(Jag ber om ursäkt för en del tomma postningar från Dexion. Vid flytt mellan servrar gick någonting i databasen sönder som periodvis gjort att jag inte kan justera inställningar. Felsökning pågår och jag hoppas att inga fler fel som kommer är synliga för er skall uppstå).

Få samhällsramar är så beroende av moral och värderingar som liberalism. Så vitt jag känner till finns nämligen ingen annan ideologi som fokuserar runt den enskilda människans rätt att forma sitt liv, till skillnad från att bli reglerad och vägledd av majoritetens val, eller tidigare generationers. Därför är det fascinerande till gränden till skräckinjagande att så många liberaler tycks tro att målet för samhället är någon form av kapitalistisk värdenihilism.

Ta till exempel diskussionen om den unga flickan som valde att ha en SM-relation till en äldre man, som resulterade i att hon “utsattes” för saker som många av oss skulle betrakta som rätt förskräckliga. Ur en liberal synvinkel så är det självklart att staten inte skall blanda sig i vad människor gör på frivillig grund. Med frivillig menar jag, det som en annan människa med uppenbarhet bör utgå i från, i första hand det sagda.

Vi kan inte ha ett samhälle där rättssystemet ålägger oss att psykoanalysera våra medmänniskor för att inte kunna bli dömda för det ena eller andra. Så ur ett liberalt rättsligt perspektiv hade mannen tagit sitt ansvar då han samtalade med flickan och kom överens om vad de ville.

På ett mänskligt plan finns dock andra variabler. Hur bör en vuxen människa agera i relation till en avsevärt yngre (ännu inte helt vuxen människa) som den vuxne inte känner väl och som uppvisar tydliga tecken på tidigare självskadebeteende (ärr på armarna) och vill medverka i ett arrangemang som klart har emotionella risker?

Personligen tycker jag att man har ett ansvar för sina relationer och sina medmänniskor och hade i mannens ställe valt att ta det säkra före det osäkra. Kanske var det flickans vilja och gjorde henne gott, men jag hade inte velat riskera att vara verktyget som gjorde henne illa. Ett resonemang som gör att jag överhuvudtaget avstår från tillfälliga sexuella relationer.

Men jag förstod att i bekantskapskretsen så var ståndpunkten hos några att liberalism handlar om att inte värdera andras agerande. Att inte lägga sig i och att flickan i förevarande fall fick ta ansvar för sitt muntliga medgivande.

På samma sätt är inte marknadsekonomi ett tecken på godhet. Marknadsekonomi är ett ramverk för att låta samhället styras av människors val, till skillnad från majoritetens via politiker. Ett trial-and-error-system som gynnar utveckling och kreativitet, till skillnad från det planekonomiska “alla ägg i en korg”. Ett marknadsekonomiskt samhället är inte ett gott samhälle, det är ett dynamiskt samhälle. Människorna i det måste, som i alla andra fall göra det gott, men de har makten.

Så Apple blir inte gott för att det agerar på marknaden, kära Apple-slynglar. Ni måste fortfarande applicera er moral på deras agerande och med det som grund avgöra om det är gott eller inte. Tycker man att det är reko att använda en ansenlig marknadsandel för att i största möjligaste mån tvinga sina användare att enbart använda märkets egna tillbehör, tycker man att det är ok att ett bolag gör moraliska val åt användarna oombedda och då dömer bort naket, men släpper igenom fördömanden av homosexuella så handla Apple-prylar! För all del. Personligen gillar jag inte moralism, paternalism eller oligopol oavsett om jag möter dem i en planekonomi eller en marknadsekonomi, eller för den delen i en blandekonomi.

På samma sätt är det förstås inte olagligt för Arla att i samband med Muhammed-rabaldret gå ut och ta avstånd från Jyllands-Posten för att därmed få sälja mjölk i arabvärlden. Inte heller är det olagligt för ett världsomspännande företag att använda vinster från en marknad till att prisdumpa och på så sätt tvinga bort konkurrenter och på så sätt skapa sig ett oligopol, eller monopol på en annan marknad. Men det är allt annat än moraliskt försvarbart med mina mått mätt.
Arla satsar på industriella stordriftsfördelar och hårda nypor. Jag vill ha kvalitativ mat, från djur som mår bra och ja – jag vill ha ett svenskt jordbruk. Gärna småskaligt. Dels för att jag gillar en landsbyggd med hagar och djur, dels därför att jag tror att djur mår bättre i småskalighet och det gör min nattsömn lugnare och min mage gladare. Lyckliga djur smakar bättre.

Etik och moral är en personlig fråga. Visst kan du vara utan, men det gör dig till en ihålig varelse.

En god ideologi låter dig leva ditt liv enligt din moral, en ond gör det inte.
Det är det goda i liberalismen, inte att den låter dig undslippa ställningstaganden.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, moral, etik, liberalism

Jag har länge gått och tryckt på tankar och funderingar kring barnomsorg och igår när jag såg att Lillith Svensson undrar vad vi tycker om barnomsorgen så tänkte jag ta mig samma och tänka högt. Frågorna hon ställer är de här:

“Idag vill jag veta vad du tycker om barnomsorgen.

- Hur ser du på barnomsorgen? Vad är positivt, vad är negativt?
- Hur länge anser du att det är viktigt att vara hemma med barn? När är det lämpligt
att barnet börjar i förskolan?
- Skulle du hellre vara hemma med dina barn än att ha dem på förskola? Varför, varför
inte?
- Är det viktigt att kunna välja barnomsorgsform (t.ex. dagmamma, förskola,
föräldrakooperativ) Varför, varför inte?
- Hur intressanta är ”alternativ” barnomsorg? T.ex. stöd till mor-/farföräldrar som passar
barnen?
- Hur viktig är en låg taxa? Är man villig att betala en högre taxa? Vad förväntar man sig i
så fall som resultat av en höjd taxa? Högre kvalitet? Mindre barngrupper?
- Hur viktigt är det med förskola i samband med föräldraledighet och arbetslöshet? Hur
många timmar är rimligt?”

