utbildningen som en resa på spår där betygen blir noteringar om hur man såg ut när man passerade punkterna A, B och C. Återkoppling måste ske på den pedagogiska delen för att eleverna skall bli bättre och utvecklas samt i förekommande fall vara förberedd för fortsatta studier, men inte i form av betyg, för den skall i alla fall i inte före gymnasiets sista år, inte vara riktad till någon annan än eleven.

Så avslutningsvis så beundrar jag Erik som omvärderar. Jag tror att de flesta politiker borde göra det i minst några frågor. I betygsfrågan så tror jag faktiskt att de flesta borde göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, skola, betyg, politiker, politik, pedagogik

Det är så väldigt lätt att se andras brister och felsteg och att samtidigt blunda hårt för de egna. Det är nästan alltid lättare att putta bort ansvar än att bära det. Härom kvällen läste jag en liten text av Johan Ingerö (Magasinet Neo, ej online) där han berättar om sonens nyfunna intresse för Kizz och Europe, men att han inte får gå på sommarens konsert med de båda i Stockholm, eftersom reglering av ljudnivån på konserter där barn närvarar istället för sänkt ljudvolym lett till barnförbud.

Samtidigt så har hörselkåpor för bärande i den allmänna och obligatoriska skolans högljudda lokaler blivit en bransch.

Du får alltså inte gå frivilligt på konsert där du bör bära hörselskydd, men du är skyldig att vara i en skolmiljö där du förväntas lära dig, men där miljön är sådan  att hörselkåpor blivit ett vardagligt inslag?!

Finn fem fel.

Jag läser hos Mats Wendt att det här med mobbing är någonting som skall lösas genom föräldrarna som skall skickas på utbildning, lite på samma sätt som hans parti ofta landar i slutsatsen att nyankomna svenskar skall utbildas i det svenska. Vart når vi med det? Jo att politikerna tillsammans med tjänstemännen får möjligheten att bestämma hur en god förälder skall vara, vad som är svenska normer och kultur. Båda exemplen har och bör ha ungefär lika många svar som det finns människor – det finns inga sanningar. Lägger vi samman det med den politiserade och institutionaliserade förskolan (som gärna skall bli obligatorisk från födseln) och som sedan övergår i den där allmänna och obligatoriska skolan där barn mobbas, får stressproblem och behöver hörselkåpor så landar vi i ett samhälle där politikerna förvisso inte kan välja sina medborgare, men med lite framförhållning så får de bygga dem. Tanke för tanke. Om de överlever skolgången vill säga.

Hur vore det att kika på den där bjälken? Att skärpa till och öka kvaliteten i den offentliga verksamheten som faktiskt ÄR ett politiskt ansvar, till skillnad från långa oinbjudna fingrar i folks värderingsvärld. Speciellt den som är obligatorisk, innan man försöker lägga fler områden under politisk makt och misslyckande? Hur vore det att ta itu med lärarutbildningen, storskaligheten i skolan, arbetsmiljön och människosynen – inte den socialt och ekonomiskt demokratiska, den solidariska från de rödas partiprogram – utan den där som avgör hur våra barn bemöts av sina vuxna. Jag räknar då allt från beslutande politiker, via tjänstemännen till lärare och övrig personal? Bemöts de? Ses de? Tas de om hand? Eller lämnas de med hundra andra barn på raster och luncher? Får de förebilder under den där obligatoriska tiden i det offentligas regi? Eller lämnas de med håltimmar, läxor och ansvar för annat som de inte kan styra eller råda över och som de kanske inte borde ha ansvar för?

Det vore fantastiskt med utbildning av de nya. Jag skulle gärna se en grundkurs i demokratiska principer och filosofi, svensk historia gällande fria bönder och medborgarmakt, för att inte tala om en kurs i maktdelningsprinciper för alla nya politiker. Ordentlig konfliktlösnings och mobbningsutbildning av de nya lärarna, så att de kan hantera och reda ut den situation de landar i efter examen.

Nog finns det en hel del att göra och en hel del människor som borde utbildas, men det är inte den politiska makten över vårt liv som skall ökas och det är inte vi medborgarna i första hand som behöver utbildas i hur de borde vara.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om utbildning, medborgautbildning, politik, val 2010, människosyn, skola, mobbning, mobbing

Hit men inte längre

Det där med privat och offentlig är en lurig sak tydligen.

