(Jag ber om ursäkt för en del tomma postningar från Dexion. Vid flytt mellan servrar gick någonting i databasen sönder som periodvis gjort att jag inte kan justera inställningar. Felsökning pågår och jag hoppas att inga fler fel som kommer är synliga för er skall uppstå).

Få samhällsramar är så beroende av moral och värderingar som liberalism. Så vitt jag känner till finns nämligen ingen annan ideologi som fokuserar runt den enskilda människans rätt att forma sitt liv, till skillnad från att bli reglerad och vägledd av majoritetens val, eller tidigare generationers. Därför är det fascinerande till gränden till skräckinjagande att så många liberaler tycks tro att målet för samhället är någon form av kapitalistisk värdenihilism.

Ta till exempel diskussionen om den unga flickan som valde att ha en SM-relation till en äldre man, som resulterade i att hon “utsattes” för saker som många av oss skulle betrakta som rätt förskräckliga. Ur en liberal synvinkel så är det självklart att staten inte skall blanda sig i vad människor gör på frivillig grund. Med frivillig menar jag, det som en annan människa med uppenbarhet bör utgå i från, i första hand det sagda.

Vi kan inte ha ett samhälle där rättssystemet ålägger oss att psykoanalysera våra medmänniskor för att inte kunna bli dömda för det ena eller andra. Så ur ett liberalt rättsligt perspektiv hade mannen tagit sitt ansvar då han samtalade med flickan och kom överens om vad de ville.

På ett mänskligt plan finns dock andra variabler. Hur bör en vuxen människa agera i relation till en avsevärt yngre (ännu inte helt vuxen människa) som den vuxne inte känner väl och som uppvisar tydliga tecken på tidigare självskadebeteende (ärr på armarna) och vill medverka i ett arrangemang som klart har emotionella risker?

Personligen tycker jag att man har ett ansvar för sina relationer och sina medmänniskor och hade i mannens ställe valt att ta det säkra före det osäkra. Kanske var det flickans vilja och gjorde henne gott, men jag hade inte velat riskera att vara verktyget som gjorde henne illa. Ett resonemang som gör att jag överhuvudtaget avstår från tillfälliga sexuella relationer.

Men jag förstod att i bekantskapskretsen så var ståndpunkten hos några att liberalism handlar om att inte värdera andras agerande. Att inte lägga sig i och att flickan i förevarande fall fick ta ansvar för sitt muntliga medgivande.

På samma sätt är inte marknadsekonomi ett tecken på godhet. Marknadsekonomi är ett ramverk för att låta samhället styras av människors val, till skillnad från majoritetens via politiker. Ett trial-and-error-system som gynnar utveckling och kreativitet, till skillnad från det planekonomiska “alla ägg i en korg”. Ett marknadsekonomiskt samhället är inte ett gott samhälle, det är ett dynamiskt samhälle. Människorna i det måste, som i alla andra fall göra det gott, men de har makten.

Så Apple blir inte gott för att det agerar på marknaden, kära Apple-slynglar. Ni måste fortfarande applicera er moral på deras agerande och med det som grund avgöra om det är gott eller inte. Tycker man att det är reko att använda en ansenlig marknadsandel för att i största möjligaste mån tvinga sina användare att enbart använda märkets egna tillbehör, tycker man att det är ok att ett bolag gör moraliska val åt användarna oombedda och då dömer bort naket, men släpper igenom fördömanden av homosexuella så handla Apple-prylar! För all del. Personligen gillar jag inte moralism, paternalism eller oligopol oavsett om jag möter dem i en planekonomi eller en marknadsekonomi, eller för den delen i en blandekonomi.

På samma sätt är det förstås inte olagligt för Arla att i samband med Muhammed-rabaldret gå ut och ta avstånd från Jyllands-Posten för att därmed få sälja mjölk i arabvärlden. Inte heller är det olagligt för ett världsomspännande företag att använda vinster från en marknad till att prisdumpa och på så sätt tvinga bort konkurrenter och på så sätt skapa sig ett oligopol, eller monopol på en annan marknad. Men det är allt annat än moraliskt försvarbart med mina mått mätt.
Arla satsar på industriella stordriftsfördelar och hårda nypor. Jag vill ha kvalitativ mat, från djur som mår bra och ja – jag vill ha ett svenskt jordbruk. Gärna småskaligt. Dels för att jag gillar en landsbyggd med hagar och djur, dels därför att jag tror att djur mår bättre i småskalighet och det gör min nattsömn lugnare och min mage gladare. Lyckliga djur smakar bättre.

