Idag utvisas en 91-årig kvinna till Ukraina.

Hon är senildement, synskadad och har ingen familj kvar i Ukraina – hennes familj finns i Sverige. Hennes läkare motsätter sig utvisningen, men migrationsverket lutar sig mot en så kallad förtroendeläkare som stöder utvisningsbeslutet.

“Fram till 1997 kunde äldre personer, vars sista anhöriga (t.ex. barn) bodde i Sverige få uppehållstillstånd här. Moderaterna och Socialdemokraterna gick ihop gemensamt, i den utlänningslag som antogs då, och tog bort denna möjlighet (den s.k. sista länken). Syftet var att begränsa anhöriginvandringen.”

Jag mår fysiskt illa.

Ni som medverkade till beslutet – skäms!
Ni som sitter med lagstiftningsmakt och inte förändrat detta – skäms!
Ni som inte driver på era politiker i de frågor som handlar om människors liv – men har mage att dividera om vem som står bredvid vem i en debatt – skäms!

Moderat, socialdemokrat eller sverigedemokrat kan uppriktigt sagt gå på precis ett ut. När det kommer till kritan så kan man vare sig leva på gamla lagrar, eller straffas för historia. Det är vad man gör varje dag som avgör vem man är.

Som en bekant uttryckte det på Facebook : ” Undrar om det bjöds på tårta i Migrationsverket i eftermiddags när de vunnit i domstolen och den 91-åriga tanten kastas ut ur landet. Eller om de spar
till champagnefrukosten i morgon.”

Sverige 2011.

Så är våra politiker.
Så är våra myndighetsföreträdare och
så är vårt förtroende för båda grupper.

Jag skäms.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om utvisning, migration, Ganna, Ukraina, socialdemokraterna, moderaterna, nya moderaterna, sverigedemokraterna, perversiteter

_{»crosslinked«}

Läs Staffan Danielssons blogg med vidföljande Amnesty-rapport om Nordkorea.

Texten är inte lång, men utgör fruktansvärd läsning.

Läs även andra bloggares åsikter om Kommunism, Nordkorea, Amnesty, mänskliga rättigheter, tortyr

Jag är en stor skeptiker när det gäller “vi gillar olika”-kampanjen. Min erfarenhet är nämligen att svenskar inte alls gillar olika, de skulle bara vilja gilla olika. Kanske. Om olika är som det vi har nu.

Hur skulle du till exempel reagera om du träffade en familj där barnen får smaka alkohol hemma? Kanske till och med får lite utbildning i viner? Ja eller öl för den delen? I svenska skolan i dag pågår en likriktningskampanj med metoder som liknar mobbing bland föräldrarna. Föräldraföreningen driver en kampanj där föräldrarna förmås att skriva avtal, bland annat om att inte servera alkohol hemma. Avtalet skall accepteras i sin helhet, trots att jag förstått att det innehåller klara inkonsekvenser och inte direkt bygger på forskningsresultat. Det anses att om en familj avviker från detta så sviker de övriga och jag har hört mer än en familj som skrivit på, för att man var rädd för att själv bli utfryst eller för att barnen skulle bli det.

Nå hur många av dessa föräldrar som pressar andra till ageranden de inte tror på har skrivit under vi gillar olika?

Idag skriver Dilsa Demirbag-Steen om religion kontra diskrimineringslagsrtiftningen (t.ex. så har vare sig judar eller katoliker kvinnliga präster). Jag vet inte riktigt vad jag skall säga, antingen är hennes slutsats att religiösa organisationer inte borde få del av statliga medel för att de inte lyder under diskrimineringslagstiftningen i vissa aspekter, men skall hon vara konsekvent så borde slutsatsen bli att religiösa organisationer över huvudtaget inte bör få utforma sin religion på ett sätt som strider mot svenska moraluppfattningar (diskrimineringslagstiftningen).

Håller du med om Dilsa D-Ss synpunkter? Är du med på vi gillar olika kampanjen?

Att gilla olika är inte lätt. Det finns en herrans massa knasiga människor med underliga åsikter ute i världen. Men jag tycker att det är just deras rätt. Det är det som är att vara olika.

Därför läser jag artikeln om Rayan Abdel Rahman som nekades praktik på en frisersalong på grund av sin huvudduk och jag upprörs över att salongsägaren tycks ha uppfört sig väldigt otrevligt, men jag kan för mitt liv inte uppröras över att vederbörande inte vill ha frisörer/praktikanter som bär huvudduk, lika lite som jag tror att vederbörande vill ha en skallig frisör. Vilket någon helt annan visserligen kan tänka sig. Det har inte med religion, kultur eller någonting annat att göra än att de flesta kunderna ser personalen som reklampelare. Går jag in på ett parfymeri/sminkaffär och personalen badat i doftprodukter och är hårdspacklade så går jag ut. Precis som jag skulle göra om de vore osminkade. Jag vill att personalen skall tro på det de gör och jag vill kunna bedöma deras smak och omdöme. Jag skulle sannolikt dra mig för att handla kläder av en klädförsäljare som var klädd i arbetsoverall, lucialinne, kaftan eller någonting annat liknande.

Det är ingen absolut lag, men jag tror att många fungerar så. Känner man personen från början så är saken kanske annorlunda.

Hur som så är min poäng att det där med att gilla annorlunda bara gäller vissa. Att vara pastor Green är att vara annorlunda. Man behöver inte gilla honom eller hans ståndpunkter, men man behöver gilla hans rätt att vara _ANNORLUNDA_. Man kan tycka en del om salongägarens beteende precis som om föräldrarnas som undervisar sina barn i viner och låter dem pröva, men det är deras rätt att vara annorlunda än dig. De enda som i min text ovan inte är ok, i mitt tycke, Demirbag-Steen som tycks vilja likforma även människors religiösa liv samt de föräldrar som med sociala påtryckningar tvingar folk att inte vara sig själva, förhindrar dem att vara annorlunda, för det är det enda beteendet går utöver andras rätt att vara just annorlunda.

Att gilla olika kräver en del. Trygghet, självdistans och öppenhet. Det är någonting annat än att trycka på den knapp det.

Läs även andra bloggares åsikter om olikhet, tolerans, samhälle, religion, skola

Det här är ytterligare ett bittert inlägg i debatten om sjukförsäkringen. En debatt som fått rejält liv de senaste dagarna, mycket tack vare den hjärtskärande artikeln om Sveket som spreds som en löpeld i både nya och traditionella medier. Den nådde så högt upp att Lars Ohly refererade till den i SVTs slutdebatt, i sin iver att ställa Fredrik Reinfeldt till svars.