Jag hade en rätt ilsken diskussion med en släkting när den där vågen gick över Facebook där framförallt kvinnor skrev färgen på sina underkläder i statusfältet. Vederbörande skulle aldrig komma på idén att medvetet visa sina underkläder publikt. Tvärt om, det ingår nämligen för oss båda i den privata sfären! Men på Facebook var det en annan sak – trots att folk rimligen inte är mer eller mindre intresserade av andras underkläder där än på någon av stans gator. Förhållandet till de egna värderingarna bör vara konsekventa.

På något konstigt sätt så har FB blivit privat. Du meddelar dina sinnesstämningar och andra detaljer för dina Facebookkontaketer som varierar mellan några tiotal och mer än tusen personer och ändå betraktar du det som privat? Faktum är att du skulle kunna stå på Stora Torget här i Linköping och skrika ut vad du gjort, vad du har för underkläder, att X borde skämmas eller att en viss typ av människor borde ta sig i kragen och det hade, sett till antalet mottagare, varit avsevärt mer privat. Slutsats? Att det inte är självklart vad som är privat.

Med svärmor kan man ha en del intressanta diskussioner. Hon har tillbringat stora delar av sitt yrkesmässiga liv arbetandes i eller med länder som var eller har stark kulturell koppling till gamla Sovjet. Länder där privatliv inte finns. Information censureras. Ja när vi reste i centralasien för några år sedan konstaterade svärmor lakoniskt att de visst fortfarande använde sovjetiska kartor, det vill säga den var ganska ungefärlig och det som människor i gemen inte ansågs betjänta av att känna till fanns inte med, så även de officiella kartorna censureras.

Svärmor finns inte på Facebook, eller något liknande. Hon är ytterst noggrann med vilken information som hon lämnar efter sig och var. Har man stått under bevakning i påtaglig men odefinierad omfattning under många år så är privatlivet någonting som man helgar. De tider då man inte behöver undra om någon lyssnar på det man säger hemma eller på telefonen eller gör på datorn är värdefulla och månas om. Självklart innebär inte någras erfarenheter i eller omkring Sovjet att Facebook är dåligt! Tvärt om! Facebook är i många avseenden fantastiskt. Men jag tror att det finns ett värde i att lyssna till dem som upplevt odemokrati och ofrihet. Min erfarenhet är att de som flyttat hit från de länder som erövrades av Sovjet har en annan relation till socialistiska idéer, även om de kommer med suffixet demokrati. De vet var man landar när det går snett, eller i ett av de möjliga slutmålen. På samma sätt är det intressant att höra hur människor som inte har ett privatliv reagerar. För det är inte just när kommunisterna tar bort privatlivet och yttrandefriheten som är det farliga, utan när någon gör det.

Svärmor är inte en farlig typ och har inte haft uppdrag värre än demokratibyggande, så det var nog inte det sagda i hennes hem som var vinsten för den som lyssnade – utan gjorde de någon vinst så var det att hon visste att hon var iakttagen. För det ingår i arbetet att se till att den man lyssnar på är medveten om det. Vad ville de uppnå? Det är inte självklart. Ett visande av muskler från statens sida kanske, överväg noga vad du säger och gör för det är vi  som bedömer om det är rätt eller fel är också en rimlig tolkning. Effekten var dock tydlig. En försiktighet utvecklades – vem man umgås med, vad man säger och följaktligen sannolikt också vad man tänker. Friheten är borta, frimodigheten likaså. Man blir mer ett vaksamt objekt, än ett aktivt subjekt.

Det samtalet hade jag i bakhuvudet när jag gick in på Facebook och såg en ung bekants profilfoto där vederbörande enbart bar smutsiga underkläder. Jag påtalade att det inte var en bild jag ville ha av vederbörande när vi sedan skulle arbeta tillsammans och personen replikerade att bilden var från en övernattning i sovsäck och att alla som sov där såg samma sak live. Sant förstås, men nu hade jag inte lagt mig i en sovsal med vederbörande. Givet val av gränsdragning för det privata skulle jag kanske heller inte göra det, eftersom jag inte skulle känna mig säker på att eventuella bilder av mig i morgonrufs inte hamnade på Facebook. Där kameror för såväl stillbild som film och omedelbara publiceringsverktyg är allestädes närvarande får i något avseende privatpersoner samma funktion som statskontrollanterna i Sovjet. Jag känner mig inte trygg över vilka av mina ord som lyssnas till av andra än de jag avsett, eller vilka avbildningar av mig som någon annan än de vars sällskap jag valt kommer att se. Jag går från subjekt till objekt.