Etik och moral är en personlig fråga. Visst kan du vara utan, men det gör dig till en ihålig varelse.

En god ideologi låter dig leva ditt liv enligt din moral, en ond gör det inte.
Det är det goda i liberalismen, inte att den låter dig undslippa ställningstaganden.

Läs även andra bloggares åsikter om ideologi, moral, etik, liberalism

“Vi delar lika på tiden med lillen, men har inte råd med dagis”

Vi har inte nog övervägt problemen med hundar i samhället. De huvudsakliga problemen är att ägarna inte vet att hantera sina djur och därmed visa hänsyn för omvärlden. Hur många gånger har jag till exempel inte sett en hundägare rasta sin 50 kilos hund i samma park där barnen leker och de boende vill kunna umgås och ligga och sola. Kanske vill människor till och med grilla eller ha en picknick.

Men hundägarna plockar väl upp bajset? Jo, det gör de flesta, men hur skulle du se på det om traktens ungdomar började uträtta sina behov i parken, givet att de med en svart påse blockade upp fekalierna? Vari ligger skillnaden? Går kattägarna runt och rastar sina djur i sandlådan, utrustade med en plastpåse och en sandspade?

Givetvis är inte alla hundar så stora, men inte heller de små barnen förrättar sina behov i parken. Inte heller på lyktstolpar eller husvägger. Eller för den delen på elskåpen.

Många hundar är också dåligt socialiserade och skäller eller far till och med på främlingar. Ibland med glädje och tassar upp på kläderna, andra med ilska och hot.
En del gör också sexuella närmanden, vilket förstås är oacceptabelt. Jag är inte helt hundra över hur genusteoretikerna ställer sig till djur-människa-relation, då djuret tar initiativet. Men det finns helt säkert en rad intressanta teorier att beakta.

Mycket av detta beror på att ägarna är oförberedda och outbildade. Men ett stort problem är förstås också att de inte har tid.

Skall vi sedan se på hundarnas situation så är det ack så många hundar som är ensamma hemma om dagarna. Det finns några välutbildade människor med hög inkomst, som kostar på sig hunddagis. Men för de flesta människor är det inte ett alternativ som de vare sig kommit på eller anser sig/faktiskt har råd med.

Skall hundarnas mående och liv på det här sättet påverkas av deras ägares utbildningsgrad och inkomstnivå?

Det finns vissa saker som vi bättre löser tillsammans. Jag känner starkt att hundomvårdnaden är en sådan sak. Jag är definitivt beredd att betala en slant för att alla hundägare i samband med införskaffandet kallas till lämpliga kurser där de får lära sig att ta hand om sina nya familjemedlemmar. Dressyr, skötsel och hänsyn mot omvärlden.

Jag skulle också gärna se en djurägarförsäkring, för dem som överraskas av sitt nya ägande. Den skall ge ägarna den tid och ork som krävs för ett nytt husdjur. Tid för att lära känna varandra, tid för dressyr och sådant. Igår fick jag veta att medan min väninna med barn på dagis får betala 800:- i månaden så får min bekant med hund betala 2000:- för hundens dagis. Det är inte rimligt! Varför skall föräldrar gynnas mer än hundägare? För många som inte kan få barn är hunden ett substitut.

Vem vill leva i ett samhälle där djurägarna utarmas av sin familjebildning, medan småbarnsföräldrarna tas om hand och kan leva gott? Jag mår illa över denna orättvisa! Jag undrar med lätt fasa hur det fungerar i de familjer som drabbats av både hund och barn. Det måste råda en enorm obalans mellan barn och hund. Även hunden har rätt till sina vuxna, lika rätt till båda sina vuxna, varför jag föreslår att djurägarförsäkringen skall delas lika mellan ägarna.