När jag själv läste artikeln kändes det som att jag visste redan från början var den skulle sluta, åtminstone vad gällde myndigheters bemötande. Jag har själv sett det på alltför nära håll och kunde fullständigt identifiera mig med frustrationen och vanmakten inför kontakten med de myndigheter som ska garantera allas vår trygghet när livet vänder sig mot oss. Vad som följer här är en historia om ett system som på pappret ska hjälpa de sjuka, men som i sig är så sjukt att det tveklöst borde förtidspensioneras. 

Min bästa vän Anne har varit sjuk i många år nu, och jag har redan från början hjälpt henne i kontakten med försäkringskassan. Det började 2004 med diffusa problem med några diskar i ländryggen. Hon var då nyutexaminerad läkarsekreterare, hade ett vikariat vid ett större sjukhus, en tjänst som skulle omvandlas till fast efter ett år, var tanken. Hon var glad och positiv, älskade sitt arbete, sin styrketräning och sina hundar. Livet såg ljust ut i allmänhet, om det då inte vore för den där krånglande ryggen. Men hennes ryggproblem togs inte på allvar av läkaren, “ung och frisk” som hon var i övrigt, Anne var ju “bara 25″ och i hennes ålder kunde man ju helt enkelt inte ha den typen av problem. De skulle nog snart gå över, hette det, bara hon rörde på sig. Det gjorde det inte. De blev istället sakta men stadigt värre och värre, hon fick svårare och svårare att alls sitta ner, och värken började krypa uppåt mot nacken och huvudet.

Efter nästan ett års problem, varav ett halvår av deltidssjukskrivning under vilken Anne med större och större möda hanterade att arbeta 50%, insåg läkaren slutligen att hon nog borde göra mer än bara ordinera promenader. Detta var i den veva när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde att svenska folket var alldeles för sjukt, och att sjukskrivningssiffrorna behövde hyfsas till. Försäkringskassan hade direktiv uppifrån om att de sjuka behövde rehabiliteras, och Anne blev på nåder sjukskriven på heltid under förutsättning att hon deltog i den rehabilitering som den lokala försäkringskassan skulle dra igång. Det gjorde Anne med glädje, hon hade ju förgäves försökt få hjälp och rehabilitering under lång tid, och hon såg chansen att äntligen komma tillrätta med problemen. Mindre positivt var dock att löftet om fast tjänst visade sig inte längre gälla när hon inte kunde arbeta, och hon sades upp från sitt vikariat med motiveringen att det inte längre fanns pengar. Det var dock ett mindre problem i sammanhanget, marknaden för läkarsekreterare var god och kunde hon bara få bukt med ryggen så skulle det nog gå bra att få nytt jobb. Så hade det i alla fall kunnat gå, om verkligheten sett ut som på försäkringskassans papper.

Rehabiliteringen som försäkringskassan anordnade visade sig vara ett skämt, åtminstone ur Annes perspektiv. Förutom Anne och en man som också hade ryggproblem, led samtliga övriga cirka tio deltagare av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det så fint kallas. Det borde säga sig självt att det inte går att rehabilitera individer med så vitt skilda problem på samma sätt, men så långt tänkte varken läkare eller berörda på försäkringskassan. Rehabilitering som rehabilitering, liksom. Det såg bättre ut på pappret att Anne genomgick rehabilitering, glöm allt det där med att utgå från individen. Det var tidigt uppenbart att rehabiliteringsprogrammet inte var tänkt för henne, men där ingick ändå en viss mängd träning med sjukgymnast så Anne gick kvar och hoppades få ut något positivt av det ändå. Dessutom var hon ju tvungen att genomgå programmet om hon ville ha kvar sina pengar från försäkringskassan, de ringde regelbundet en gång i veckan till rehab-ledaren för att kontrollera att Anne gjort det hon skulle.

Sjukgymnasten som ledde rehab-programmet rekommenderade Anne att byta läkare till en privat klinik som skulle ta hennes problem på allvar. Det var tveklöst det bästa Anne gjort, bemötandet i den privata vården är verkligen mil ifrån vad man får i offentligt driven vård, som verkar hantera patienter som vore de någon form av problem på ett löpande band. Anne undersöktes grundligt, fick en ordentlig diagnos (diskbråck, diskdehydrering, samt kroniskt spänningstillstånd med huvudvärk som följd), samt remitterades till en “riktig” rehab – inskriven vid Rehab-kliniken vid Borås lasarett. Den här gången skulle det bli på riktigt, med individen Anne i fokus, och hon var glad och positiv inför att komma igång. Detta var våren 2006.

Verkligheten var dock återigen en annan, och det som på pappret hette individanpassad rehabilitering var i själva verket bara individanpassat på ytan. Visst var rehaben individuellt anpassad så att Anne hade ett helt eget schema, men de aktiviteter som erbjöds var fortfarande stöpta efter en standardmall. Det var styrketräning, bassängträning, psykologsamtal och arbetsterapi (även känt som vuxendagis), men inget av det anpassat efter vad individen Anne behövde. Inga personliga tränare direkt. Anne passade inte in i standardmallen, och blev stadigt och hastigt sämre, inte minst på det mentala planet. Hon hade satt så mycket hopp till att få hjälp, och när hjälpen uteblev föll hon samman. Anne skrevs ut efter åtta veckors så kallad rehabilitering. Med sig hem igen hade hon kronisk huvudvärk, en klinisk depression, en ursäkt från klinikens överläkare att de misslyckats med att hjälpa henne, och ett recept på starka – men beroendeframkallande – värktabletter.

Vid det här laget var det uppenbart att Anne inte skulle komma tillbaka och arbeta på ett tag framöver. Hon ansökte om tidsbegränsad sjukersättning, för att slippa stressen att ständigt skicka nya ansökningar om sjukpenning och aldrig veta från månad till månad om de skulle beviljas. Med det negativa resultatet från rehabiliteringen i bagaget gick hennes ansökan igenom. Försäkringsläkaren konstaterade i sitt utlåtande att kunde inte ens “den bästa rehabilitering som finns att erbjuda i Sverige” hjälpa henne, då fanns det inget mer att prova. För Anne var det en enorm lättnad, hon var bara trött på allt och ville få ro att rehabilitera sig själv. Promenader med hundarna, fokuserad avslappning och enklare sjukgymnastik gjorde henne inte frisk, men hjälpte ändå betydligt bättre än den så kallat professionella rehabiliteringen. Dessutom hjälpte värktabletterna rätt bra, och hon började åter se positivt på livet.