Facit. Modell: Privat

Men vill jag inte finnas på nätet så kan jag ju låta bli att använda det och Facebook sade en förnumstig äldre släkting. Jo det kan jag ju, men jag har stor glädje av de båda såväl i nyttosammanhang som i mitt sociala liv och inte tänker jag låta andras val styra mitt liv, men framförallt så påverkar inte min närvaro på internet min omgivnings val att lägga upp foton/filmer med mig. Jag kan nöja mig med att använda en gammal facit för mitt skrivande, en gammal analog kamera för mitt fotande och enbart låta mig publiceras i Östgöta Correspondenten, men skulle fortfarande kunna få såväl kommentarer som mitt morgonrufs publicerat här och där på nätet.

Privat- kontra offentligt liv handlar inte om ens olika roller, att stå eller att inte stå för den man är och sitt morgonrufs, utan om var och när man väljer att visa och säga vad, och att det valet är och i första hand är och bör vara ens eget, men att det också handlar om hänsyn gentemot människorna omkring. Hur jag hanterar min egen information, om jag kan avläsa omvärlden och hur den reagerar på den information jag ger, spelar förstås roll också för hur andra förväntar sig att jag behandlar deras information. Men det handlar också om informationsvärde. Det finns mycket som händer mig som ingen kan antas vara intresserad av och som tagen ur sin kontext faktiskt kan bli direkt stötande för några.

Förr i världen fanns en tydlig gräns mellan privat och offentligt och det positiva med tidens utveckling är att den gränsen idag sätts av oss själva istället för av andra. Men med teknikens utveckling så krävs också att vi ställer krav på oss själva, att vi odlar vår empati och vår hänsyn, för med mycket små medel kan stor skada göras och det som läggs upp på internet har vi snabbt förlorat kontrollen över och kan ligga någon till last i mycket lång tid.

Galenskaparna & After Shave – Privat (ur Macken)

Robert tänkte visst på samma saker redan medan jag åt matje på fäboden och Emma tar sig an motsvarande frågor

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om privat, integritet, privat sfär, Facebook

Låt oss börja med Israel

De hade inte på båtarna att göra. Deras utsträckande av skyddsområdet hade ingen grund i internationell rätt, liksom deras bojkott inte är internationellt sanktionerad.
Bojkotten kan jag på ett känslomässigt plan förstå, men det gör den inte mer rätt.
Jag förstår att de har svårt att se Ships to Gaza som en humanitär insats. Avvinkade av Hamas och Muslimska brödraskapet, som fartygen var, så anar jag att båtarna ser ut mer som krutdurkar på glid och flaggade med politiskt hån, från den Israeliska kusten.
Att borda dem var inte lagligt och att repellera ned på dem, väl medvetna om att de var fyllda med Hamas-sympatisörer är således både fel och korkat.

Ships to Gaza å andra sidan har, lite som vissa anklagade Vilks för, gjort mycket för att få världens ögon på sig. De har inbjudits att föra in, i alla fall de mesta av varorna, landvägen, men nekat. De var för att uttrycka det milt, inte helt omedvetna om att de klampade in barfota i ett getingbo. Jag förstår dock att de har en annan utgångspunkt och att de faktiskt anser Israel vara ockupanter, att de finner legitimitet i Hamas verksamhet som i ärlighetens namn är både bra och dålig. Både Hamas och Muslimska brödraskapet är mycket engagerade i sociala frågor och får därigenom mycket av sin legitimitet. Att man i de läget vill knäppa Israel på näsan samtidigt som man får in förnödenheter av olika slag känns rimligt.

Ponera nu att du går i ett varuhus och blir kontaktad av en butiksvakt som begär att du skall visa innehållet i din väska. Även om du är väl medveten om att du inte har någon skyldighet och att han har fel, så vore sannolikt inte din reaktion – ens om du blev förbannad – att ta upp en stol att slå honom med eller att anfalla honom med kniv. Du skulle inte heller komma på idén att slänga honom över räcket i varuhuset, ned till våningen under.

