Häromdagen tog jag steget och lämnade det socialdemokratiska parti jag tillhört under två tredjedelar av mitt liv och blev piratpartist. När jag tittar på den inre process inne som ledde fram till partibytet tror jag att där kan finnas några lärdomar att hämta, om hur partiet skulle kunna nå fram till fler i min generation.  Som jag tänkte dela med mig av här:

Låt mig med en gång säga att piratpartiets val av namn inte var det smartaste för att nå min och äldre generationer. ”Du ska göra rätt för dig” sitter väl intrummat, och distinktionen mellan information och informationsbärande materia, mellan ”att kopiera” och ”att ta” är inte alls lika uppenbar för oss som för dem som sedan barnsben kopierat både text, bilder och musik med enkla knapptryckningar. (Vi som växte upp med vinylskivor, karbonpapper och blåstenciler kunde helt enkelt inte rycka loss informationen från en skiva eller ett papper och lägga den någon annanstans.) För att över huvud taget nå fram till de flesta i min generation i frågan om fildelning och nedladdning krävs därför mycket undervisning. Något vi naturligtvis kan ägna oss åt under söndagsmiddagar med föräldrar. Men knappast under korta möten vid flygbladsutdelningar eller valstugebesök.

Samtidigt finns en ingång till min generation som kanske inte är uppenbar för dem som växt upp efter Berlinmurens fall. Nämligen det faktum att de flesta av oss  missaktade de gamla öststaterna inte i första hand för ett ineffektivt ekonomiskt system eller stalintidens brott i ett avlägset förflutet. Utan för sådant vi såg om vi reste dit: Hur våra väskor letades genom vid inresan på jakt efter förbjuden litteratur, hur människor var oroliga för att prata med oss (var jag kanske  agent eller provokatör, var vi iakttagna, fanns möjligen en mikrofon under restaurangbordet) och bara skrev sterila artighetsfraser i de brev de skickade (ty många kuvert ångades upp).

För många i min generation var den enskilda människans rätt att få ha sina tankar, samtal och brevväxling i fred en av de grundstenar som definierade den demokratiska värld vi tillhörde mot de förtryckande övervakningssamhällena på andra sidan muren.  Och jag skulle vilja påstå att det faktum att Piratpartiet idag har ensiffriga och inte tvåsiffriga procenttal i opinionsmätningarna beror på en enda sak: Man har inte lyckats på ett pedagogiskt sätt översätta innebörden av dagens övervakning på nätet till ett språk som min och mina föräldrars generationer förstår!

Det satt fram till i våras hårt fast i min föreställningsvärld att eftersom jag lever i en demokrati och de ledande politikerna inte är ondsinta människor kan knappast  IPRED och FRA-lagarna hota själva grunden för det öppna och fria samhället. Jag kunde ju fortfarande skicka brev utan att de öppnades! Jag avlyssnades ju inte när jag satt och pratade med vänner på ett café eller hemma i min soffa. Och knappast heller när jag pratade i telefon!

Jag minns precis när mitt sätt att se på detta förändrades. Det var en dag, då jag reflekterade över hur lite som egentligen blivit nytt med den nya tekniken. När gymnasieelever chattade med varandra var ju innehållet i deras diskussioner precis detsamma som då jag satt och pratade med kompisar på caféer. (Bara det att man numera inte behöver springa fram och tillbaka mellan alla stadens olika caféer för att umgås i olika konstellationer.) De använde skype till samma sak som jag använde telefonen. Och e-post till både sådant jag använde post- och televerkets tjänster.

I det ögonblicket såg jag dem plötsligt framför mig: FRA-mikrofonerna under alla bord på alla Uppsalas caféer. IPRED-kontrollanterna från förlagen som snokade genom våra skolväskor på jakt efter olagliga kassettband. Fotografierna av datalagringsdirektivets obligatoriska avsändaradresser på kuverten bredvid mottagaradresser och poststämpel, lagrade i postverkets lagerlokaler, där de gicks igenom av horder av SÄPO-agenter.  Och plötsligt stod det glasklart för mig varför mina piratvänner skrek så högt om vad dessa lagar betydde för vår personliga integritet!

Fastän jag var mycket politiskt skolad. Fastän jag varit närmast fundamentalist när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Fastän några av mina allra närmaste vänner var pirater. Så hade jag i flera år misslyckats med att se något som när man väl sett det är så självklart att man inte förstår hur man kunnat undgå det.  Och jag tror det beror på två saker, som kan översättas till två hinder vi pirater måste ta oss över om vi ska nå fram till många äldre:

• Den ena har jag redan varit inne på: Vi kan inte hålla på att var dag bygga om vår bild av omgivningen och samhället. Vi bygger den i vår ungdom, och sedan har vi ett starkt motstånd mot att göra om den. Vi ändrar den i stort sett bara när det blir alldeles nödvändigt, ofta först efter att ens tidigare världsbild lett till en totalkrasch. Så om man sedan ungdomsår varit övertygad om att man lever i ett samhälle som i grunden är relativt hyggligt och civiliserat, då har man svårt att tro att de politiker man valt och i många fall sett upp till skulle vara i färd med att bygga upp en övervakningsstat. Det krävs att man ruskas om rätt ordentligt för att en sådan tanke ska kunna slinka in.
• Också vår mer tekniska förståelse av hur världen fungerar och vår känslomässiga relation till olika fenomen formas i grunden under ungdomsåren. Vilket konkret innebär att det för oss i min generation är lätt att ta till sig resonemang som bygger på cafébord, telefoner och brev i kuvert, men mycket svårare att skapa någon känslomässig relation till resonemang som bygger på IP-adresser, delningsprotokoll och kabeltrafik.

Så om dessa tankar ska koka ner till två råd till pirataktivister som möter en 40+ på torget:

1. Prata om integritet runt FRA-lag och datalagringsdirektiv, inte om fildelning och IPRED. Spara den senare frågan till tillfällen när både du och den du pratar med har gott om tid. (Ty du behöver minst en halvtimme ostört för att få de flesta av mina generationskamrater att förstå så mycket av tekniken att själva den politiska frågan blir begriplig.) Vill den du möter på torget absolut diskutera upphovsrätt och fildelning, vänd diskussionen till den verkliga grundfrågan: ”Menar du att upphovsrättsindustrins rätt att tjäna massor av pengar på de stora artisterna är viktigare än dina barns rätt att slippa övervakas av staten och kapitalet i skön förening då de lever sitt liv på nätet?”
2. Rensa dina förklaringar från begrepp som filtrering, kabeltrafik, IP-adresser och lagringsprotokoll. Börja istället med att översätta dagens övervakning till vad den skulle ha motsvarat för dem som var unga före internets, CD-brännarnas och MP3-spelarnas tid. (Vill ni stjäla min liknelse med cafébord, brev och telefoner, varsågoda!) Förklara hur nutidens motsvarigheter äger rum via internet. Och fortsätt med att ytterst översiktligt beskriva hur detta idag övervakas. Ifall den du pratar med är intresserad av tekniska och juridiska detaljer kommer han eller hon att fråga.

Vill någon av er använda denna text, sprida den vidare eller använda delar av den: Var så goda! Och lycka till i arbetet att övertyga fler än mig!

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, politik, integritet

Mest är jag förstås glad över att kunna hälsa Henrik välkommen, men samtidigt nyper det lite i hjärtat, för jag förstår att det inte är med lätt hjärta som beslutet fattats – att det nog går att likna lite vid en framtvingad separation. Jag önskar att Henrik slapp det – men gläds samtidigt enormt över att vi nu får det lite lättare och roligare ombord på skutan. Gott sällskap får man aldrig för mycket av, inte heller kompetens eller kunskap.

Sitt avhopp meddelar Henrik i en artikel som skrivits tillsammans med Markus Lake Berglund på Brännpunkt, där de båda berättar om varför de kommer att rösta Pirat.

“Kombinationen av Ipred-lagen, FRA-lagen och datalagringsdirektivet skrämmer oss mycket. En stor majoritet av dagens unga pratar nämligen med sina vänner över skype och chatsajter via internet, inte på caféer eller i telefon. De skickar sina brev elektroniskt, inte genom postverket. Många av dem låter dagböcker, dikter och annat privat skrivande ligga på externa servrar, som de kommer åt genom nätet.
Den nuvarande övervakningen av internet innebär därmed för dagens ungdomar exakt samma sak som det för trettio år sedan hade betytt ifall det satt mikrofoner under borden på stadens alla caféer, telefonerna var avlyssnade, alla brev kunde sprättas och agenter från musik- och bokförlagen när som helst kunde komma och begära att få rota genom folks väskor.

Markus har jag känt längre, sedan Centeruppropets dagar, och även om jag förstås skulle trivas bäst med att få slåss rygg mot rygg med Lake, så är jag ändå glad över att vi kan lita på hans röst i valet. Det betyder mycket och han gör ett ställningstagande som jag önskar att många gjorde i detta val. Jag förstår att det för den som är engagerad i ett parti är svårt att släppa den kultur man är hemma med, några av de frågor som ligger en varmt om hjärtat och, förmodar jag, en del av de människor som man lärt känna och uppskattar att arbeta med.

Men vi står inför ett val som avgör framtiden på ett sätt som vi kanske aldrig sett tidigare. Frågor om skatt och organisation av den offentliga verksamheten är sådant som kan reverseras, om än med viss möda. Men det krävs ofantligt mycket mer för att reversera ett förflyttande av maktbalansen från medborgare till stat.