Jag har inte barn själv, men jag känner och tänker så här.

För mig är det inte av största vikt att vara hemma maximalt med mina barn. Jag är inte hemma-mamma-material på det långsiktiga planet. Däremot är det oändligt viktigt att garantera mina barn en bra tillvaro. Vad innebär det då?

Målet med verksamheten är att barnet skall bli en bra vuxen som är trygg, lycklig och omtänksam och hänsynsfull mot sina medmänniskor och att som barn ha det bra på resan dit. Varje dag räknas.

Jag vill att mina barn skall vistas i en trivsam miljö, som är varm och ombonad. Det skall finns gott om vuxna att ty sig till och att lära sig av, men också andra barn att interagera med. Det skall dock inte vara barnen som uppfostrar barnen och andelen vuxna bör således vara hög. Lillith använder ordet “passa” jag vill inte att mina barn skall bli passade – de skall umgås med och tas om hand. Viktig semantik.

Att lära sig. Vad är det man skall lära sig? Så småningom att läsa, räkna och skriva förstås, men det bukar komma. Barn är nyfikna och läraktiga i sig själva – om man inte har sönder dem. Men lika viktigt är att lära sig hur man uppför sig med människor, att andra människor fungerar olika, hur man uppför sig i olika miljöer. Uppfostran kort och gott.

Mat, till exempel. Mat är någonting som man njuter av under lugna former. Man lär sig hur man hanterar kniv och gaffel, att inte sticka armbågen i personen bredvid, att man är uppmärksam så att alla får det de behöver, att samtala trevligt, sitta upp och att inte tala med mat i munnen. Att inte sträcka sig över bordet. Hur skall man lära sig det i  standardkök på dagis? Eller nästan än värre, en skolmatsal av standardmått? Självklart är uppfostran ett ansvar för föräldrarna, men inse fakta – de flesta vuxna har idag råd att tillbringa en väldigt liten andel av dygnet fungerandes som förebilder och utbildare för sina barn. Eller ens att välja vilka som skall ha detta viktiga uppdrag.

Läsa. Böcker är en fantastisk källa till kunskap och upplevelser. Jag vill att mina barn skall vara omgivna av vuxna som kan ge dem litterär inspiration. Diskutera och förklara. Hjälpa dem att utveckla sin tankeförmåga. Sitt kritiska tänkande.

Inre utveckling. Det finns så många sätt att se på en människas inre och jag vill inte att mina barn förses med en viss syn, jag vill att de får ett smörgåsbord att välja på. Gott om verktyg, så att de kan välja de som passar dem och den situation de är i då.

I både min och min mans familjer finns tydliga kulturer, som inte alls är lika. Men på båda ställen finns delar som är viktig i vår familjekultur och som jag vill att våra barn skall ha med sig.

Vad leder det här till för slutsatser om barnomsorgen då? Att det inte finns en patentlösning, utan att jag skulle vilja ha en palett av alternativ. Jag vill att våra barn skall tillbringa tid med sin släkt och därmed få en koppling bakåt och dra nytta av det goda som finns där. Jag vill att de skall tillbringa mycket tid med sina föräldrar, men också få en chans att lära sig att fungera i grupp. Däremot inte i stora grupper i dålig miljö. När jag ser barngrupper leka i lysrörsljus i en miljö som är minst sagt torftig och framförallt utformad för att hålla för barn som inte lärt sig att röra sig i möblerade rum får jag rysningar och en klump i magen.

Det är sällan som jag träffar människor som arbetar inom barnomsorg eller skola som jag får lust att bjuda hem och tillbringa tid med. Ändå är det de som givet dagens standardmodell skulle anförtros den största andel av mina barns vakna tid och därmed vara en stark influens.

Det är inte de pedagogiska planerna och handlingsprogrammen som är pudelns kärna. Det är de vuxna som barnen tillbringar sin tid med som själva är utbildningen. Man gör inte som man blir tillsagd, man gör som ens förebilder gör. Den som tillbringar sin tid utan människor som håller måttet som förebilder för dem har det inte roligt.

Jag är fullt kapabel att uppfostra och vårda mina barn så en bra barnomsorgspolitik ger mig utrymme att forma mina barns uppväxt. Låt oss inte göra det här till en skattefråga, jag bidrar gärna till dem som har det sämre ställt både ekonomiskt och engagemangsmässigt om jag bara får leva mitt familjeliv i fred.

Att låta alla landets barn uppfostras i liknande, i mitt tycke undermåliga lokaler, i vård av personer som idag valt en karriärväg med dålig arbetsmiljö, dålig ersättning och som gått en tämligen politiserad utbildning för att nå dit är det samma som att stoppa alla ägg i en korg. I mitt tycke en korg med hål i botten som ger ungarna liten möjlighet att inspireras till stordåd i livet. Men det är ett effektivt sätt att från början uppfostra ett helt samhälle till att vara likriktat, utan tillstymmelse till enskilda familjers kulturer och värderingar. Det tycks också vara en effektiv metod att skapa stressymtom och hörselskador vid tidig ålder.

Tvinga mig således inte att betala för idioti och tvinga mig än mindre att utsätta mina barn för den. Ta den andel av min inkomst som behöver omfördelas, om det behövs, men låt mig sedan välja mina barns omsorg själv. Oavsett om det är far- och morföräldrar, dagmamma, familjekooperativ, dagis eller öppen förskola.

Staten bör inte tillhandahålla alternativ A, B och C – utan lämna så mycket utrymme som möjligt att skapa alternativ och lösningar för medborgarna själva. Formen för mina barns vardag skall anpassas till dem och deras situation, inte statens lust att välja alternativ eller en fast tidtabell lika för alla.

Barnomsorg idag är, om man ser till faktisk kostnad, inte prisvärd. Man bör för de pengarna kunna åstadkomma ganska mycket mer. Låt oss göra det!

Läs även andra bloggares åsikter om barn, uppfostran, barnomsorg, utbildning, pedagogik, uppväxt

Låt oss prata lite om det här med kapitalism, socialism och fixering vid materiella saker.