Men så var det det där med beroendeframkallande då. Anne åt värktabletterna i ett par månader innan hon började få kraftiga biverkningar i form av illamående och yrsel, så kallad tillvänjningsabstinens. Det blev snabbt värre och värre, till en punkt när hon inte kunde få i sig annat än buljong. När hon slutligen insåg att det var värktabletterna som var boven slutade hon tvärt, allt för att bli av med illamåendet. Biverkningarna försvann också som genom ett trollslag, men att bara sluta tvärt med ett narkotiskt preparat är inte helt lyckat. För att uttrycka det väldigt milt. Det var egentligen där det riktiga helvetet började.

Tre dagar senare, i september 2006, fick Anne sin första panikattack. Den följdes av fler, under hela hösten, åtföljda av en tilltagande grundnivå av ren ångest. Anne är en oerhört stark kvinna. Ibland för stark för sitt eget bästa. Hon borde sökt hjälp tidigare, men hennes tidigare erfarenheter av vården bäddade inte direkt för nåt större förtroende. Lägg därtill allt negativt som rapporterats om den svenska psykvården, samt en stark ovilja att få en sån där stämpel på sig. Psyksjuk. Hon som alltid varit så stark, inte kunde väl hon? Anne bet ihop och höll ut ända till nyårsafton, sista dagen år 2006. Då var hon i det närmaste paralyserad av ångesten, och jag fick kalla på ambulans för att ta henne till psykakuten.

Anne diagnostiserades med depression, paniksyndrom, och framförallt det som så vackert kallades generaliserad ångest. En ständigt närvarande nivå av ångest som aldrig lämnar henne helt, som blir värre vid stress och oro, och bättre när hon kan slappna av utan press och krav. Hon fick bra mediciner som tveklöst räddat livet på henne gång efter annan, men ångesten finns med henne än idag och visar inga tecken på att ge med sig.

Ta en stund och tänk efter. Det skulle förvåna mig om inte alla människor någon gång i sitt liv upplevt ångest i åtminstone mildare form. Tänk dig att ha den känslan med dig, varje dag, varje minut. Ibland starkare, ibland så svag att den knappt gör sig påmind, men aldrig helt borta. Lägg därtill en ständig molande huvudvärk som med jämna mellanrum, flera gånger i månaden, övergår i kraftig migrän. Sådan har Annes vardag varit i flera år nu.

Jag skulle kunna berätta fler detaljer om tiden som gått sen den där nyårsaftonen, men egentligen följer det bara samma tema. Det har varit tuffa in- och utsättningar av mediciner, vissa beroendeframkallande med påföljande abstinensbesvär, andra med biverkningar som ingen människa borde behöva utsättas för. Det har varit bråk med försäkringskassan, som hakar upp sig på om ordet “förbättrats” finns med i ett läkarutlåtande och verkar inte läsa resten av orden. Idag är Anne rent symptommässigt bättre än hon var när det var som allra värst, då när ångesten paralyserade henne totalt, tack vare bra mediciner och lugn och ro att återhämta sig. Hon är kanske på rätt väg, aldrig så långsamt på väg tillbaka. Men hon är långt långt långt ifrån frisk. Ändå ville försäkringskassan neka henne vidare ersättning. Den gången kunde jag och hennes läkare lyckligtvis bråka tillräckligt för hennes räkning för att få dem att lyssna…

Anne är en fantastisk kvinna med en oerhörd styrka, trots sina extrema problem. Hon har en otrolig förmåga att finna glädjeämnen i det lilla, trots sin utsatta situation. Hon älskar sina hundar över allt annat, hon älskar sin trädgård och sin kamera. Hon klarar av att glädjas åt livet, trots att det är ett begränsat liv utan möjlighet att göra mycket av det som vi andra tar för givet. Hon klarar inte av minsta lilla stressande situation, det förhöjer ångesten och sätter henne fullständigt ur spel. Att få besök är näst intill uteslutet, bara de allra närmaste är välkomna, och då aldrig bokat i förväg. Vet hon att någon ska komma längre än nån timme innan blir hon så dålig att hon får ställa in. Att besöka andra är helt omöjligt. Att gå till affären (som för henne ligger på 5 minuters gångavstånd) är ett företag som sätter henne ur spel i flera dagar efteråt, av ångest och migrän. En resa för att besöka hennes läkare är en ren pärs som tar lång tid att återhämta sig från. Inte för att någon av situationerna i sig är obehagliga för henne, utan för att de ställer krav på henne som hon inte klarar av. Alls. Men så länge hon får leva sitt liv, ifred från stress och press, så klarar hon sig, blir sakta starkare, och till och med trivs med livet i de ljusare stunderna.

Men så var det ju det där med myndigheter. För var och en som hört Annes historia och situation borde det framstå som fullständigt självklart att hon inte är kapabel att arbeta. Men se försäkringskassan har nya regler, och Anne passar inte in i mallen som reglerna är utformade efter. De nya reglerna säger att det som förut hette “tillfällig sjukersättning” helt ska tas bort, och de som tidigare hade det ska ges så kallad “arbetslivsintroduktion”. Permanent sjukersättning kan man bara få om man (förmodligen) aldrig kommer kunna återkomma i arbete, som sig bör. I fallet Sveket är det ganska tydligt för alla och envar att försäkringskassan har gjort en grav felbedömning, att en människa med grav Akromegali inte kan förväntas återkomma i arbete, nånsin, och definitivt borde beviljas permanent sjukersättning. Men Annes fall är annorlunda. Hon är 32 år gammal och har i teorin över 30 år kvar innan det skulle bli tal om ålderspension. Är det omöjligt att hon nån dag skulle kunna återkomma i arbete? Förhoppningsvis inte, men det är idag omöjligt att veta. Tveklöst är det omöjligt för henne att jobba i nuläget, och av hennes tidigare sjukdomshistoria är det ytterst tveksamt att hon ska komma tillbaka så snabbt att det kunde bli tal om ens ett aldrig så anpassat arbete de närmaste åren. Hon klarar ju inte ens av att gå till affären själv!