I vissa avseenden är detta val att likna vid 1928 års kosackval. Det är grundläggande värderingar för demokrati och medborgarnas frihet som står mot totalitära idéer som vill förflytta makten i samhället – och det är inte den “lilla människan”, det är inte du och jag som kommer att stå i den mottagande änden.

På ena sidan står en grupp av organisationer som visat sig kapabla att ratta den svenska ekonomin, men som grupp har det kostat på och vad som idag finns kvar av centern och kd framför allt kan man fråga sig. Någon stringent politik, annat än en nitisk vilja att visa sig regeringsdugliga (det vill säga att inte lyssna, inte kompromissa och bara ändra sig om det var planerat från början för att se flexibel ut), finns inte.

Till exempel sjukförsäkringsreformen är ett haveri av sällan skådat slag, där goda ambitioner fått spåra ur. Visst skall folk jobba, visst fanns det snyltare som både för egen och för andras del behövde sättas fart på – men resultatet är för dem som verkligen är sjuka och som inte kan påverka sin situation omänsklig.

Men inte minst är det en grupp människor som visat tydligt hur liten förståelse de har för demokratiska principer, för vikten av att staten ägs av medborgarna, inte att medborgarna kontrolleras av staten. Vad gäller integritet och demokrati så får Alliansen IG. Eller för att tala Folkpartistiska – föräldrarna hade tvingats in, medborgarskapet hade återkallats och det hade blivit ett stort fett rött streck i boken och en vecka i skamvrån.

På andra sidan står en lika dysfunktionell grupp bestående av de ständiga maktbärarna, som idag vare sig förmår bära makten eller att i opposition balansera den. Mest påminner man om en kinkig 2-åring som skriker av ilska över allt. Till sin hjälp har man partiet som inte gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, som inte vill ha privat äganderätt, som vill reversera de reformer som gör att människor faktiskt kan få både vård och medicin när de behöver det och som tycker att budgettak är kränkande för politiker. Sedan har vi slutligen det tredje benet i denna oheliga allians. Mysliberalerna med en viss fallenhet för rysk roulette. Friskolor “ja tack”, företagande “ja tack”, men så snart en miljöfråga skymtar så börjar fötterna marschera och de röda fanorna vaja.

Bland Alliansen finns Karl Sigfrid, Camilla Lindberg, centerns Knoll och Tott samt efter valet kanske Hanna Wagenius, Mathias Sundin m.fl., men frågan är vad de kommer att få att säga till om. På vänstersidan finns Alice Åström med fler, men också Bodström himself som står på tur för en ministerpost. Partipiskorna kommer att vina och jag ställer mig starkt skeptisk till att dissidenter kommer att överleva många minuter på någon av sidorna.

Kort och gott – vad jag försöker komma fram till är att det här inte är ett val där höger eller vänster bör tillåtas att vara det avgörande – det är en vattendelare, med demokratin och medborgarnas rättigheter på ena sidan och vilja att kontrollera medborgarna och kommunikationen å den andra.

Henrik Brändén är en stringent person – han väljer att gå hela vägen. Det är ingenting som vi vare sig kan eller bör begära av alla.

Men vi kan begära att alla tar sig en funderare över var de har den egentliga lojaliteten. Hos partikamrater och partifrågor, eller med demokratin. Vi har valhemlighet i Sverige och ingen begär att du skall trasa dina nätverk för att stödja demokratin. Men jag begär att demokratin detta val får bli din prioritet – demokratin och integriteten behöver din röst och en hög och stark röst i riksdagen.

Henrik! Varmt välkommen – vi skall låta dig arbeta hårt, men med högt i tak och stor respekt för det som skiljer oss åt.

GP om Allians kontra Rödgröna

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, Henrik Brändén, Markus Berglund, LAKE, Piratpartiet, integritet, demokrati

Ritad av Joakim Nilsson

Religionsfriheten är en i svensk miljö intressant fråga. Å ena sidan har vi en stat som helt ogenerat går in och diskuterar vad ett av samfunden bör ha för religiösa tolkningar och på politisk grund även kandiderar till samfundets högsta beslutande organ för att styra det.

Å andra sidan är religionsfriheten när det gäller annat än den forna statskyrkan något som “respekteras”in och långt vidare än vår lagstadgade religionsfrihet medger.

Läser en intressant artikel i SvD där en kvinnlig muslim processar för rätten att bära niqab under undervisning och praktik under barn- och fritidsprogrammet (och får man förmoda efterföljande anställningar) medan en annan kvinna processar för rätten att slippa muslimska regler i klassrummet, vilka bland att fört med sig att kvinnor först placerats bakom skärmar i klassrummet, där efter “enbart” placerats längst bak, inte tilltalas före männen och inte tillåts ingå i grupparbeten tillsammans med männen.