När skatter och allmän välfärd diskuteras så har, framförallt, vänsterföreträdare en tendens att med ett lite nedlåtande tonfall säga saker i stil med “lite skatt? Du kan inte kosta på dig lite skatt för att andra som har det sämre skall få tillgång till vård och ett drägligt liv?!?”. Det är inte många som inte backar med skammens rodnad på kinderna efter det. Skamlig snålhet att inte kunna vara lite generös.

Men för det första så handlar det inte bara om vård och ett drägligt liv. Jag tycker att du skall börja med att se den här filmen “1200 miljarder” om saker som skattepengarna bland annat går till.

Så låt oss sluta låtsas som att det vi betalar handlar bara och enbart om att hjälpa människor som inte skulle klara sig annars.

Sedan får man gärna intrycket av att skatteunderlaget ser ut så här:

Visst verkar det lite snålt att inte bjussa?

Men sanningen är att skatteunderlaget ser ut så här:

Så här:

eller så här:

Det vill säga människors arbete, tid och ansträngning. Skillnaden mellan att betala mycket eller lite är inte:

istället för:

utan några timmar till arbete här

istället för tid med familj och vänner

Det här:

istället för

Det vi taxerar, tar i anspråk, är inte i första hand människors pengar – för utan arbete och ansträngningar inga pengar. Vi begär med andra ord att människor skall donera timmar av sitt liv till andra. Avstå från ledighet, umgänge och omsorg om dem man älskar. Vissa saker kanske det känns helt rimligt att lägga vår tid på, annat känns bara perverst och det är alltid mycket lättare att begära en hundralapp, än en timme livstid.
När pengarna väl är intjänade så är inte heller människors främsta behov av pengarna sedlar eller guldhögar, utan vad sedlarna ger: Valfrihet,  möjligheter, trygghet för dem man älskar. Bättre eller mer ändamålsenlig vård för den sjuke anhörige, bättre utbildning för barnen, ett bättre hem.

Så nästa gång någon vill bygga ett badhus, en tunnel, ett hattmuseum, bättre villkor för politikerna, en staty; nästa gång som någon upphandlar dåligt med massiva merkostnader som följd, minns då att det inte är den här killen som får betala:

utan att det är familjetid, omsorg och trygghet som går åt. Möjlighet till vård, hörapparat till mamma, ett sommarställe för barnen, några timmar extra ledigt som har slarvats bort.

Människor på högerkanten utmålas gärna som giriga personer som stirrar sig blinda på pengar för att de argumenterar för sänkta skatter, men vem är det som omvandlar människors liv, upplevelser och känslor till reda pengar hela tiden?

Har du sett “the Pursuit of Happyness” med Will Smith? Den som baserar sig på den sanna historien om Chris Gardner? Minns du scenen där han jobbat så knogarna blödde för att precis när han för en sekund gått i mål upptäcka att alla pengar som skulle rädda hans familjs situation förts över till skattemyndigheten (hittar den tyvärr inte på Youtube)? Det är inte bara i filmer som sådant händer.

Självklart skall vi hjälpa varandra och skatt är inte dåligt att betala. Men det är dåligt när vi inte respekterar varandras tid eller liv, genom att anse att våra målsättningar är viktigare än deras. För varje tillägg vi gör till offentlig verksamhet och för varje verksamhet som vi väljer att ha kvar så måste vi vara medvetna om att det är människors tid, liv och relationer som vi tar i anspråk. Inte pengar.

Människorna på bilderna har ingenting med inlägget eller mina åsikter att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, socialism, materialism, liv, tid, relationer, pengar, skatt, offentlig verksamhet

[Uppdatering - det finns tydligen värre tomtar: Partistyrelsen]
För några dagar sedan skrev centerpartiets jämställdhetsgrupp på Brännpunkt om sitt förslag som omnämns individuell föräldraförsäkring. Jag får nog tillstå att min attityd gentemot politiker och deras förslag är, ja jag skulle inte beskriva den som förväntansfull. Men trots det så förvånas jag ibland och skräms, oftast på grund av en känsla av att någon går avsevärt mycket närmare mig än jag vill ha dem. Jag gillar inte påflugna människor som inte respekterar andras privata sfär – de ger mig kväljningar. Att de svänger sig med ordet liberal gör inte saken bättre.

Jämställdhet
Argumenten som centerpartisterna anger är att barn har lika rätt till sina båda föräldrar. De menar också att det är ett problem för samhället och friheten att kvinnor tjänar och äger mindre än män i snitt samt att det lägre löneläget gör att fler kvinnor stannar hemma och utnyttjar föräldraförsäkringen, då det påverkar familjeekonomin minst. Det i sin tur är dåligt för arbetsmarknaden.

Låt mig berätta lite om mitt liv. Hemma hos oss så är det oftare jag som städar, medan min man oftare lagar mat. Statistiskt sett alltså. För oss är det inte ett problem att vi inte lyckats vikta verksamheterna mot varandra. Laga mat är ju trots allt snäppet roligare, men lite besvärligare eftersom det måste göras vid fasta tider. Tvätta gör vi båda, men jag tycker uppriktigt sagt att jag är lite bättre på det. Man kan nog argumentera för att orättvisa föreligger åt båda håll, beroende på ståndpunkt och intresse.

Den dag vi skaffar barn (just nu är vi lite tveksamma till projektet så länge då går förment liberala centerpolitiker lösa och påverkar vår vardag på ett sätt vi har svårt att värja oss mot) så kan det bli så att mannen tar ut i princip hela föräldraledigheten. Det hänger på att han har en anställning, jag har det inte. Istället arbetar jag från hemmet som egenföretagare, vilket gör mig tillgänglig, inte hela dagarna, men stora delar. Att ha kontakt med staten är som egenföretagare ett adrenalinhöjande, livsförkortande och frustrerande projekt som man helst slipper. Med det “liberala frihetsförslaget” så skulle alltså våra barn få föräldrar hemma kortare tid och mindre tillgång till sin far.