Det här var dock precis vad människorna på båten gjorde. De avväpnade soldaten och vände vapnet mot de soldater som kom efter samt avlossade skott mot dem.

Låt mig förtydliga – vi har alltså inte the good guys mot the bad guys. Vi har en påse nötter och idioter jämnt fördelade över båda sidor. Allt pekar dock på att våldet initierades av människorna på båten som gav sig på soldaten redan när han var i luften.

Niklas Wyjkman (@wyjkman) har fått en del skit för att han kallade de ombordvarande på Ships to Gaza för nyttiga idioter. Det är fantastiskt lätt att ryckas med i det här med att ta sida, men jag undrar stillsamt om han har så fel.

Det här är inte en resa arrangerad av Röda Korset. Det här är en resa arrangerad av [Uppdatering] den turkiska humanitära hjälporganisationen IHH som har starka kopplingar inte bara till Hamas, utan även Al-Qaida¹ Turkiet, som närmare sig Iran och Syrien för var dag. Resan arrangeras så vitt jag kan förstå också av Muslimska broderskapsrörelsen och Hamas. [/uppdatering]

Hamas har som politiskt mål att utplåna inte bara Israel utan också judarna. De är stämplade som terroristorganisation och har genomfört ett antal självmordsbomningar mot Israel. Muslimska brödraskapet kan inte heller det sägas stå för värderingar som svenska socialister brukar propagera för. Tvärt om! Historiskt har socialister gjort vad de kunnat för att minska kyrkans makt, att ge kvinnor och män lika rättigheter, folkmakt och lagar. Men när det kommer till andra länder så är det som att andra värderingar träder in.

Låt mig säga så här – hade det varit ett land som jag sympatiserar med så hade jag inte gett mig iväg på resa organiserad av, eller aktivt påhejad av, nu kommer jag inte på några högerextrema motsvarande organisationer i nutid, ja det skulle väl vara nazionalsocialisterna på sin tid. I vissa sällskap vill jag inte vara oavsett målet. Men sådana betänkligheter tycks inte de svenska medresenärerna ha.

Innebär det att de fått vad de förtjänar? Inte på något sätt, men jag har, oavsett höger- eller vänstersyn, svårt att se hur deras agerande legitimiseras ur ett demokratiskt perspektiv. Jag ser inte att de gör annat än legitimerar rent förskräckliga organisationer och mål. Det är definitionen av nyttiga idioter.

Att de svenskar behandlats fel gör inte deras agerande rätt, att Israel felat allvarligt gör inte att Ships to Gaza blir rätt.

Wilhelm Agrell skriver bra.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Ships to Gaza, Israel, Palestina, nyttiga idioter, judeutrotning, Muslimska brödraskapet, Hamas

1. Magnus Norell på Newsmill: Konvojen till Gaza – mer än humanitär hjälp

Sagor från livbåten

Eva-Lena Jansson (@evalenajansson) som tillhör Sossar mot storebror och generellt är en av integritetens förkämpar snubblar till och förflyttar tankeverksamheten från knoppen till magen.

Vi har i Sverige någonting som heter PKU-registret. Ett blodprovsregister där de flesta barn födda från sent 70-tal och framåt finns med. Syftet är i allra högsta grad vällovligt – nämligen att kunna hitta sjukdom och att på ett tidigt stadium sätta in hjälp hos de drabbade. Registret är förstås en skatt för forskningen, som kan jämföra nyfödda över tid.

I dagarna diskuteras en stor biobank vid namn LifeGene med målsättningen att underlätta forskningen om våra stora folksjukdomar. Återigen en hedervärd målsättning.

I båda fallen går människor med på att dela med sig av information om sitt DNA för att underlätta forskningen, i båda fallen är det vid start klart att ingen skall kunna koppla ditt prov till dig, eller använda det för annat än forskning.

Men så dog Anna Lindh och i eftersökningarna efter den skyldige ansåg polisen att man skulle ha nytta av att kunna jämföra de misstänktas DNA med brottsplatsen. En ansökan gjordes och proverna lämnades ut. Den överenskommelse som gjorts mellan föräldrar till de barn vars DNA samlats i registret var brutet. De hade inte gått med på att låta sina barn från födseln finnas i ett polisregister.