Nå den svenska religionsfriheten formuleras i regeringsformen (2 kap 1§ 6.) så här:
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad

6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

Det innebär att du i ditt inre har rätt att tro på vad du vill, att du i ditt hem har rätt att utöva din religion (så länge den inte inskränker andra människors rättigheter) och att tillsammans med andra träffas för gudstjänst eller motsvarande. Det innebär inte att staten eller det allmänna är skyldig att tillförsäkra dig en plats att be på, det innebär inte att du har rätt att låta din religiösa tro inskränka andras existens och det innebär för offentlig verksamhet att den skall vara fri från religiösa inslag och på det sättet tillgänglig och lika för alla.

Jag vet inte var denna räddhågsna, korkade feghet kommer från – men det skulle inte förvåna mig om skolan snart bygger särskilda rum med rökkanaler så att Ku Kux Klan-medlemmar kan ägna sina raster åt att bränna kors, klasser inte bara skiljs åt på könsmässig grund, utan baserat på ras och varför inte baserat på sexuell läggning? Inte skall väl katoliker behöva gå med sodomiter eller unga livspillare i form av flickor som genomgått en abort eller går på preventivmedel?

Nå vad staten anbelangar och därmed även dess verksamhet så har alla samma rätt att existera och åtnjuta dess tjänster – den som inte kan göra det i sällskapet av andra har själv gjort ett val och sagt nej tack till det erbjudandet som verksamheten utgör.

Om det borde det inte i ett modernt och demokratiskt samhälle 2010 år efter vår tideräknings början inte vara ett djävla snack.

Religion är en privatfråga som medmänniskor inte skall belastas med, så länge de inte besöker ens hem eller troslokal (och då menar jag inte byrålådan i sovrummet). Det är den rätt vi är tillförsäkrad, att i det privata inte störas av statens inblandning eller förbud i vår utövning – inte att få vår vilja tillgodosedd på andras bekostnad.

Själv tillhör jag religionen som tillber män, choklad, champagne och vackert hantverk så all offentlig verksamhet som inte vill kränka min religion måste bestå av stora delar högkvalitativa objekt från samtliga 4 grupper.

Och med det lämnar jag er med denna gamla goding – och var så säker – i det Blomqvistska huvudet är det inte män som uppskattar niqab, kvinnor bakom skärmar och som inte vill bryta åsikter och tankar med oss från det starka könet som regnar över världen i denna hyllningslåt, utan snarare är det den typen av män man tvättar ur sitt hår, om man haft oturen att få dem där!

(negativa respektive positiva rättigheter)

Att som ideologiskt intresserad och allmänt politiskt engagerad, ta steget från ett parti som uppvisade en osund och ohederlig kultur var inte så svårt – det följde klart mina värderingar. Att förra valet försöka hitta ett alternativ att rösta på var inte lätt och jag läste och diskuterade mycket. Rösten var en sak, men jag hade också kommit fram till att min syn på partistöd borde resultera i ett medlemskap. Vill jag inte att partier skall stödjas med skattemedel, så måste de ju stödjas på något annat sätt.

Men det var med en känsla av politisk slampighet som jag såg mig om. Parti är ingenting som man byter. Nå min röst på och mitt medlemskap i Centerpartiet hade ungefär samma framgång som ett desperat krogragg i elfte timmen om än i intellektualiserad form. Jag blev lurad, bedragen. När vederbörande fått sitt, det vill säga min röst, så var en framtida relation inget som lockade. I alla fall inte en byggd på respekt och sunda värderingar. Jag lämnades med en känsla av bitter smutsighet som inga duschar i världen tog bort. Trots att jag med Centeruppropet som verktyg försökte tillkalla familjerådgivning så skulle den jäkeln prompt hoppa i säng med antidemokratiska idéer och smittsamma organisationer.

I stick to my guns och en genomtänkt och hållbar ideologi är en av dem. Partier skall leda och styra landet, inte fjanta runt i enskilda intressefrågor! Jag stod för det och jag står för det.

Men FRA-omröstning följdes av ett illa skrivet drama om maktmissbruket som verktyg för att hålla folkets representanter i schack, det följdes av fler lagar, EU-direktiv och en mycket obehaglig känsla hade under vägens gång byggts upp i mig.

Nog kan man tycka att initiativ mot terrorism är bra, att stiftade lagar skall följas och att det därmed finns en rimlighet i uppföljningslagar med målet att åstadkomma just det. Men det som skrämmer är åtgärdernas art och att ingen gör relevanta effektanalyser. De ansvariga väger inte målen mot medlen, de gör inte en allvarlig och ingående undersökning av vilka konsekvenserna blir.

Fildelning ur ett kulturellt perspektiv är en icke-fråga. Rätten att använda piratebay hade inte fått särskilt många att ställa sig på barrikaderna. Piratpartiet är inte ett fildelningsparti. Piratpartiet är inte ett immaterialrättsparti.

Vad som slutligen fick mig att byta fot var insikten att medborgarna inte har makten över sitt land längre, att makten inte utgår från folket, utan det är kontrollen som utgår från staten och då är inte en ideologi i ryggen längre A och O. Men värnandet av demokratin och folkets makt är det. Jag är libertarian, men i första hand är jag demokrat.