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraförsäkring, djurägarförsäkring, satir, socialism, rättvisa

[Uppdatering - det finns tydligen värre tomtar: Partistyrelsen]
För några dagar sedan skrev centerpartiets jämställdhetsgrupp på Brännpunkt om sitt förslag som omnämns individuell föräldraförsäkring. Jag får nog tillstå att min attityd gentemot politiker och deras förslag är, ja jag skulle inte beskriva den som förväntansfull. Men trots det så förvånas jag ibland och skräms, oftast på grund av en känsla av att någon går avsevärt mycket närmare mig än jag vill ha dem. Jag gillar inte påflugna människor som inte respekterar andras privata sfär – de ger mig kväljningar. Att de svänger sig med ordet liberal gör inte saken bättre.

Jämställdhet
Argumenten som centerpartisterna anger är att barn har lika rätt till sina båda föräldrar. De menar också att det är ett problem för samhället och friheten att kvinnor tjänar och äger mindre än män i snitt samt att det lägre löneläget gör att fler kvinnor stannar hemma och utnyttjar föräldraförsäkringen, då det påverkar familjeekonomin minst. Det i sin tur är dåligt för arbetsmarknaden.

Låt mig berätta lite om mitt liv. Hemma hos oss så är det oftare jag som städar, medan min man oftare lagar mat. Statistiskt sett alltså. För oss är det inte ett problem att vi inte lyckats vikta verksamheterna mot varandra. Laga mat är ju trots allt snäppet roligare, men lite besvärligare eftersom det måste göras vid fasta tider. Tvätta gör vi båda, men jag tycker uppriktigt sagt att jag är lite bättre på det. Man kan nog argumentera för att orättvisa föreligger åt båda håll, beroende på ståndpunkt och intresse.

Den dag vi skaffar barn (just nu är vi lite tveksamma till projektet så länge då går förment liberala centerpolitiker lösa och påverkar vår vardag på ett sätt vi har svårt att värja oss mot) så kan det bli så att mannen tar ut i princip hela föräldraledigheten. Det hänger på att han har en anställning, jag har det inte. Istället arbetar jag från hemmet som egenföretagare, vilket gör mig tillgänglig, inte hela dagarna, men stora delar. Att ha kontakt med staten är som egenföretagare ett adrenalinhöjande, livsförkortande och frustrerande projekt som man helst slipper. Med det “liberala frihetsförslaget” så skulle alltså våra barn få föräldrar hemma kortare tid och mindre tillgång till sin far.

Mannen och jag tjänar inte lika mycket heller. Det beror inte så mycket på gener som att jag kom ut på arbetsmarknaden senare och att vi är verksamma i olika branscher. Hur balansen kommer att se ut utslaget över vår livstid får vi väl se. Vad andra tjänar eller äger är hur som helst inte en variabel för vårt familjebildande och kommer inte att vara relevant för våra barns uppväxt.

Självklart bör människor med motsvarande kompetens som arbetar med jämförbara saker tjäna lika mycket, men det är ett långt steg från att jämföra män med kvinnor på ett samhällsplan. Jag misstänker att jämför vi norrlänningar mot säg, sörmlänningar så kan det finnas en statistisk skillnad där också. Inte heller för att rätta till den orättvisan vill jag få min familjebildning styrd.

Det här är ett exempel på att statistik är ett tämligen dåligt underlag för att forma människors liv. Liv är inte statistiskt fördelade.

En kvinna realiserar sitt jämställdhetsengagemang.

Redo, inte att leva sitt liv, utan att realisera andras samhällsmål.

Livets störande individualitet
Men det handlar inte bara om att vi inte lever våra liv i relation till samhällsstatistik, det handlar om att det mänskliga livet inte ryms inom statistikens fyrkantighet. Statistiken kan aldrig måla andra bilder än snitt och trender. Visst låter det fint att ett barn har lika rätt till båda sina föräldrar, men hur skall en jordbrukare, eller någon annan som har ett jobb där man inte är utbytbar hantera en allt mer kvoterad föräldraförsäkring? Eller är det helt enkelt inte önskvärt att de skaffar barn? Hur är det med pappan som strax före sin föräldraledighet bryter båda benen är det rätt och rimligt att hans föräldraförsäkring fryser inne? Är det fullständigt absurt att den förälder som drabbas av en depression tar igen sin tid med barnet senare? Eller är det barnets lika rätt till båda föräldrarna som oavsett allt annat går först? Just där och då? Statistiskt sett så trivs statistikern bra med en fot i frysen och en i ugnen, men kan jag få be de centerpartistiska företrädarna att pröva den övningen och sedan tala om hur det kändes?