Det finns i reglerna ett alternativ till, mitt emellan permanent sjukersättning och den vanliga sjukpenningen som bara kan betalas ut i 365 dagar. Det kallas förlängd sjukpenning, och är till för dem med riktigt allvarlig sjukdom och som behöver sjukhusvård. Det är utan tvekan så att Anne är riktigt allvarligt sjuk – men när det rapporteras om att till och med svårt cancersjuka nekas denna form av ersättning känns inte Annes möjligheter värst stora. Dessutom är det så att sjukpenningen avvägs betydligt oftare än den tidigare tillfälliga sjukersättningen – något som i väldigt många fall säkert är väldigt positivt så att folk inte parkeras i förtidspension. Men i Annes fall skulle det vara direkt skadligt. Mer press, mindre trygghet och säkerhet, och tätare kontakter med läkare och myndigheter. Alltihop sådant som får Anne att må sämre.

Vart vill jag då komma med allt detta, annat än att bara ventilera min frustration? Jo, det finns åtskilliga politiska poänger att dra av Annes historia, och den pekar skoningslöst ut de halvsanningar och det snömos som Alliansen för fram om sitt sjukförsäkringssystem.

Först och främst, och det som genomsyrar allt – one-size-fits-all funkar inte. Det gäller rehabilitering, något som sjukvården borde förstå, men det gäller i minst lika hög grad sjukförsäkringen. Ett system som är uppbyggt på att människor passar in i mallar, som förutsätter att allt är antingen svart eller vitt och inte ger utrymme för gråskalor, ett sånt system kommer aldrig kunna fånga upp alla. Människor kommer falla mellan stolarna, vilket sker här och nu, i Sverige 2010. Jag hörde Jan Björklund slå sig för bröstet i TV4s utfrågning, när han vände på frågan om varför 40% av alla tidigare långtidssjukskrivna som tvingats ut i arbete var tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader till att det var positivt att 60% inte var det. Visst är det fantastiskt med en åtgärd som hjälper 60% att återgå i arbete – men inte om det innebär utslagning för dem som inte passar mallen och blir hjälpta, de som redan har det svårast! Det är i mina öron som att säga att en stor skattesänkning för alla arbetande skulle kunna finansieras genom att vi slutar betala ut pensioner – de flesta får ju det bättre…

Min andra poäng gäller rehabilitering. Det verkar vara ett nästan magiskt ord när det nya systemets fördelar ska framhävas, att de som är “fast” i sjukersättningsträsket måste erbjudas rehabilitering. Men rehabilitering är ingen självklart automatisk lösning på alla problem, och för vissa (som Anne) direkt skadlig. Dessutom, är man sjukskriven från en fast tjänst, och målet är att återgå till det arbetet, då är säkert arbetslivsinriktad rehabilitering perfekt. Men är man arbetslös i grunden är situationen en helt annan. Det låter jättebra när det pratas om att alla ska hjälpas tillbaka, men faktum är att ibland är den bästa hjälpen att inte ge någon hjälp alls. Det må vara undantagsfall, men återigen, alla passar inte i mallen, och de som inte gör det ska inte behöva riskera att falla mellan stolarna!

För det tredje, att vara psykiskt sjuk innebär en extra nivå av påfrestning eftersom själva kontakten med myndigheterna blir svårare. Dessutom kräver (icke-kroniska) psykiska problem ofta långa återhämtningstider som sträcker sig över många år. En fysisk skada kan kanske förväntas bli så bra den kan bli under det år man nu tillåts vara sjukskriven som längst. Men för många psykiska problem är en rehabiliteringstid på ett år en ren önskedröm. Som reglerna nu är skrivna är det många gånger de med psykiska problem som kommer ha störst risk att bli utförsäkrade.

Alliansens sjukförsäkringssystem är ett rent skämt, förutom då att det inte är det minsta roligt. Det hjälper säkert många, men leder samtidigt till utslagning av de svagaste, hur mycket. Det är inte rättssäkert, är inte anpassat för att hjälpa alla, och är inte värdigt ett så framstående välfärdsland som Sverige. Men man ska inte glömma bort att det hela initierades redan under föregående mandatperiod, och att socialdemokraterna inte presenterat några alternativ, bara slagit in öppna dörrar genom att påpeka allt som är fel. En total överhalning av hela systemet, med utgångspunkt från individen, är det enda som duger. Det enda parti som verkar förstå detta är Piratpartiet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukförsäkringssystemet, sjukersättning, sjukpenning, utförsäkrad, psykiskt sjuk, alliansen, Piratpartiet,

Religionsfriheten är en i svensk miljö intressant fråga. Å ena sidan har vi en stat som helt ogenerat går in och diskuterar vad ett av samfunden bör ha för religiösa tolkningar och på politisk grund även kandiderar till samfundets högsta beslutande organ för att styra det.

Å andra sidan är religionsfriheten när det gäller annat än den forna statskyrkan något som “respekteras”in och långt vidare än vår lagstadgade religionsfrihet medger.

Läser en intressant artikel i SvD där en kvinnlig muslim processar för rätten att bära niqab under undervisning och praktik under barn- och fritidsprogrammet (och får man förmoda efterföljande anställningar) medan en annan kvinna processar för rätten att slippa muslimska regler i klassrummet, vilka bland att fört med sig att kvinnor först placerats bakom skärmar i klassrummet, där efter “enbart” placerats längst bak, inte tilltalas före männen och inte tillåts ingå i grupparbeten tillsammans med männen.

Nå den svenska religionsfriheten formuleras i regeringsformen (2 kap 1§ 6.) så här:
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Det innebär att du i ditt inre har rätt att tro på vad du vill, att du i ditt hem har rätt att utöva din religion (så länge den inte inskränker andra människors rättigheter) och att tillsammans med andra träffas för gudstjänst eller motsvarande. Det innebär inte att staten eller det allmänna är skyldig att tillförsäkra dig en plats att be på, det innebär inte att du har rätt att låta din religiösa tro inskränka andras existens och det innebär för offentlig verksamhet att den skall vara fri från religiösa inslag och på det sättet tillgänglig och lika för alla.

Jag vet inte var denna räddhågsna, korkade feghet kommer från – men det skulle inte förvåna mig om skolan snart bygger särskilda rum med rökkanaler så att Ku Kux Klan-medlemmar kan ägna sina raster åt att bränna kors, klasser inte bara skiljs åt på könsmässig grund, utan baserat på ras och varför inte baserat på sexuell läggning? Inte skall väl katoliker behöva gå med sodomiter eller unga livspillare i form av flickor som genomgått en abort eller går på preventivmedel?