Mannen och jag tjänar inte lika mycket heller. Det beror inte så mycket på gener som att jag kom ut på arbetsmarknaden senare och att vi är verksamma i olika branscher. Hur balansen kommer att se ut utslaget över vår livstid får vi väl se. Vad andra tjänar eller äger är hur som helst inte en variabel för vårt familjebildande och kommer inte att vara relevant för våra barns uppväxt.

Självklart bör människor med motsvarande kompetens som arbetar med jämförbara saker tjäna lika mycket, men det är ett långt steg från att jämföra män med kvinnor på ett samhällsplan. Jag misstänker att jämför vi norrlänningar mot säg, sörmlänningar så kan det finnas en statistisk skillnad där också. Inte heller för att rätta till den orättvisan vill jag få min familjebildning styrd.

Det här är ett exempel på att statistik är ett tämligen dåligt underlag för att forma människors liv. Liv är inte statistiskt fördelade.

En kvinna realiserar sitt jämställdhetsengagemang.

Redo, inte att leva sitt liv, utan att realisera andras samhällsmål.

Livets störande individualitet
Men det handlar inte bara om att vi inte lever våra liv i relation till samhällsstatistik, det handlar om att det mänskliga livet inte ryms inom statistikens fyrkantighet. Statistiken kan aldrig måla andra bilder än snitt och trender. Visst låter det fint att ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar, men hur skall en jordbrukare, eller någon annan som har ett jobb där man inte är utbytbar hantera en allt mer kvoterad föräldraförsäkring? Eller är det helt enkelt inte önskvärt att de skaffar barn? Hur är det med pappan som strax före sin föräldraledighet bryter båda benen är det rätt och rimligt att hans föräldraförsäkring fryser inne? Är det fullständigt absurt att den förälder som drabbas av en depression tar igen sin tid med barnet senare? Eller är det barnets lika rätt till båda föräldrarna som oavsett allt annat går först? Just där och då? Statistiskt sett så trivs statistikern bra med en fot i frysen och en i ugnen, men kan jag få be de centerpartistiska företrädarna att pröva den övningen och sedan tala om hur det kändes?

Lite krasst svarade en av centerföreträdarna på min kritik på Twitter med att försäkringen (absurt namn – det finns ingen försäkringsvariabel i systemet) inte är ett tvång, man kan helt enkelt välja att inte utnyttja den och så göra som man själv vill. Med hänsyn till Sveriges skattetryck så är det lite som att säga att problem inom offentlig vård inte är ett problem, för du kan alltid på egen kostnad välja att gå till en privat vårdgivare. Nå, så är det ju inte för de flesta. För de flesta innebär skattetrycket att vi faktiskt är beroende av den offentliga hjälp som ges.

Logik och moral
För att ett politiskt förslag skall bli rimligt och moraliskt så måste vi veta vilket problemet är som åsyftas, vi måste också med någon rimlighet veta att vårt förslag kommer att lösa problemet samt när och hur vi skall utvärdera och vad vi skall göra med utvärderingsresultatet.

För det första. Det här är inte en försäkring. Att få barn är idag ingenting oväntat eller olyckligt, det är någonting som man mycket väl kan planera. Således borde vi kalla det för bidrag, för det är det det är. Ord har makt och försäkringar utfaller till den som är olycksdrabbad, inte den som väljer att utveckla sitt liv i en ny riktning.

Vilket problem som skall lösas med föräldraförsäkringen är lite oklart. Är målsättningen till exempel att det skall födas många barn, att de föds ofta, att vi vill vara säkra på att föräldrarna stannar hemma med sina barn en stund eller någonting annat? Är målet med “försäkringen” att skapa ett samhälle där kvinnor och män gör allting till 50/50? Borde vi då inte också byta namnet från föräldraförsäkring till “politiskt definierad jämställdhetsmotivator”? Och hur kommer vi i det fallet åt de jäklar som fuskar och inte skaffar barn? För att inte tala om de som delar lika på försäkringen men där ena parten ändå tar fler vaknätter och blöjbyten?

Har du inte definierat ett problem, så kan du heller inte ange en lösning. Om vi nu bortser från krav på problemdefinition för en stund. Finns det någonting som pekar på att centerpartisternas förslag har någon effekt, åt något håll alls? Om målsättningen är jämställdhet, som snedvrids av att män och kvinnor i snitt tjänar olika mycket, vore det då inte effektivare att angripa det problemet? Till exempel genom att ta itu med lönerna inom offentlig sektor? Och om problemet är att barn inte får samma tillgång till båda föräldrarna och det är en objektiv sanning att de skall ha det, varför då tassa runt i kanten? Kvotera föräldrarollerna rakt av!

När vi så har kommit fram till vad problemet är och att vårt förslag faktiskt tycks innebära en lösning kvarstår två saker. Fastslå tid och form för tillsammans med effekt av utvärdering. Vi vill ju inte ha en massa verkningslösa regleringar, det verkar sossigt. Men innan vi fattar beslut så måste vi faktiskt fundera över och besvara en fråga till. Även om jag har helt och absolut rätt med mitt förslag – är det mitt mandat att lösa problemet?

Jag ser dagligen människor med problem, som gör saker fel och där jag vet hur det borde vara, säg till exempel regleringen av riksdagens arbete, där det inte på något sätt vore min sak att gå in och styra upp det. Jag ser människor som har helt fel respektive, människor som sköter sina bilar fel, för att inte tala om folk som uppfostrar sina barn på ett sätt som inte alls gagnar barnens framtid – men det är likväl inte min sak att gå in och styra upp situationen. Som vuxen måste jag respektera andra vuxna människors rätt att göra som de vill, till och med när de gör fel och jag vet bättre.

Således tycker jag att centerföreträdarna också skulle lägga lite tid på att överväga med vilken moralisk rätt de vill reglera människors familjebildning till förmån för statistiska snitt och samhällsideal som inte nödvändigtvis delas av alla. Jag säger inte att legitimiteten inte står att finna, jag säger bara att det vore trevligt om de själva kunde formulera den.