Lite krasst svarade en av centerföreträdarna på min kritik på Twitter med att försäkringen (absurt namn – det finns ingen försäkringsvariabel i systemet) inte är ett tvång, man kan helt enkelt välja att inte utnyttja den och så göra som man själv vill. Med hänsyn till Sveriges skattetryck så är det lite som att säga att problem inom offentlig vård inte är ett problem, för du kan alltid på egen kostnad välja att gå till en privat vårdgivare. Nå, så är det ju inte för de flesta. För de flesta innebär skattetrycket att vi faktiskt är beroende av den offentliga hjälp som ges.

Logik och moral
För att ett politiskt förslag skall bli rimligt och moraliskt så måste vi veta vilket problemet är som åsyftas, vi måste också med någon rimlighet veta att vårt förslag kommer att lösa problemet samt när och hur vi skall utvärdera och vad vi skall göra med utvärderingsresultatet.

För det första. Det här är inte en försäkring. Att få barn är idag ingenting oväntat eller olyckligt, det är någonting som man mycket väl kan planera. Således borde vi kalla det för bidrag, för det är det det är. Ord har makt och försäkringar utfaller till den som är olycksdrabbad, inte den som väljer att utveckla sitt liv i en ny riktning.

Vilket problem som skall lösas med föräldraförsäkringen är lite oklart. Är målsättningen till exempel att det skall födas många barn, att de föds ofta, att vi vill vara säkra på att föräldrarna stannar hemma med sina barn en stund eller någonting annat? Är målet med “försäkringen” att skapa ett samhälle där kvinnor och män gör allting till 50/50? Borde vi då inte också byta namnet från föräldraförsäkring till “politiskt definierad jämställdhetsmotivator”? Och hur kommer vi i det fallet åt de jäklar som fuskar och inte skaffar barn? För att inte tala om de som delar lika på försäkringen men där ena parten ändå tar fler vaknätter och blöjbyten?

Har du inte definierat ett problem, så kan du heller inte ange en lösning. Om vi nu bortser från krav på problemdefinition för en stund. Finns det någonting som pekar på att centerpartisternas förslag har någon effekt, åt något håll alls? Om målsättningen är jämställdhet, som snedvrids av att män och kvinnor i snitt tjänar olika mycket, vore det då inte effektivare att angripa det problemet? Till exempel genom att ta itu med lönerna inom offentlig sektor? Och om problemet är att barn inte får samma tillgång till båda föräldrarna och det är en objektiv sanning att de skall ha det, varför då tassa runt i kanten? Kvotera föräldrarollerna rakt av!

När vi så har kommit fram till vad problemet är och att vårt förslag faktiskt tycks innebära en lösning kvarstår två saker. Fastslå tid och form för tillsammans med effekt av utvärdering. Vi vill ju inte ha en massa verkningslösa regleringar, det verkar sossigt. Men innan vi fattar beslut så måste vi faktiskt fundera över och besvara en fråga till. Även om jag har helt och absolut rätt med mitt förslag – är det mitt mandat att lösa problemet?

Jag ser dagligen människor med problem, som gör saker fel och där jag vet hur det borde vara, säg till exempel regleringen av riksdagens arbete, där det inte på något sätt vore min sak att gå in och styra upp det. Jag ser människor som har helt fel respektive, människor som sköter sina bilar fel, för att inte tala om folk som uppfostrar sina barn på ett sätt som inte alls gagnar barnens framtid – men det är likväl inte min sak att gå in och styra upp situationen. Som vuxen måste jag respektera andra vuxna människors rätt att göra som de vill, till och med när de gör fel och jag vet bättre.