Nå vad staten anbelangar och därmed även dess verksamhet så har alla samma rätt att existera och åtnjuta dess tjänster – den som inte kan göra det i sällskapet av andra har själv gjort ett val och sagt nej tack till det erbjudandet som verksamheten utgör.

Om det borde det inte i ett modernt och demokratiskt samhälle 2010 år efter vår tideräknings början inte vara ett djävla snack.

Religion är en privatfråga som medmänniskor inte skall belastas med, så länge de inte besöker ens hem eller troslokal (och då menar jag inte byrålådan i sovrummet). Det är den rätt vi är tillförsäkrad, att i det privata inte störas av statens inblandning eller förbud i vår utövning – inte att få vår vilja tillgodosedd på andras bekostnad.

Själv tillhör jag religionen som tillber män, choklad, champagne och vackert hantverk så all offentlig verksamhet som inte vill kränka min religion måste bestå av stora delar högkvalitativa objekt från samtliga 4 grupper.

Och med det lämnar jag er med denna gamla goding – och var så säker – i det Blomqvistska huvudet är det inte män som uppskattar niqab, kvinnor bakom skärmar och som inte vill bryta åsikter och tankar med oss från det starka könet som regnar över världen i denna hyllningslåt, utan snarare är det den typen av män man tvättar ur sitt hår, om man haft oturen att få dem där!

(negativa respektive positiva rättigheter)

Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet, sade någon.

Nog vet jag det och nog gör jag vad jag kan för att fylla dem med sådant som är värt att minnas. Som människor.

Efter att ha delat rum med fyra personer i en vecka är det där med att vakna i tystnad och bara familj omkring nästan lite udda.

Jag trodde nog inte att jag hade det i mig att göra någonting bra av det. Jag uppskattar utrymme och frihet. Men det inte bara gick. Jag tyckte om det.

Nog knorrade vi lite över den strida strömmen av människor som passerade vårt tillfälliga hem i mer eller mindre klara målsättningar, men sanningen är att när jag pressar mitt kaffe, så ser jag Olas försynta leende frågandes om det finns kaffe till honom och det tycker jag om.

När jag sätter mig vid bordet så hör jag vagt Emmas skratt utanför och en svag doft av rök söker sig fram. När kaffet börjar ta slut så väntar jag på er som ofta kom och slog er ned en stund. När jag såg en tulting igår såg jag förra veckans stolta fader framför mig, som inte bara upprördes över politikernas dumheter med en intensitet få förmår, men vars hjärta blödde utan de nära. De mänskliga mötena var många, men inte ett enda gick spårlöst förbi utan att lämna ett litet spår i mig. En berikning, kanske något av en sampling.

Att vara med andra människor är att i någon mån få äran att bära en varierande stor del av deras livshistoria, en ära att bära med varsamhet.

Jag är tacksam över att ni gav mig möjligheten!

Nu skall jag istället byta fokus och vårda de där långvariga livshistorierna som följer mig varje dag i livet.

Jag vaknade med den här i huvudet i morse, så den får avsluta, för att jag tycker att den är så fin. Kära pirater – man behöver inte tolka enligt 30-sekundersregeln, utan göra mer poetiska kopplingar.

Erik Laakso skrev en bloggtext om betyg, eller mest om det faktum att han vacklade i sin ståndpunkt. Jag gilar folk som omvärderar sina ståndpunkter och började fundera på betygsfrågan.

Betyg tillhör de där smått religiösa frågorna. Högern är för, vänstern är emot. Själv tycker jag att betygsfrågan är omåttligt korkad, platt och intetsägande. Att fråga om betyg är bra eller dåliga, är lite som att fråga om män är det. Det beror lite på vilken man och vad man tänkt att man skall ha honom till. Som mamma är män i de allra flesta fall rätt värdelösa, som pappor däremot bättre. En del män skadar andra – de är dåliga.

Vad är betyg eller snarare vad har man dem till?

Man kan ha dem för att ge en elev återkoppling på vederbörandes studier. Återkopplingen kan antingen avse kunskapsnivå, eller prestation som ett prov eller ett projektarbete. Att jag presterat bra i provet i historia A behöver inte betyda att jag har goda kunskaper, precis som en dålig prestation inte behöver innebära dåliga kunskaper. En del är helt enkelt jäklar på att prestera o andra inte. Några är förkylda vid provtillfället, andra inte. Dessa två betyg i kunskap kontra explicita uppgifter är alltså inte samma sak och borde rimligen utformas på olika sätt för att fylla sin uppgift.

Därtill kan betyg vara någonting som utfärdas för andra än eleven, som avgångsbetyg som utfärdas för att nästa utbildningsnivå skall kunna bedöma elevens kunskaper/prestationsförmåga, eller för att en framtida arbetsgivare skall kunna göra det.

I Sverige talar vi om en form av betyg. De är antingen i en skala om 5 eller i en skala om ngt annat. De är antingen i bokstäver eller siffror. De räknas ofta i snitt. Åt helvete med det!

Jag ser på betyg så här.

Små barn behöver respons på det de gör. Det behöver de tämligen oavbrutet och öga mot öga. Föräldrarna däremot kan gott få en sammanfattning av den där responsen i skriven form. Vad skall man då utvärdera på små barn? Att de hänger med generellt i arbetet, att de hanterar skolsituationen – kanske hur deras kunskaper ser ut i läsande, skrivande och räknande – för de kommer att ligga till grund för alla andra ämnen sedan. Att de mår bra och att det inte finns problem kort och gott.

I den här åldern och situationen vore således prestationsrelaterade betyg som metod och bokstavs/sifferbetyg som form rätt värdelöst för att inte säga skadligt. Därtill vore det direkt olämpligt att ge barnet den skrivna responsen som istället bör vara ställd till och formulerad för föräldrarna.

Senare tycker jag att betyg skall ges enligt två skilda linjer. Det ena är kunskapsnivå i realtid. Att ngn kunde periodiska systemet för 2 år sedan är inte särskilt relevant om kunskaperna inte finns kvar idag. Här kan nationella prov vara nånting bra. Om de utformas på rätt sätt, det vill säga görs breda och med stegrande svårighetsgrad. Då går det dessutom att låta alla göra dem oavsett läroplan, det vill säga det blir inte ett problem att olika skolor och pedagogiker läser ämnena i olika ordning utan alla placeras in på kartan och man kan se utveckling eller stagnation.