Socialdemokraterna har haft makten och har inte visat någon förståelse för demokratiska frågor eller rättssäkerhet i modern tid. Det var Bodström & Co som vad gäller terrorist/barnporr/immaterialrättsargument satte bollen i rullning. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har i många avseenden stått på barrikaderna, men när det gällt har politisk smidighet fått gå före demokratiskt engagemang.

De rödgröna har också med i bagaget att politiker inte skall begränsas – det är deras form av demokrati att riksdagen är i det närmaste oinskränkt.

Borgarna har under den gångna mandatperioden förvaltat och förräntat Bodströms arv. Jag har svårt att se vad man mer kunnat göra för att förlora mitt förtroende ut ett demokratiskt perspektiv. Beatrice Ask är demokratisk olycka i komprimerad form.

Vad kvarstår?
Rösta blankt. Hade rösterna räknats och varit mandatgrundande (för tomma stolar) så hade vi medborgare haft en realistisk chans att försvara oss, men så är det inte. Blankröster påverkar ingenting.
Ligga kvar på soffan. Tja demokratin kommer inte att monteras ned mindre för det.
Sverigedemokraterna och Fi … Nå mitt förtroende för endera part i frågor om integritet och demokrati är inte särskilt stort. De ena ringaktar andra kulturer och har en ledning som har klara kopplingar till nationalsocialism medan den andra består av extremt kollektivistiska personer med en manssyn som jag inte vill att eventuella framtida söner skall tvingas växa upp med och för den delen en kvinnosyn som är minst lika skruvad.

Så finns ett alternativ som tar demokratin på allvar – som värnar integriteten. Jag kan ge er oräkneliga problem med fåfrågepartier, brister i Piratpartiets program och en del ställningstaganden som jag inte delar. Hade det funnits minsta risk eller möjlighet till någon form av tyngre maktposition i riksdagen, så vore det frågor att beakta. Men så är det inte. Vad Piratpartiet kommer kunna göra är att som en mindre del av riksdagsgruppen lyfta frågorna, väsnas och att inte tillåta att de sopas under mattan.

Det kommer Piratpartiet att göra med bravur och idag är det vad som behövs, mer än Anders Borgs skattepolitik, Sahlins omfördelningspolitik, Wetterstrands miljöväxling, Hägglunds familjevärnande eller Olofssons integritetsvärderingar som bara finns på papperet (sannolikt skrevs de förra valet med sådant där spionbläck och de glömde stryka papperet innan de läste hur de skulle agera denna period). För utan en välvårdad och robust demokrati spelar allt det där andra ingen roll. Noll, nada, inte ens en tummetott blir det kvar av värdet.

Så efter lite väl övervägt funderande så skakar jag av mig rädslan för den politiska slampigheten, den kan de som kastat den ideologiska kartan till förmån för snabbt eller långvarigt nående av makten få bära.
De ideologier som ligger till grund för Alliansens partier är definitivt inte förenliga med en stark stat på medborgarnas bekostnad, med ett stort inslag av godtycklighet. Men inte heller de ideologier som ligger till grund för Socialdemokraterna samt Miljöpartiet är intuitivt förenliga med dylik statsmakt.
Jag fortsätter att agera efter de värderingar jag haft och har – demokratin måste komma först, de politiska systemet skall vara i medborgarnas tjänst – inte partiernas. Medborgarna skall kontrollera staten, inte det motsatta.

Därför kommer jag trots tidigare ställningstaganden att rösta på Piratpartiet. Jag kommer att göra allt jag kan för att de skall få ett gott fundament i riksdagen för kommande mandatperiod.

Mitt samvete såväl som framtida barn förtjänar ingenting annat!

Jag hoppas att du kommer att nå samma slutsats och även du satsa på demokrati före detaljfrågor, oavsett hur stora och i andra situationer viktiga de vara månde.

Söker du fler argument så tycker jag att du skall läsa Annas artikel om varför Piratpartiet är särskilt viktigt för redan utsatta grupper.

Det har varit bloggtorka här sedan Almedalen. Mitt liv har i flera avseenden, såväl personligt som för mig närstående, förändrats markant i både bra som i mer utmanande avseende och det har tagit så väl tid som ork. Än är det en stund till mål för kapitlet utmaningar, men jag räknar med att vad gäller blogg, övrigt internet och nåbarhet vara på banan igen.

Och jag är fullt möjlig att hoppa på och kräva saker av igen.

Noterar att Anna sätter höga mål för sig själv och eftersom även jag lastat av mig ett kilo eller två under min frånvaro så laddar jag för valrörelsen med denna före- och efterbild (nej, jag skall inte byta kön – men det gäller ju att hitta en målbild på rätt sida):

Låt oss sparka lite rumpa till förmån för demokratin!