Ideologi
Ett antal människor har i olika sammanhang sagt att liberalism bygger ju på individen, så det måste väl vara helt liberalt att föräldraförsäkringen individualiseras. Låt oss titta lite på det.
Liberalism innebär att människor skall få bestämma så mycket som möjligt själva. Att staten finns för medborgarna, inte tvärt om. Liberalism handlar om att var och en skall ha rätt att bli bemött som individ, inte som en del av ett kollektiv oavsett om kollektivet är självvalt eller påtvingat av någon annan.

Det innebär att människor som väljer att skaffa barn tillsammans, själva bör få avgöra hur barnet skall omhändertas och uppfostras. På det följer att staten inte bör tillägna sig mer av människors tid och pengar än nödvändigt för att därmed kunna tvinga dem att leva, tänka eller tycka på något annat sätt än de själva valt.
Det innebär att staten bör avstå från att betrakta mig som en del av ett kollektiv, i det här fallet kollektivet kvinna eller man och bemöta mig som individ. Det är inte mitt moraliska ansvar att leva för att förverkliga andras moraliska ideal.
Liberalismen tror på att människors samfällda agerande leder till det bästa slutresultatet och att ett samhälle är långt för komplext för att sociala ingenjörer skall kunna sitta och dra i spakar och få den effekt de förväntat sig.

Därför skulle jag beskriva förslaget som allt annat än liberalt.

Jag tycker där till att det är ofokuserat, sannolikt verkningslös, moraliserande, utan såväl saklig som moralisk legitimitet och rent ut sagt dumt.

Inlaga 1
Replik
Replik
Slutreplik

Skribenterna:
Muharem Demirok
Fredrik Federley
Annika Qarlsson
Marie-Louise Wernersson

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, jämställdhet, social ingenjörskonst, progressiv politik, ideologi, Centerpartiet, föräldraförsäkring, kvotering, Fredrik Federley, Muharem Demirok, Annika Qarlsson, Marie-Louise Wernersson

_{»crosslinked«}

Sådant som jag ofta frågar mig när jag läser politiska analyser är: söker man makt för att man har goda idéer som förtjänar att realiseras, eller söker man goda idéer för att legitimera sin maktsträvan?

Enligt Per Gudmundsson på SvDs ledarblogg konstaterar det gamla partioraklet Harald Ullman att socialdemokraterna inte förlorat valet på grund av valarbetet eller media – utan på grund av ett ogynnsamt samarbete i första hand med vänsterpartiet men också på grund av brist på attraktiva idéer.

“Men de rödgröna var naturligtvis inte hela orsaken bakom valkatastrofen. Bristen på egen attraktiv politik både i riket och i huvudstaden är en annan orsak.”

Men då så, då var väl allt i sin ordning? Implicit så tolkar jag det som att socialdemokraterna behöver hitta den goda politiken, men om det var idéerna som stod i centrum – inte människorna eller organisationen SAP vore det då inte bättre att släppa fram den som har de goda idéerna? Inte att fortsätta kämpa om makten trots bristen på politik?

Man kan lätt få för sig att partier är som fabriker. Något skall tillverkas på fabriksområdet, nu när den ändå står där. Bättre att byta produktion än att lägga ned verksamheten när en nuvarande varan inte går hem.

Men är det verkligen partiernas fenomenala förmåga att producera bra idéer som är deras mål eller legitimitet? Är de inte, eller bör de inte snarare vara, en effekt av att människor samlas kring gemensamma åsikter och värderingar och försöker realisera dem tillsammans? Vore så fallet så borde man i mitt tycke stå fast vid sina värderingar oavsett om de är populära eller ej, eftersom man kommit fram till att de är rätt och inte vara så mån om att hitta åsikterna som alla andra gillar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, principer, makt

Med andäktig uppmärksamhet har riksdagens val av talman följts på Twitter och säkert mången annan stans. Skall Sverigedemokraterna få någon makt eller inte är frågan på allas läppar.

Ja, med hänsyn till den uppmärksamhet som riksdagen fått på grund av Sverigedemokraternas deltagande, så är det svårt att komma undan att de har makt.

Under valkampanjen försökte blocken ställa varandra mot väggen – vem skulle falla till föga och ta stöd av Sd i den ena eller andra frågan? Mona Sahlins förflyttning i frågan är förstås inte direkt imponerande vad gäller principfasthet. (Via Inslag)

“Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. … Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för.”

Mona Sahlin, Lördagsintervjun SR 2009

“Jag kommer aldrig att söka samarbete med Sverigedemokraterna. Jag kommer aldrig att aktivt räkna med deras röster. … Men vi i den demokratiska oppositionen måste också kunna vara en opposition och lägga våra förslag. Det är bara statsminister Reinfeldt som kan undvika en situation där Sverigedemokraterna kan sitta mitt emellan.”

Mona Sahlin Lördagsintervjun SR 2010

Frågeställningen och problemet som uppmålas är så infantilt att jag baxnar. Vem som gör vad är komplett ointressant, det är vad man gör som spelar roll. Om Sd föreslår att Las skall tas bort, så är det inte sämre än om Centern skulle fått tummen ur och gjort det. Det vore bra för Sverige. Om Centern föreslår att vi skall förstärka hetslagstiftningen så att det bli än mer olika utfall beroende på vilken grupp i samhället som man hetsar emot så skulle det vara extremt dåligt – oavsett hur Sd ställer sig.

Nu verkar talmannen ha fått stöd, inte bara av Alliansen och Sverigedemokraterna, utan också av en ledamot från de Rödgröna – varpå det trumpetas ut att det inte var Sverigedemokraterna som fällde avgörandet. Nå då så.

Tänk om tiden lagts på att bevaka Westerberg respektive Härstedts kompetens och kanske att diskutera vilka egenskaper och kunskaper som är viktiga för riksdagens talman. Men nej … det vore allt för konstruktivt kan tros.

Politikerbloggen förklarar turerna. Men det är alltså så att om Alliansen röstat på Westerberg, en Rödgrön gjort det samma, Sd röstat på Härstedt och en röd ledamot inte gått och kissat … så hade röstetalen blivit lika.