Den andra linjen är prestation och det är i huvudsak den enda formen vi har idag. Resultat på prov och uppgifter (eller vad vi hade för kunskaper i ämne A för X terminer sedan). För att den här formen skall vara värd ett dyft, så anser jag att den måste sitta ihop med en kvalitativ lärandeutbildning. Respons på inlärningsprocessen och belysande av de variabler som spelar in där.

Under de 2,5 år som jag gick i kommunalt högstadium så slutade jag lära mig och jag presterade långt under min potential. Varför? Därför att det i första hand handlade om att prestera resultat och först i andra hand om att lära sig. Jag var programmerad för det omvända och hade aldrig någonsin sett kunskapsredovisande som en prestation och visste inte hur man gjorde. Jag misstänker att det samma gäller för många från studieovana miljöer.

De där betygen blev en klassificering av vad jag var. En svag 2:a i matte och ok i resten med vissa toppar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle prestera bättre, för det ingick inte i utbildningen och jag hade det inte med mig sedan tidigare.

När jag ser tillbaka på perioden då jag bytte till kommunal skola så dog den jag betraktat som pappa i slutet av sommarlovet efter 6:an, skolbytet (inför vt i 7:an) skedde på mitt initiativ p.g.a. en konflikt som uppstått mellan min mor och min klassföreståndare som de inte hanterade alls och med resultatet att jag förlorade kontakten helt med denne lärare som under mina 7 år i klassen varit en av de viktigare vuxna i mitt liv. Ungefär parallellt blev det klart att mammas sjukdom sedan flera år berodde på att vår lägenhet var giftig varpå en evakuering påbörjades där vi inte fick gå in i vårt hem, utan bodde ömsom hos vänner, ömsom på hotell medan ny lägenhet ordnades och vårt bohag flyttades. En process på några månader med efterföljande rättslig process mot hyresvärden Henry Ståhl AB (Som när vi flyttat lät nästa barnfamilj flytta in, utan genomförd sanering).

Ungar i allmänhet, men framförallt de som kommer från studieovana och turbulenta miljöer behöver lära sig strukturerad inlärning, att förstå hur livssituationen påverkar både inlärning och prestationsförmåga samt i bästa fall ges verktygen att påverka sin situation. De behöver, mer än de med bättre förutsättningar gör, vuxna förebilder i utbildningsmässigt hänseende. Mer lärartid. Jag tror inte att det vore en dum idé att de föräldrar som är studieovana får en motsvarande utbildning. Kanske kan de inte ämnesmässigt hjälpa med läxorna, men de kan stötta med förståelse och i påverkan av den miljö som omger barnen.

För mig var det först efter ett antal år på universitetet som jag kom till insikten att formen för mitt liv och mitt mående spelade roll för inlärningen – och det var vare sig tack vare skola eller universitet skall tilläggas – för i samtliga utbildningsmiljöer har mina prestationer omtalats i ordalag som fått det att framstå som att man antingen kan eller inte kan. Och det har liksom aldrig varit min intelligens jag tvivlat över.

För att prestationsbetyg (d.v.s. de vi har idag) skall vara relevanta måste möjlighet ges att prestera annorlunda och bättre, att hitta andra verktyg för eleven och för det krävs en avsevärt bättre pedagogisk utbildning än den som skolan gav eleverna på min tid och verkar ge idag. Annars blir utbildningen som en resa på spår där betygen blir noteringar om hur man såg ut när man passerade punkterna A, B och C. Återkoppling måste ske på den pedagogiska delen för att eleverna skall bli bättre och utvecklas samt i förekommande fall vara förberedd för fortsatta studier, men inte i form av betyg, för den skall i alla fall i inte före gymnasiets sista år, inte vara riktad till någon annan än eleven.

Så avslutningsvis så beundrar jag Erik som omvärderar. Jag tror att de flesta politiker borde göra det i minst några frågor. I betygsfrågan så tror jag faktiskt att de flesta borde göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om utbildning, skola, betyg, politiker, politik, pedagogik

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? (Matt 6:7) är ett favoritcitat ur Matteusevangeliet.

Det är så väldigt lätt att se andras brister och felsteg och att samtidigt blunda hårt för de egna. Det är nästan alltid lättare att putta bort ansvar än att bära det. Härom kvällen läste jag en liten text av Johan Ingerö (Magasinet Neo, ej online) där han berättar om sonens nyfunna intresse för Kizz och Europe, men att han inte får gå på sommarens konsert med de båda i Stockholm, eftersom reglering av ljudnivån på konserter där barn närvarar istället för sänkt ljudvolym lett till barnförbud.

Samtidigt så har hörselkåpor för bärande i den allmänna och obligatoriska skolans högljudda lokaler blivit en bransch.

Du får alltså inte gå frivilligt på konsert där du bör bära hörselskydd, men du är skyldig att vara i en skolmiljö där du förväntas lära dig, men där miljön är sådan  att hörselkåpor blivit ett vardagligt inslag?!

Finn fem fel.

Jag läser hos Mats Wendt att det här med mobbing är någonting som skall lösas genom föräldrarna som skall skickas på utbildning, lite på samma sätt som hans parti ofta landar i slutsatsen att nyankomna svenskar skall utbildas i det svenska. Vart når vi med det? Jo att politikerna tillsammans med tjänstemännen får möjligheten att bestämma hur en god förälder skall vara, vad som är svenska normer och kultur. Båda exemplen har och bör ha ungefär lika många svar som det finns människor – det finns inga sanningar. Lägger vi samman det med den politiserade och institutionaliserade förskolan (som gärna skall bli obligatorisk från födseln) och som sedan övergår i den där allmänna och obligatoriska skolan där barn mobbas, får stressproblem och behöver hörselkåpor så landar vi i ett samhälle där politikerna förvisso inte kan välja sina medborgare, men med lite framförhållning så får de bygga dem. Tanke för tanke. Om de överlever skolgången vill säga.