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Piratpartiet, Val-2010, demokrati

Som så ofta i piratsammanhang så slås jag av stämningen. Fine alla älskar inte alla – men på ett sätt som jag inte sett på många andra ställen så fungerar det utan blänganden. Det är kort och gott inte en kotterikultur. Det finns också en högst praktisk och pragmatisk läggning i gruppen som löser de flesta problem – inklusive trasiga toaletter och kortslutna bilbatterier.

För mig som inte är en världsmästare på väninnor så kommer nog boendet vara en stående behållning. Att dela denna vecka med dessa sköna systrar med gott om skinn på näsan och alltid nära till humorn var en välsignelse. Emma, Anna och Gun är kort och gott Guds gåva till mänskligheten. Jag vet att det finns andra aspiranter, men loppet är kört. De är utom tävlan. Det finns inte ens en 4-oo

Emmas hjärtliga garv, Annas frukostfnissande och farmor Guns one-liners när hon kom hem på nattkröken och recenserade världen… Förstås så busades det lite¹ och det bloggades friskt om och av tantlaget, vilket av en del kritiserades för oseriositet – men låt mig säga så här: Tanter har simultankapacitet – vi kan både busa och ratta världen! och det borde gälla alla. Lite för stor del av det politiska etablissemanget går runt och tar sig själv på alldeles för stort allvar, men sitt demokratiska uppdrag på alldeles för litet allvar.

Så många seminarier hann jag inte på, men deltog på torsdagkvällen i SVT-debatt och modererade paneldebatten om Kunskap, Kultur och Kontroll på fredagen. Noterbart från SVT är att Camilla Lindberg distraherade mig dramatiskt genom att bära en pirat-pin och att den som bokar komiker-Aron till valvakan garanterar mitt deltagande. Me like! Att han är cynisk och galet rolig visste jag, men han är dessutom snygg och trevlig, så hinthint till festfixarna. (Delegering av kontaktande kan med fördel göras till mig.)

Med vänner som piraterna (som är obotligt positiva) krävs verkligen riktiga vänner och jag skrattade gott åt den vän som hörde av sig med både kritik av TV-sminkningen och delar av de argumenten jag försökte föra fram. Konstruktiv kritik ligger i min värld i höjd med glass, choklad och snygga män, med den skillnaden att man blir en bättre människa av kritiken, men bara en gladare av de andra. <3 till det initiativet!

Internet var en ständig fråga. Opassandes uppkoppling uppförde sig mycket opassande och jag rekommenderar Telenors kundtjänst att uppgradera brandväggen till armerad betong till i morgon bitti. Men även för andra var det periodvis svårt då näten blev överbelastade och bloggoasen H12 i regi av Almega och Martina Lind/ Politometern var ett givet centrum.

När hela piratgänget satt samlat i Almedalen kom en kvinna fram till Rick och bad om ursäkt för att hon störde, men vill bara berätta att både hon och hennes 85-åriga mor röstar på Piraterna. Det händer emellanåt. Näst tekniker skulle jag säga att medelålders och äldre kvinnor är en stark grupp. Jag kan dock inte förklara varför.

En annan stund som jag kommer att garva åt länge är Emmas och min eftermiddag på H12, där två trevliga poliser fattade posto vid vårt bord glatt pratandes, tills den mest energiska, sprudlande människa jag träffat på mycket länge kommer farande (@annikaBeijbom) ställer sig mellan poliserna tittar upp och utbrister med ett tokfniss “jag bara äääälskar män i uniform”. Låt mig säga så här – Emma och jag var inte längre i fokus

Det ligger och gror små tankar om Almedalen i allmänhet, men jag tror att det får vara till en annan dag.

Det har varit en fantastisk vecka, men fantastiska människor. En del av er bara älskar jag för att ni är så galet genombra! Ingen nämnd och ingen glömd.

1. syndafloden har kommit till almedalen, Tanter tar inte skit, Kampanjledaren i en liten ask, Kärring is caring och Tantlaget är ert allt! Ert peppar och salt

Men det fortsätter, för idag har Vänsterpartiet meddelat att de byter namn till välfärdspartiet. Att byta namn för att kunna flyga närmare sina drömmar är någonting som vi förstår oss på, men också att bli missförstådd på grund av namnet.

För välfärdspartiet? Vad är det? I Vitryssland är man rätt duktig på att tillfredsställa människors fysiska behov (kanske inte med svenska mått mätt, men …) men däremot inte så bra på det där med mänskliga rättigheter, demokrati eller sådant som rör sig mer i den mänskliga sfären. Men när människor vet att staten tittar och slår hårt mot den som klagar, så är mättnadskänsla kanske graden för vad man är nöjd med.