Men inställningen till valet av talman förklarar varför jag och nymoderater inte förstår varandra. Det är alltså inte socialdemokraterna som grupp jag vänt mig emot i alla år, eller moderaterna som grupp jag en gång i världen engagerades av, utan åsikterna. Ibland känns det politiska Sverige som en serietidning för barn som på mystiska sätt kommit till liv.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, talman, demokrati, Sverigedemokraterna

P.S. Vågmästare är en regering som inte har stöd av en majoritet i riksdagen och som därför får söka stöd hos olika delar i riksdagen för att nå majoritet för olika förslag. Tungan på vågen är den grupp i riksdagen, som kan avgöra en fråga trots gruppens litenhet. Sveerigedemokraterna kommer med andra ord få chans att vara tungan på vågen de kommande fyra åren, för att de skall bli vågmästare krävs en hel del – som att de får bilda regering.

Språk blir så mycket mer användbart om man använder det korrekt.

Ett av mina första besök i centrum sedan jag flyttat till Göteborg var Nordstan (jag min arma själ trodde att det skulle vara effektivare att handla där). Det första som jag ser är en stor samling med partiflaggor och en drös med skyltar med partibeteckningar samt andra om förtidsröstning och röstkort.

Normalt sett så får man inte bedriva politisk kampanj i eller i nära anslutning till vallokalen och hur det skall tolkas i ett stort varuhus kan förstås diskuteras, men inte är det särskilt behagligt att se partifunktionärer och valkontrollanter i en salig röra. Sedan tycker jag att man skall fråga sig om det är rätt att göra en selektion kring vilka som ett stort antal väljare skall få träffa precis innan de går att röstar – för det var förstås inte öppet för alla, utan bara riksdagspartierna.

Skyltarna sade information och var designade på samma sätt som valinformationen.

När jag så gick och röstade idag, så tog jag med mig min sekundant, utrustad med kamera.

Vid ankomst ställde man sig i kö och fick där en kölapp samt information om att det var en förväntad väntetid på 45-50 minuter för att rösta. Så nog hade man tid alltid …

Själv hade jag ju bestämt mig innan, så de hade inte så mycket för sitt kampanjande. Eftersom jag var skriven i Linköping den 20 augusti så är det den valkretsen jag röstar i. Eftersom jag inte är så intresserad av kommunpolitiken så lyckades jag faktiskt sälja min kommunröst mot en riksdagsröst till av samma sort som den jag lade till någon som påverkas mer av valresultatet.

För landstingsrösten fick jag svälja en del motvilja, men den lades på moderaterna. Ett kryss på Fredrik Sjöstrand närmare bestämt. Mitt förtroende för Fredriks omdömesgillhet och förstånd är större än min motvilja mot partiet. Till landstinget krävs någon som har rutin på politik och som kan driva frågor effektivt och som därtill står på den enskilda patientens sida.

Under valkampanjen har en hel del rapporterats om oegentligheter och riktigt dåliga regler och det är en diskussion som vi verkligen behöver ta! Demokratin bygger på att medborgarna har rätt att välja sina företrädare och då inte enbart bland de redan sittande, utan generellt.

Men trots det så är det inte valmyndighetens ansvar att trycka upp valsedlar, eller jo, men inte att bekosta dem och det är absolut inte valmyndighetens ansvar att se till att valsedlarna finns på plats. Reglerna för placering är rätt styvmoderliga och som man ser i Nordstan – när det gäller att informera medborgarna så är det inte ens öppet för de större partier som kandiderar, utan enbart för dem som redan sitter i riksdagen. Det här är förstås något som gör det väldigt svårt för nya partier att ta sig fram och in i riksdagen. Medan de större partierna får generösa bidrag till sin verksamhet vilka kan bekosta såväl material som dyra valstugor i var stad, får sina valsedlar utdelade så betalar nya partier själva för sina valsedlar, vilket möjliggjorts av medlemslån m.m. har oftast inte råd med valstugor eller större mängder material och har istället för att finnas på stan fullt upp med att se till att valsedlar finns i alla vallokaler, från det att förtidsröstningen börjar, tills sista vallokalen har stängt.

Visst är integritetsfrågorna viktiga och det är otroligt angeläget att staten inte avlyssnar sina medborgare! Men näst intill alla integritetsfrågor har en demokratisk grund och där hänger frågorna samman. Det finns ett samband mellan att man inte ser ett problem med att staten får ett sådant informationsövertag över medborgarna och att man tycker att det räcker att de etablerade partierna når ut. Demokratin är ett verktyg, inte ett mål och den som sitter på makten är mest intresserad av att behålla den – inte att dela den.

Det är också ett problem att så mycket fokus läggs på opinionsundersökningar (där ofta enbart de etablerade partierna finns med). Hur mycket påverkar opinionsundersökningar det val som människor sedan skall göra? Hur mycket påverkas de som svarar, men förstås mest de som läser om dem. Det är ju ingen stor nyhet att människor så gärna röstar på vinnare att de som röstat på förlorare emellanåt tror sig röstat på någon annan när de efteråt tillfrågas.

Det här är frågor som måste diskuteras, som måste drivas oavsett om vi nästa period befinner oss i eller utanför riksdagen!

Jo visst ja! På Nordstan träffade vi också den moderata kandidaten Pontus Bååth. Han var fullt upptagen med att dela ut sina flygblad till de som köade för att rösta. Demokratikänsla – kanske inte så stark i alla fall …

Vi diskuterade lite och han såg inget problem med att staten hade stora mängder information om sina medborgare. Har man rent mjöl och det mesta arbetet görs av opartiska datorer … Staten är ju dessutom god och hedervärd.

Jo, sade jag. Så kan man ju känna – men nästa mandatperiod så har vi kanske gamla kommunister i regeringen. Kände han samma förtroende för dem? Näsan fick en aningens blekare färg.