Hur vore det att kika på den där bjälken? Att skärpa till och öka kvaliteten i den offentliga verksamheten som faktiskt ÄR ett politiskt ansvar, till skillnad från långa oinbjudna fingrar i folks värderingsvärld. Speciellt den som är obligatorisk, innan man försöker lägga fler områden under politisk makt och misslyckande? Hur vore det att ta itu med lärarutbildningen, storskaligheten i skolan, arbetsmiljön och människosynen – inte den socialt och ekonomiskt demokratiska, den solidariska från de rödas partiprogram – utan den där som avgör hur våra barn bemöts av sina vuxna. Jag räknar då allt från beslutande politiker, via tjänstemännen till lärare och övrig personal? Bemöts de? Ses de? Tas de om hand? Eller lämnas de med hundra andra barn på raster och luncher? Får de förebilder under den där obligatoriska tiden i det offentligas regi? Eller lämnas de med håltimmar, läxor och ansvar för annat som de inte kan styra eller råda över och som de kanske inte borde ha ansvar för?

Det vore fantastiskt med utbildning av de nya. Jag skulle gärna se en grundkurs i demokratiska principer och filosofi, svensk historia gällande fria bönder och medborgarmakt, för att inte tala om en kurs i maktdelningsprinciper för alla nya politiker. Ordentlig konfliktlösnings och mobbningsutbildning av de nya lärarna, så att de kan hantera och reda ut den situation de landar i efter examen.

Nog finns det en hel del att göra och en hel del människor som borde utbildas, men det är inte den politiska makten över vårt liv som skall ökas och det är inte vi medborgarna i första hand som behöver utbildas i hur de borde vara.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om utbildning, medborgautbildning, politik, val 2010, människosyn, skola, mobbning, mobbing

Det där med privat och offentlig är en lurig sak tydligen.

Jag hade en rätt ilsken diskussion med en släkting när den där vågen gick över Facebook där framförallt kvinnor skrev färgen på sina underkläder i statusfältet. Vederbörande skulle aldrig komma på idén att medvetet visa sina underkläder publikt. Tvärt om, det ingår nämligen för oss båda i den privata sfären! Men på Facebook var det en annan sak – trots att folk rimligen inte är mer eller mindre intresserade av andras underkläder där än på någon av stans gator. Förhållandet till de egna värderingarna bör vara konsekventa.

På något konstigt sätt så har FB blivit privat. Du meddelar dina sinnesstämningar och andra detaljer för dina Facebookkontaketer som varierar mellan några tiotal och mer än tusen personer och ändå betraktar du det som privat? Faktum är att du skulle kunna stå på Stora Torget här i Linköping och skrika ut vad du gjort, vad du har för underkläder, att X borde skämmas eller att en viss typ av människor borde ta sig i kragen och det hade, sett till antalet mottagare, varit avsevärt mer privat. Slutsats? Att det inte är självklart vad som är privat.

Med svärmor kan man ha en del intressanta diskussioner. Hon har tillbringat stora delar av sitt yrkesmässiga liv arbetandes i eller med länder som var eller har stark kulturell koppling till gamla Sovjet. Länder där privatliv inte finns. Information censureras. Ja när vi reste i centralasien för några år sedan konstaterade svärmor lakoniskt att de visst fortfarande använde sovjetiska kartor, det vill säga den var ganska ungefärlig och det som människor i gemen inte ansågs betjänta av att känna till fanns inte med, så även de officiella kartorna censureras.

Svärmor finns inte på Facebook, eller något liknande. Hon är ytterst noggrann med vilken information som hon lämnar efter sig och var. Har man stått under bevakning i påtaglig men odefinierad omfattning under många år så är privatlivet någonting som man helgar. De tider då man inte behöver undra om någon lyssnar på det man säger hemma eller på telefonen eller gör på datorn är värdefulla och månas om. Självklart innebär inte någras erfarenheter i eller omkring Sovjet att Facebook är dåligt! Tvärt om! Facebook är i många avseenden fantastiskt. Men jag tror att det finns ett värde i att lyssna till dem som upplevt odemokrati och ofrihet. Min erfarenhet är att de som flyttat hit från de länder som erövrades av Sovjet har en annan relation till socialistiska idéer, även om de kommer med suffixet demokrati. De vet var man landar när det går snett, eller i ett av de möjliga slutmålen. På samma sätt är det intressant att höra hur människor som inte har ett privatliv reagerar. För det är inte just när kommunisterna tar bort privatlivet och yttrandefriheten som är det farliga, utan när någon gör det.

Svärmor är inte en farlig typ och har inte haft uppdrag värre än demokratibyggande, så det var nog inte det sagda i hennes hem som var vinsten för den som lyssnade – utan gjorde de någon vinst så var det att hon visste att hon var iakttagen. För det ingår i arbetet att se till att den man lyssnar på är medveten om det. Vad ville de uppnå? Det är inte självklart. Ett visande av muskler från statens sida kanske, överväg noga vad du säger och gör för det är vi  som bedömer om det är rätt eller fel är också en rimlig tolkning. Effekten var dock tydlig. En försiktighet utvecklades – vem man umgås med, vad man säger och följaktligen sannolikt också vad man tänker. Friheten är borta, frimodigheten likaså. Man blir mer ett vaksamt objekt, än ett aktivt subjekt.

Det samtalet hade jag i bakhuvudet när jag gick in på Facebook och såg en ung bekants profilfoto där vederbörande enbart bar smutsiga underkläder. Jag påtalade att det inte var en bild jag ville ha av vederbörande när vi sedan skulle arbeta tillsammans och personen replikerade att bilden var från en övernattning i sovsäck och att alla som sov där såg samma sak live. Sant förstås, men nu hade jag inte lagt mig i en sovsal med vederbörande. Givet val av gränsdragning för det privata skulle jag kanske heller inte göra det, eftersom jag inte skulle känna mig säker på att eventuella bilder av mig i morgonrufs inte hamnade på Facebook. Där kameror för såväl stillbild som film och omedelbara publiceringsverktyg är allestädes närvarande får i något avseende privatpersoner samma funktion som statskontrollanterna i Sovjet. Jag känner mig inte trygg över vilka av mina ord som lyssnas till av andra än de jag avsett, eller vilka avbildningar av mig som någon annan än de vars sällskap jag valt kommer att se. Jag går från subjekt till objekt.

Men vill jag inte finnas på nätet så kan jag ju låta bli att använda det och Facebook sade en förnumstig äldre släkting. Jo det kan jag ju, men jag har stor glädje av de båda såväl i nyttosammanhang som i mitt sociala liv och inte tänker jag låta andras val styra mitt liv, men framförallt så påverkar inte min närvaro på internet min omgivnings val att lägga upp foton/filmer med mig. Jag kan nöja mig med att använda en gammal facit för mitt skrivande, en gammal analog kamera för mitt fotande och enbart låta mig publiceras i Östgöta Correspondenten, men skulle fortfarande kunna få såväl kommentarer som mitt morgonrufs publicerat här och där på nätet.