Och säga vad man vill – men när de till höger och de till vänster slåss om begreppet välfärd, så är det skatter och bidrag vi talar om. inte för att det är oviktiga frågor, men det går inte före demokratin. När det gäller medborgarnas rätt mot staten så att vänsterpartiet varit med på gatufesterna, men när det blir allvar i de politiska rummen så har man inte riktigt levererat.

Så kanske kan ett varumärkesbyte vara på plats.

Det enda som saknas än så länge är väl möjligen grill och trädgårdsdisco här i Piratbyn.

På torsdag kväll skall jag medverka i SVTs debatt om Almedalen. Sida vid sida med Gudrun Schyman, thats a first! På fredag skall jag sedan vara moderator för den paneldebatt som hålls i samband med releasen av Kunskap, kommunikation och kontroll - redigerad av Klara Tovhult och med texter av bland andra Ulf Bjereld – professor i statsvetenskap, Sandra Grosse – internaut och vice ordförande Ung Pirat, Karl Palmås – forskare i organisatorisk förändring och samhällsentreprenörskap. Driver bloggen 99
our 68. Så lite nytta får det allt bli till att göra.

Du hittar oss på Kapitelhusgården på fredag klockan 17-18 (notera att det är en trappa upp utan hiss).

Men även vårt skrattande har sina poänger. Igår gjorde Emma en helt lysande återanvändning av moderaternas återanvändning av socialdemokraternas gamla kampanj:


Ekonomi är bra, men demokrati är bättre!

Anna berättar lite om vårt äventyr innehållande nakenchocker, garderobsutklivningar och syndafloder här. Det kommer mer och klart mer om seminarier och annat i kategorin Almedalen som också dyker upp i vänstermarginalen.

Första seminariet har nu avklarats på JMW som kan ses här.

Men är det så att svenskarna byter fot? Jag undrar i vilken utsträckning det faktiskt är så att en väldig massa människor helt enkelt inte har bestämt sig, men tar ställning för att kunna besvara frågan. Är det så så undrar jag också hur de förhåller sig till sitt ställningstagande längre fram. Omvärderar de eller blir det en principsak att inte ändra vad man en gång kommit fram till? I så fall påverkar de statistiska undersökningarna valresultatet.

Sannolikt beror det på hur frågan är ställd. Att få frågan “hur skulle du rösta idag reagerar jag helt annorlunda inför än frågan “hur tror du att du kommer att rösta i valet i september” till exempel. Har jag det minsta rätt och enbart vissa partier finns med att välja bland … så har demokratin inte stärkts direkt.

Någon som vet om det finns forskning på området?

Sedan har vi alla kompasser och valtest som talar om vad folk skall rösta på. Som det som Rick Falkvinge gjorde och fick veta att han var 8% pirat vill jag minnas. Kanske inte så välgjort.

Jag skulle gärna se en diskussion om demokratin och där är det här och medias roll i allmänhet en viktig del. Är det deras roll att vägleda folk, eller skall de hålla sig till att undersöka och att rapportera?

För nog är det lite läskigt om statistiker och journalister påverkar (journalisterna ofta på tidningar finansierade med skattemedel via pressstödet), myndigheterna bedriver politiska kampanjer och partierna gör det (förstås avlönade av oss väljare, inte sina medlemmar) – var skall medborgaren finna luften och utrymmet att bilda sig en egen uppfattning och att skilja fakta från propaganda? Politiska målsättningar från effekterna av politiska beslut?

Skolan har ju visat sig vara illa lämpad för att utbilda nästa generation i hur Sverige fungerar och utgår jag från lyckas heller inte problematisera eller åstadkomma diskussion om demokratin, vad den går ut på eller vad som försvagar respektive stärker den.

Läs även andra bloggares åsikter om Valundersökning, val 2010, demokrati, journalistik

Men det är inte alla dödsdagar som firas, som är himmelska eller det minsta heliga.

Idag skriver vi den 18 juni, en sorgens dag för svenska demokrater.

För två år sedan klubbade Sveriges riksdag igenom den så kallade FRA-lagen.

138 1 67

138 röstade för
1 lade ned sin röst
67 var inte där

138 röstade för att all internettrafik skall gå genom statens såll och borde tvingas bära armbindel till vardags, till allmän varnagel.
1 vågade så mycket som att lägga ned sin röst.
67 personer ville inte ta sitt ansvar, ta ställning och borde helt enkelt inte få förnyat förtroende att representera i riksdagen.

Den här frågan har flera dimensioner där de flesta delar är upprörande.

Informationsbalans
Den första och största är förstås att all internettrafik i och med detta beslut går genom statens filter. Om det används eller inte är en annan fråga – det har nämligen vare sig du eller jag makt över.

I och med beslutet har en enorm maktförskjutning gjorts från grundprincipen att medborgarna skall veta mer om den offentliga verksamheten än det offentliga makten om medborgarna. Sannolikt är det få medborgare som enskilt kommer att granskas, men ingen vet, för reglerna är luddiga.