Men för er som inte tycker att demokrati är så viktigt, som tycker att integritet är som som polkagrissmakande popcorn (ngt man kan vara utan) och som inte minns det kalla kriget eller har några kunskaper om hur diktaturer uppstår eller vidmakthålls, så tycker jag att hr Bååth verkar vara en ypperlig kandidat!

Han är dessutom lite revolutionär har mer eller mindre täckt Avenyn med sina affischer. Nu är han ju i gott sällskap, för de där föreskrifterna om affischering, de gäller inte vart fjärde år, i alla fall inte för de politiker som skall stifta lagar. Men det är väl som med moralen som blir bättre när den är dubbel – alla regler har sitt undantag och oftast gäller undantagen för dem som sitter på makten.

Foton: Niklas Broberg CC n-c sa

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, politik, demokrati, Göteborg, Nordstan, val, vallokal

Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? (Matt 6:7) är ett favoritcitat ur Matteusevangeliet.

Det är så väldigt lätt att se andras brister och felsteg och att samtidigt blunda hårt för de egna. Det är nästan alltid lättare att putta bort ansvar än att bära det. Härom kvällen läste jag en liten text av Johan Ingerö (Magasinet Neo, ej online) där han berättar om sonens nyfunna intresse för Kizz och Europe, men att han inte får gå på sommarens konsert med de båda i Stockholm, eftersom reglering av ljudnivån på konserter där barn närvarar istället för sänkt ljudvolym lett till barnförbud.

Samtidigt så har hörselkåpor för bärande i den allmänna och obligatoriska skolans högljudda lokaler blivit en bransch.

Du får alltså inte gå frivilligt på konsert där du bör bära hörselskydd, men du är skyldig att vara i en skolmiljö där du förväntas lära dig, men där miljön är sådan  att hörselkåpor blivit ett vardagligt inslag?!

Finn fem fel.

Jag läser hos Mats Wendt att det här med mobbing är någonting som skall lösas genom föräldrarna som skall skickas på utbildning, lite på samma sätt som hans parti ofta landar i slutsatsen att nyankomna svenskar skall utbildas i det svenska. Vart når vi med det? Jo att politikerna tillsammans med tjänstemännen får möjligheten att bestämma hur en god förälder skall vara, vad som är svenska normer och kultur. Båda exemplen har och bör ha ungefär lika många svar som det finns människor – det finns inga sanningar. Lägger vi samman det med den politiserade och institutionaliserade förskolan (som gärna skall bli obligatorisk från födseln) och som sedan övergår i den där allmänna och obligatoriska skolan där barn mobbas, får stressproblem och behöver hörselkåpor så landar vi i ett samhälle där politikerna förvisso inte kan välja sina medborgare, men med lite framförhållning så får de bygga dem. Tanke för tanke. Om de överlever skolgången vill säga.

Hur vore det att kika på den där bjälken? Att skärpa till och öka kvaliteten i den offentliga verksamheten som faktiskt ÄR ett politiskt ansvar, till skillnad från långa oinbjudna fingrar i folks värderingsvärld. Speciellt den som är obligatorisk, innan man försöker lägga fler områden under politisk makt och misslyckande? Hur vore det att ta itu med lärarutbildningen, storskaligheten i skolan, arbetsmiljön och människosynen – inte den socialt och ekonomiskt demokratiska, den solidariska från de rödas partiprogram – utan den där som avgör hur våra barn bemöts av sina vuxna. Jag räknar då allt från beslutande politiker, via tjänstemännen till lärare och övrig personal? Bemöts de? Ses de? Tas de om hand? Eller lämnas de med hundra andra barn på raster och luncher? Får de förebilder under den där obligatoriska tiden i det offentligas regi? Eller lämnas de med håltimmar, läxor och ansvar för annat som de inte kan styra eller råda över och som de kanske inte borde ha ansvar för?

Det vore fantastiskt med utbildning av de nya. Jag skulle gärna se en grundkurs i demokratiska principer och filosofi, svensk historia gällande fria bönder och medborgarmakt, för att inte tala om en kurs i maktdelningsprinciper för alla nya politiker. Ordentlig konfliktlösnings och mobbningsutbildning av de nya lärarna, så att de kan hantera och reda ut den situation de landar i efter examen.

Nog finns det en hel del att göra och en hel del människor som borde utbildas, men det är inte den politiska makten över vårt liv som skall ökas och det är inte vi medborgarna i första hand som behöver utbildas i hur de borde vara.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om utbildning, medborgautbildning, politik, val 2010, människosyn, skola, mobbning, mobbing

I samband med skolavslutningarna så var det en hel del diskussioner om skolan och religion. Diskussionen är välgörande för det är viktigt att vi håller en tydlig rågång mellan tyckande och troende å ena sidan och vetande å den andra.

Nu har jag svårt att se hur en kyrka som lokal är ett problem. Men det religiösa är det förstås. Men då mer i utbildningen än i skolavslutningsceremonin. När någon av en annan tro än min hälsar mig med Guds fred, vill be en förbön eller på annat sätt omfatta mig den omtanke som får religiösa uttryck så säger jag tack och blir glad. Någon ville mig väl och det tar jag fasta på. Hade jag gjort valet att inte tro så hade skadan inte varit värre än att några innehållslösa ord passerade mina öron och återigen en dos omtanke, även om den uttrycks på ett annat sätt än en atteist skulle valt.

I andra sammanhang har jag dock kommit i kontakt mer uttryck för tron, där den sociala normen är inte att jag skall tolerera utan acceptera och ta till mig. Det har framförallt varit u utbildningssammanhang. I skolan fick vi på samhällskunskapen lära oss fakta som jag visste var fel, framförallt om arbetarrörelsen. De socialdemokratiska värdenormerna vävdes in i utbildningen. På universitetet fortsatte det, den politiska vinklingen formulerad som fakta. Sakta men säkert började också något att inkluderas vars existens i utbildningen idag skulle göra att jag inte å nyo skulle välja samma utbildning – könsmaktsordningen. Den är en grund för den genusprofil som allt på LiU har.