Privat- kontra offentligt liv handlar inte om ens olika roller, att stå eller att inte stå för den man är och sitt morgonrufs, utan om var och när man väljer att visa och säga vad, och att det valet är och i första hand är och bör vara ens eget, men att det också handlar om hänsyn gentemot människorna omkring. Hur jag hanterar min egen information, om jag kan avläsa omvärlden och hur den reagerar på den information jag ger, spelar förstås roll också för hur andra förväntar sig att jag behandlar deras information. Men det handlar också om informationsvärde. Det finns mycket som händer mig som ingen kan antas vara intresserad av och som tagen ur sin kontext faktiskt kan bli direkt stötande för några.

Förr i världen fanns en tydlig gräns mellan privat och offentligt och det positiva med tidens utveckling är att den gränsen idag sätts av oss själva istället för av andra. Men med teknikens utveckling så krävs också att vi ställer krav på oss själva, att vi odlar vår empati och vår hänsyn, för med mycket små medel kan stor skada göras och det som läggs upp på internet har vi snabbt förlorat kontrollen över och kan ligga någon till last i mycket lång tid.

Galenskaparna & After Shave – Privat (ur Macken)

Robert tänkte visst på samma saker redan medan jag åt matje på fäboden och Emma tar sig an motsvarande frågor

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om privat, integritet, privat sfär, Facebook

Efter att ha ägnat gårdagen åt att följa nyheterna kring Israel och Ships to Gaza känner jag att jag har nog på fötterna för att inta en ståndpunkt.

Låt oss börja med Israel

De hade inte på båtarna att göra. Deras utsträckande av skyddsområdet hade ingen grund i internationell rätt, liksom deras bojkott inte är internationellt sanktionerad.
Bojkotten kan jag på ett känslomässigt plan förstå, men det gör den inte mer rätt.
Jag förstår att de har svårt att se Ships to Gaza som en humanitär insats. Avvinkade av Hamas och Muslimska brödraskapet, som fartygen var, så anar jag att båtarna ser ut mer som krutdurkar på glid och flaggade med politiskt hån, från den Israeliska kusten.
Att borda dem var inte lagligt och att repellera ned på dem, väl medvetna om att de var fyllda med Hamas-sympatisörer är således både fel och korkat.

Ships to Gaza å andra sidan har, lite som vissa anklagade Vilks för, gjort mycket för att få världens ögon på sig. De har inbjudits att föra in, i alla fall de mesta av varorna, landvägen, men nekat. De var för att uttrycka det milt, inte helt omedvetna om att de klampade in barfota i ett getingbo. Jag förstår dock att de har en annan utgångspunkt och att de faktiskt anser Israel vara ockupanter, att de finner legitimitet i Hamas verksamhet som i ärlighetens namn är både bra och dålig. Både Hamas och Muslimska brödraskapet är mycket engagerade i sociala frågor och får därigenom mycket av sin legitimitet. Att man i de läget vill knäppa Israel på näsan samtidigt som man får in förnödenheter av olika slag känns rimligt.

Ponera nu att du går i ett varuhus och blir kontaktad av en butiksvakt som begär att du skall visa innehållet i din väska. Även om du är väl medveten om att du inte har någon skyldighet och att han har fel, så vore sannolikt inte din reaktion – ens om du blev förbannad – att ta upp en stol att slå honom med eller att anfalla honom med kniv. Du skulle inte heller komma på idén att slänga honom över räcket i varuhuset, ned till våningen under.

Det här var dock precis vad människorna på båten gjorde. De avväpnade soldaten och vände vapnet mot de soldater som kom efter samt avlossade skott mot dem.

Låt mig förtydliga – vi har alltså inte the good guys mot the bad guys. Vi har en påse nötter och idioter jämnt fördelade över båda sidor. Allt pekar dock på att våldet initierades av människorna på båten som gav sig på soldaten redan när han var i luften.

Niklas Wyjkman (@wyjkman) har fått en del skit för att han kallade de ombordvarande på Ships to Gaza för nyttiga idioter. Det är fantastiskt lätt att ryckas med i det här med att ta sida, men jag undrar stillsamt om han har så fel.

Det här är inte en resa arrangerad av Röda Korset. Det här är en resa arrangerad av [Uppdatering] den turkiska humanitära hjälporganisationen IHH som har starka kopplingar inte bara till Hamas, utan även Al-Qaida¹ Turkiet, som närmare sig Iran och Syrien för var dag. Resan arrangeras så vitt jag kan förstå också av Muslimska broderskapsrörelsen och Hamas. [/uppdatering]

Hamas har som politiskt mål att utplåna inte bara Israel utan också judarna. De är stämplade som terroristorganisation och har genomfört ett antal självmordsbomningar mot Israel. Muslimska brödraskapet kan inte heller det sägas stå för värderingar som svenska socialister brukar propagera för. Tvärt om! Historiskt har socialister gjort vad de kunnat för att minska kyrkans makt, att ge kvinnor och män lika rättigheter, folkmakt och lagar. Men när det kommer till andra länder så är det som att andra värderingar träder in.

Låt mig säga så här – hade det varit ett land som jag sympatiserar med så hade jag inte gett mig iväg på resa organiserad av, eller aktivt påhejad av, nu kommer jag inte på några högerextrema motsvarande organisationer i nutid, ja det skulle väl vara nazionalsocialisterna på sin tid. I vissa sällskap vill jag inte vara oavsett målet. Men sådana betänkligheter tycks inte de svenska medresenärerna ha.

Innebär det att de fått vad de förtjänar? Inte på något sätt, men jag har, oavsett höger- eller vänstersyn, svårt att se hur deras agerande legitimiseras ur ett demokratiskt perspektiv. Jag ser inte att de gör annat än legitimerar rent förskräckliga organisationer och mål. Det är definitionen av nyttiga idioter.

Att de svenskar behandlats fel gör inte deras agerande rätt, att Israel felat allvarligt gör inte att Ships to Gaza blir rätt.

Wilhelm Agrell skriver bra.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Ships to Gaza, Israel, Palestina, nyttiga idioter, judeutrotning, Muslimska brödraskapet, Hamas

1. Magnus Norell på Newsmill: Konvojen till Gaza – mer än humanitär hjälp