Det är dock inte själva innehållet som är det mest intressanta för politikerna/tjänstemännen utan vem som talar med vem. Så kallade sociogram.

Kunskapsnivå
Det blev under diskussionerna pinsamt uppenbart att politikerna inte hade de sakkunskaper som krävdes för beslutet och sannolikt är det ett beslut som inte kunnat genomdrivas när Allianspolitikerna blivit lite mer varma i kläderna. Men okunniga och måna om att visa sig handlingskraftiga var det öppet mål för de tjänstemän som drev frågan.

Att 9 av 10 politiker inte förstår hur internet fungerar i form av ren teknik, blev uppenbart när man talade om att det bara var viss trafik och vissa sökbegrepp som skulle fångas in. Vilket inte är praktiskt möjligt. Vart efter debatten fortsatte så uppstod nya begrepp som trafikstråk.

Inte heller uppvisades någon större förståelse för demokratiska principer, eller förståelse för att brevhemlighet är en princip, inte något som bör omfatta papper; eller respekt för sekretessregler eller meddelarskydd. Hur skall en journalist kunna kommunicera med inforamtionslämnare och garantera anonymitet, när staten sitter och gör kartor på vem som kommunicerar med vem? (Eftersom andra lika olyckliga regler också införts, så gäller det ju inte bara internet, utan även alla våra telefonsamtal och via våra mobiler, vår uppehållsort).

Människosyn
När jag skrev att en vågade lägga ned sin röst i riksdagen så menade jag just det. Pressen på dem som var emot FRA-lagen var hård och passerade vart efter tiden förflöt all anständighet . Man lade på social press (utpressning om ödelagd politisk karriär), sömnbrist och gjorde sitt bästa för att spela ut motståndarna mot varandra. Ett hårdhänt psykspel som platsat bättre i en thriller än i den demokratiska processen. Betänk att det här är det beteende som anläggs mot kollegor de möter varje dag. Hur mkt repsekt och hänsyn tror du finns mot väljare de aldrig ser?

Demokratisyn
Jag har redan nämnt maktbalansen och givetvis skall demokratiskt arbete föras med de goda argumenten som tillhygge – inte hot och sociala tvång som mer påminner om arbetsmetoderna från Sopranos än riksdagsarbete, men det handlar också om att regeringen enligt våra lagar lägger förslag som riksdagen, om de finner det lämpligt, skall godkänna. Riksdagen är överställd regeringen och har dessutom ett granskningsansvar över regeringen. Att riksdagen är ett transportkompani, styrt av sina partiledare, genom gruppledarna i riksdagen (och de tillsätts inte av riksdagsgruppen, utan av partiet i likhet med landshövdingen som alltså inte representerar länet, utan är regeringens representant i länet) blev allt för uppenbart. Mest flagrant var kanske ändå statsministerns uttalande om att alla skulle tjäna på att debatten dog.

Detta sade en statsminister efter kritik för ett beslut vars faktagrund var felaktig, som saknade effektanalys eller rimlig plan för utvärdering, som genomfördes med metoder som på en annan arbetsplats varit olagliga ur arbetsmiljöhänseende och som resulterat i massiva protester från befolkningen.

Eller för att citera the Wire Toystory: “There you go giving a fuck when it ain´t your turn to give a fuck”. En kul kommentar, men inte när den kommer från statsministern. Faktum är att jag har svårt att se när den inställningen mellan vuxna människor alls är ok.

En annan intressant aspekt är att det kvittningssystem som skapats för att hantera ledamöters frånvaro på grund av sjukdom eller ytterst viktiga externa uppdrag, nu användes för att hålla oliktänkande borta. De kvittades helt enkelt ut och kunde (i sina egna ögon) gå med rak rygg eftersom de inte medverkat. Nu är ju inte riksdagsarbetet någonting som man deltar i när man vill, eller när det är bekvämt. Man är skyldig att hålla sig informerad och att ta ställning, även när det inte är skoj.

Så idag “firar vi” årsdagen av FRA-beslutet. Markeringen för att kallbranden i svensk demokrati blev offentlig, döden för mitt förtroende för Alliansen och för riksdagen i dess nuvarande form.

Jag önskar att jag kunde säga: Demokratin är död, länge leve demokratin!

Men orden fastnar i halsen.

Demokratin är död – Gud hjälpe oss alla, känns mer rättvisande.

Andra som också skrivit:

• Mikael Elmlund
• Hax
• Piratpartiets pressmeddelande
• Futuriteter
• Emil Isberg
• Magnihasa
• Anne Kekki
• Syrrans granne
• Surgubben
• Satmaran
• Opassande
• Anna Troberg
• Rick Falkvinge
• Livbåten
• Drottningsylt
• Sanatarium
• Lakes lakonismer

Tipsa gärna om du skrivit …

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, FRA-lagen, riksdagen, Svart måndag, demokrati, avlyssning, sociogram