Men så tillbaka till vår integritetsförkämpe Anna-Lena. Hon inser att integriteten är viktig, men frågar sig när en persons integritet blir viktigare än en annans i relation till att dessa DNA-banker skulle kunna bidra till fängslandet av t.ex. våldtäcktsmän. Nå, de står inte emot varandra. Stod en bevisad våldtäcktsmans rätt till sitt DNA mot ett brottsoffer, så vore situationen lättare. Men så är inte fallet, utan det är 1000-tals oskyldiga (även om ett fåtal även skulle vara misstänkta) som står emot ett brottsoffer och där måste varje individ ges lika rätt. Det som hänt brottsoffret är förstås hemskt, men det är inte andra oskyldigas sak att avkrävas vare sig det ena eller det andra på grund av det.

Vid sidan om den rätt grundläggande aspekten så borde förstås vän av ordning och den som tycker att avtalsrätt i allmänhet och konsumenträtt i synnerhet är en bra sak instämma i att folk bör informeras om vad de går med på vid avlämnandet av provet, eller ges möjlighet att ta ny ställning om reglerna förändras och då kommer en till intressant värderingsfråga – vilka är viktigast, brottsoffer eller sjuka. Många människor kommer garanterat välja att lämna registren om användningsområdet går utöver medicinsk forskning och därmed kommer chanserna minska att skapa bot eller helt förhindra folksjukdomar och liknande.

Vilka prioriterar vi? Brottsoffer eller sjuka? Vi kan i det här avseendet inte välja båda.

Eva-Lena beskriver själv det som föregick tanken om att vidga användningsområdet: “Och trots att jag ogillar den här typen av spekulativa artiklar så slår polisens ord rakt in magen på mig.” (min fetning).Jag skulle vilja att våra politiker höll sina magar utanför politiska beslut och istället satte sig på sin kammare och resonerade. Väg argument och effekter.

Min slutsats: Människor är inte goda eller onda, du måste ta dig tid och ork och lyssna på vad de säger varje gång och värdera just det uttalandet. För i det här fallet så halkade den vanligen kloka Eva-Lena helt snett. Det sluttande planet blir en rutschkana påhejad av en magkänsla som inte tänker.

Det sistnämna är någonting som jag önskar mig mer av inom Piratpartiet. Vi är inte goda för att vi är partister, utan i de fall vi tänker och agerar rätt.

[Uppdatering] Jag omnämnde Eva-Lena som Anna-Lena i texten. Nonchalent och ohövligt att inte hålla ordning på människors namn. Ber Eva-Lena om ursäkt för detta fel, som nu är korrigerat. [/]

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, integritet, Eva-Lena Jansson, piratpartiet, DNA-bank, pacta sunt servanda

Upptäcker idag, via Facebook, Veikko Virtanen olyckliga öde. En blind man som som merit kan skriva krigsveteran, som är finsktalande och som på ålderns höst glömt den svenska han talat sedan 60-talet.

Veikko bor på ett svensktalande äldreboende i Vaxholm där personalen inte förstår vad han säger och han inte vad de säger. Han vill föga förvånande till ett boende där han och personalen kan förstå varandra. Ingen stor sak kan tyckas. Men då tänkte du inte på att det offentliga, med dess politiker och tjänstemän är inblandade. För givetvis kan man inte bara flytta folk hur som helst för att de skall må bra.

Veikkos olycka uppmärksammades först i ett nyhetsinslag, varpå Martin Eriksson kontaktade vård- och omsorgschefen, som menade att Veikko har en finsktalande vårdare, något som vid besök hos Veikko visade sig vara en lögn. Socialnämndens ordförande vägrar nu liksom vård- och omsorgschefen att uttala sig. Det hela är överklagat till förvaltningsrätt.

Överklagat till förvaltningsrätt?

En blind man sitter utan möjlighet att kommunicera med sin omvärld – det känns inte som att det mest intressanta är att pröva kommunens regler, eller om kommunens personal och politiker tolkat reglerna rätt eller fel, utan att se till att en 90-årig man inte lever sina sista år i någonting som han uppfattar som ett fängelse.

Det här är ett typexempel på hur det offentliga emellanåt blir medborgarens fiende, hur valda representanter och anställda tjänstemän upphör att stå i medborgarnas tjänst och istället står i sin egen. Värnar sin egen karriär framför sitt uppdrag.