Könsmaktsordningen är inte ett utslag av vetenskap, den går inte att mäta eller väga, att bevisa eller motbevisa. Men den finns överallt. Som Gud i religiösa sammanhang. Själv har jag som ateisterna kommit fram till att jag inte tror. Könsmaktsordningen bygger på premissen att grupper kan tillskrivas egenskaper och handlande, vilket inte är något konstigt för den som betraktar världen ur ett kollektivistiskt perspektiv. Könsmaktsordningen är också som all marxism byggd på konflikt, att den enes bröd är den andres död. Jag anser inte att grupper kan tillskrivas egenskaper eller ageranden, annat än om vi talar om organisationer som genom formella beslut enats om ställningstaganden. Jag tror heller inte på konflikt som drivkraft för samhället, tvärt om betraktar jag den som ett utslag av en osund och ohälsosam världsbild och som jag framförallt inte finner någon logisk grund för. Men likväl förväntas jag acceptera könsmaktsordningen som faktum, att samtliga utbildningar vid Linköpings universitet idag skall genomföras med ett genusperspektiv som bygger på könsmaktsordningen.

Nog behöver vi skilja vetenskap och tro åt i utbildningssammanhang, men det är knappast skolavslutningarna i kyrkan som är problemet.

Läs även andra bloggares åsikter om religion, utbildning, genusvetenskap, religion, könsmaktsordning, vetenskap

Det börjar bil valrörelse och förvånansvärt nog så tycks det faktiskt skilja sig åt mellan blocken. Jag skulle inte kalla det ideologi, för det är lite mer stringent än vad jag tycker att de lägger fram, men likväl en skillnad i samhälls och människosyn.

Till min förvåning tar Alliansen poäng efter poäng. Inte för att de inte gjort fel under mandatperioden. Det har varit många löften som svikits.
Integriteten har till största delen avskaffats
En del beslut har inte införts på ett rimligt sätt och visar på en ganska dålig verklighetsuppfattning, som sjukförsäkringsreglerna som dels är illa skrivna, dels infördes på ett sätt som i avgörande avseenden inte beaktar hur Försäkringskassans som organisation och dess personal fungerar. Jobbcoacherna är ett ytterligare tramsnäste. Man lät Arbetsförmedlingen (som inte har historiens bästa renommét) göra upphandlingen, där både den ena och andra slank med men där regeringen också, så vitt jag kan förstå, skapat ett ersättningssystem som ger dig mest när du antar en adept och minst när du ser till att vederbörande får ett jobb. Ett ypperligt upplägg när man vill ha in många nya aktörer, men inte så bra om det är kvalitet man är ute efter.

Men jag ser ändå en tråd, en tråd som går i rätt riktning, den bygger också på ett samhälle, så som empiriska undersökningar indikerar att det ser ut: Det måste vara mer inkomster än utgifter för att ekvationen skall gå ihop; ju fler som har inkomster av arbete i relation till de som inte har det, desto lättare blir bördan; det finns en tröghet i människors vilja att förändra sina livsomständigheter som yrkes- och bostadsval men också gräns där bekvämligheten står åt sidan för viljan att förbättra sin situation.

Detta skiljer sig från alternativet – de rödgröna – som i många avseenden inte tycks ha lyft blicken från kartan sedan förförra sekelskiftet. Genom att beskatta 10% hårdare skall man ge 90% av befolkningen förmåner och högre inkomst. Det säger sig själv att det inte fungerar. Men de tycks också helt övertygade om att kvinnorna är beredda att slita hund, med dåliga avtal och dålig ersättning, inte för att upprätthålla det fantiserade borgerliga idealet om tjänare och herrar, utan för att upprätthålla den socialistiska idén om en stor offentlig sektor som framförallt omfattar traditionellt kvinnliga yrken. RUT-avdraget ryker all världens värd, medan det mer manligt inriktade ROT-avdraget förstärks. Det är nämligen fint att bygga någons hus, till skillnad från att städa det som är kränkande.
Med höjda skatter på bensin, tobak och alkohol skall man sedan finansera det ena och det andra – tro för all del inte att det är för miljön eller för folkhälsan. Det finns få konsumtionsområden vars pris är så oelastiskt som dessa. Med andra ord. Människor konsumerar det de  vill eller behöver konsumera och så är det annat som får stryka på foten. Därför är prisförändring en väldigt dålig väg att gå om man vill förändra konsumtionen på dessa områden.

Men generellt får jag intrycket av att de rödgröna anser sig vara bäst lämpade att leva medborgarnas liv. Man bestämmer hur mkt bil de kör, hur mycket alkohol och tobak de konsummerar, vem som tar hand om barnen oavsett om detta gäller perioden med föräldrarna eller sedan (då dagis/förskola är det enda giltiga). Man bestämmer vad som skall läras ut på denna förskola/dagis inklusive könsidentitet och politiska åsikter, vilket följer hela utbildningen, med fastighetsskatt styr man människors boende, matmoms deras ätande och försäkrar sig om att ingen faller utanför normen för inkomster med förmögenhetsskatt. För den som spelat Roborally så är det precis så det framstår för mig att de sitter och räknar på löpande band som för de små robotarna x-antal steg framåt, bakåt, snurrar och så får de försöka räkna ut vilka åtgärder som skall till för att roboten skall sluta där ägaren vill. Oftast går det inte som planerat vare sig verklighet eller Roborally.

Kanske kunde man lösa det så att de som vill vara med i det rödgröna Roborallyt får det och vi andra får sköta oss själva och varandra?

Kanske kan man önska sig mer på den ideologiska fronten, eller inte kanske, det gör jag definitivt. Lite ideologisk ryggmärg, historisk kunskap kombinerat med lite lagom hum om politiska system hade fungerat som stopp för den långa rad av integritetsinskränkande och demokratinedmonterande förslag som lagts fram och till stor del gått igenom de senaste 4 åren. Jag kommer aldrig rösta vänster, men i avsaknad av ett starkt demokratiengagemang och orubblighet i integritetsfrågan så kommer jag heller aldrig kunna rösta med Alliansen. Där är jag omutlig.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ideologi, Aliiansen, Rödgröna, val2010