Vaxholm har länge haft rykte om sig att vara en av Sveriges enpartistäder, där vänskapskorruption och inkompetens går hand i hand.

Ikväll sammanträder socialnämnden i Vaxholm (frågan är om de ställt in mötet – för kalendariet verkar ha ändrats). Jag kommer att höra av mig och låta dem veta vad jag tycker och att jag följer deras beslut. Gör det du också!
Idag hoppas jag också att Fredrik Segerfeldt inkluderar Vaxholm i den granskning som Enpartistaden.se gör.

Merit Wager har startat en blogg som samlar information. Facebook-gruppen.

Läs även andra bloggares åsikter om offentlig vård, äldreomsorg, mänsklighet, Veikko Virtanen

Man kan diskutera länge och väl vad som är demokrati. Är det möjligheten att välja företrädare? Måste detta ske direkt, eller kan det ske indirekt? Måste en rätt att avsätta de samma ingå? Listan kan göras lång, men det finns en sak som är alla demokratiformers grundsten, utan vilken demokrati inte kan leva. Den stenen heter yttrandefrihet.

Genom rätten att yttra oss, ge ord för våra tankar och frågor så kan vi diskutera, inte bara demokratins former, utan också vilka företrädare vi vill ha, vilka krav vi bör ställa på dem, att utbyta information om deras faktiska arbete och också diskutera om vi vill ge dem förnyat förtroende eller ej samt förstås hur vi bäst lever tillsammans.

Yttrandefriheten måste vara absolut, för i samma stund som den inskränks så dör den. Rätten att säga vissa saker är inte yttrandefrihet, utan frihet att säga A eller B. Människor kommer att säga dumma saker, för de både tänker och talar illa emellanåt. Några kommer att uttala helt lysande saker, för så är deras förmåga. De flesta kommer kanske inte säga någonting alls, men ingenting av detta spelar någon roll – för yttrandefriheten hänger inte samman med uttalandets kvalitet och är heller ingen skyldighet att tala.

Tanken och ordet hänger samman. Där ordet inte är fritt är inte heller tanken det. Där ordet inte är fritt är inte medborgaren det.

Nog kan en hel del sägas om Vilks hund. På min vägg skulle den inte platsa, men det är någonting som är relevant enbart i relation till min lust att köpa den som väggprydnad. I relation till yttrandefriheten – Vilks rätt att med sin penna uttrycka sina tankar och åsikter – så är innehållet inte relevant och inte heller kvaliteten.

Skulle vi lagt kvalitetskrav på yttrandefriheten, så undrar jag hur många politiker som haft en chans att komma till tals eller hur många av er kära medborgare, för uppriktigt sagt så sägs mycket som är både mer provokativt, innehållslöst och smaklöst än Vilks rondellhund. Men vi låter galningarna tala, precis som modebloggarna, politikerna och er medborgare. Därför att den dag som vi inskränker rätten att tala så har vi satt kniven i demokratins rygg. Den dag vi inskränker yttrandefriheten, så gör vi den med störst tillgång till våldsverktyg herre över samhället.

Därför spelar det ingen roll om hunden är ful, Vilks är dum eller om det är en enskild galning eller en organisation som försöker begränsa Vilks rätt att säga vad han vill. Som en man/kvinna borde vi stå upp, mellan Vilks och hans belackare och värna hans rätt. För det är också vår rätt, till ett öppet demokratiskt samhälle.

Ett samhälle där allt får tåla att ifrågasättas, för att friheten och framtiden skall ha största möjliga chans att överleva och bjuda kommande generationer en angenäm tillvaro – eller i alla fall bästa möjlighet att försvara sig och värna sin rätt i en oangenäm tillvaro.

Yttrandefriheten sträcker sig över allt, tills den når gränsen då den hotar enskilda med våld, eller uppmanar andra att idka våld mot enskilda. Där är inte Vilks, men där är flera av hans belackare och tyst stöd får de från Sveriges pressombudsman, journalistklubbens ordförande¹ och otaliga svenska politiker. Människor som med sina uttalanden inte förtjänar att njuta fördelarna av den svenska yttrandefriheten, men just eftersom den inte ställer krav på kvalitet, eller intelligens, så har de det.

Läs mer.
Lisa Magnusson är lysande precis som Inslag!
Maria Abrahamsson förstår, till skillnad från Ask allvaret.
Högerns ideal kan sammanfattas så här, vänsterns så här och så här. Vissa försvar bör vara förbehållslösa.

Avslutningsvis: Sluta tillskriva Voltaire citatet om yttrandefriheten, det är författarinnan Evelyn Beatrice Hall som uttalat dem, förvisso för att sammanfatta Voltaires ståndpunkt, men dock.

The men who had hated [boken De l'esprit], and had not particularly
loved Helvétius, flocked round him now. Voltaire forgave him all injuries, intentional
or unintentional. ‘What a fuss about an omelette!’ he had exclaimed when he heard
of the burning. How abominably unjust to persecute a man for such an airy trifle as
that! ‘I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it,’
was his attitude now.

S. G. Tallentyre (Evelyn Beatrice Hall)

The friends of Voltaire, sid 199

http://www.faktoider.nu/voltaire.html

Läs även andra bloggares åsikter om mänskliga rättigheter, Vilks, yttrandefrihet, demokrati

1. Inte medlidande,utan uppmärksamhet, att vända under galjen

Bilen är numera utrustad med en GPS som lagrar alla resor bilen gör och förstås har han inloggningsuppgifterna till min “Reskassa” på Östgötatrafiken och mitt SJ-prio-konto , där det lätt går att se vart jag rest och när.

Först kändes det lite ovant, men nu tänker jag knappt på att det inte alltid varit så. Det enda problemet är faktiskt mina vänner och min familj som vänt sig emot honom. De tycker att han är överdrivet kontrollerande och lägger sig i saker han inte har med att göra. Han säger bara att det bästa vore om de slutade diskutera saken.

Jag önskar verkligen att de ville förstå att det här inte är ett problem.

För det första så har vi alltid haft ett förtroendefullt och öppet förhållande, där vi berättat allt för varandra och för det andra så spelar det ingen roll vad han vet eller inte, för jag har verkligen ingenting att dölja.

Det är också viktigt att förstå att det här inte handlar om hans förtroende för mig, eller vår relation, utan det handlar om min säkerhet. Det började för några månader sedan när vi fick intrycket av att jag var förföljd. Det kom oförklarliga sms från nummer som jag inte känner igen och vi tyckte att det var någon som stod och spanade upp från Jehovas vittnens parkering på andra sidan gatan. När jag så fick några obehagliga kommentarer på bloggen så blev han riktigt rädd för att jag inte var trygg.

Det var då han kom på den här planen och utvecklade systemet som gör att om någonting skulle hända så vet han alltid var jag är, eller var jag var senast.

Allt vore frid och fröjd, om det nu inte vore för mina vänner och min familj som vägrar ha med honom att göra, som kräver att jag skall lämna honom och byta miljö. De säger att den mängd kontroll jag är under inte motsvaras av hoten. De vill inte ens tro på att jag är förföljd, utan tror att det är någonting som han fantiserat ihop för att legitimera sitt kontrollsystem.

Jag antar att vill man misstro människor så kan man alltid göra det. Han har alltid velat mig väl och skulle förstås aldrig föreslå någonting sådant här om det inte vore nödvändigt. Det är väl rätt uppenbart va? Jag menar, tänk bara på all tid som han lägger ned på att läsa och sammanställa passerlistor, GPS-historik, och reseinformation. Man lägger inte den tiden för att få lite kontroll över någon – vad skall en hederlig och god människa med all den informationen om det inte vore för att hjälpa och skydda?

Jag vet inte vad jag skall göra, men jag antar att mina vänner och min familj får klara sig utan mig, för jag klarar mig banne mig bättre utan dem. Man kan inte alltid agitera om integritet och privatliv. Jag vill faktiskt mer än allt annat vara trygg och slippa dagliga konflikter.

För den som nu med agressiva känslor är på väg att banka skiten ur Henrik, eller ifrågasätta om jag sniffat lim – så är det här för förstås en otäck saga och inte verklighet. Men om du reagerar så av att läsa om den kontroll som en närstående vill ha över mig – hur får det dig att känna när du vet att staten och staten närstående, så som offentliga resebolag, vill ha den här makten över oss alla hela tiden och utan att ens låtsas älska oss?