Således tycker jag att centerföreträdarna också skulle lägga lite tid på att överväga med vilken moralisk rätt de vill reglera människors familjebildning till förmån för statistiska snitt och samhällsideal som inte nödvändigtvis delas av alla. Jag säger inte att legitimiteten inte står att finna, jag säger bara att det vore trevligt om de själva kunde formulera den.

Ideologi
Ett antal människor har i olika sammanhang sagt att liberalism bygger ju på individen, så det måste väl vara helt liberalt att föräldraförsäkringen individualiseras. Låt oss titta lite på det.
Liberalism innebär att människor skall få bestämma så mycket som möjligt själva. Att staten finns för medborgarna, inte tvärt om. Liberalism handlar om att var och en skall ha rätt att bli bemött som individ, inte som en del av ett kollektiv oavsett om kollektivet är självvalt eller påtvingat av någon annan.

Det innebär att människor som väljer att skaffa barn tillsammans, själva bör få avgöra hur barnet skall omhändertas och uppfostras. På det följer att staten inte bör tillägna sig mer av människors tid och pengar än nödvändigt för att därmed kunna tvinga dem att leva, tänka eller tycka på något annat sätt än de själva valt.
Det innebär att staten bör avstå från att betrakta mig som en del av ett kollektiv, i det här fallet kollektivet kvinna eller man och bemöta mig som individ. Det är inte mitt moraliska ansvar att leva för att förverkliga andras moraliska ideal.
Liberalismen tror på att människors samfällda agerande leder till det bästa slutresultatet och att ett samhälle är långt för komplext för att sociala ingenjörer skall kunna sitta och dra i spakar och få den effekt de förväntat sig.

Därför skulle jag beskriva förslaget som allt annat än liberalt.

Jag tycker där till att det är ofokuserat, sannolikt verkningslös, moraliserande, utan såväl saklig som moralisk legitimitet och rent ut sagt dumt.

Inlaga 1
Replik
Replik
Slutreplik

Skribenterna:
Muharem Demirok
Fredrik Federley
Annika Qarlsson
Marie-Louise Wernersson

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, jämställdhet, social ingenjörskonst, progressiv politik, ideologi, Centerpartiet, föräldraförsäkring, kvotering, Fredrik Federley, Muharem Demirok, Annika Qarlsson, Marie-Louise Wernersson

_{»crosslinked«}

Vi var på landet. Aningens irriterade över att inte ha någon internetuppkoppling och knappt telefonmottagning. Men å andra sidan gav det tid till böcker och goda skratt. I gräset utanför kom emellanåt en katt i full karriär och fortsatte av bara farten upp i ett träd. Pälsen spritte av lycka och mitt hjärta blev varmt och mjukt av att se mina kära lugna och lyckliga.

Så lyckades datorn under lördag eftermiddag ladda hem Facebook och jag såg min mors statusuppdatering om känslor inför mänsklighetens ondska. Jag kände på tonen att det inte var personlig sorg och såg samtidigt en rad om att flera bekanta bytt profilbild. De flesta till en som inkluderade den norska flaggan. Någonting hade hänt.

Den enormt tilltagna TVn gick på och vi satt som förstenad och tittade och försökte förstå. Vad hade hänt? Pågick det nu? Vilka var de drabbade, vilka var det som drabbat världen med den ondskan? De norska nyhetssändningarna fick rulla på och vi insåg snart att det handlade om att sammanfatta ett tidigare skeende. En känsla av chock förstås, av sorg och samtidigt som jag saknade möjligheten att tala med nära vänner var jag glad över att internet inte var tillgängligt. Känslorna och tankarna var våra och blandades inte med en flod av andras. Men så snart den första överraskningen lagt sig, sade Niklas och jag i munnen på varandra – åh herre Gud! Vad kommer politikerna ta denna katastrof som inteckning för att genomföra för galenskaper?!

Min Niklas var på väg till hamnen intill för att duscha när nyheten nådde oss och begav sig efter en stund iväg. Jag satt på en köksstol och tittade ut. På katterna som ovetande sprang på. Plågsamt medveten om hur lätt det skulle vara att ta ifrån mig det som är kärnan och lyckan i mitt liv. Jag som normalt inte är särskilt klängig satt på min stol med blicken ut genom fönstret, mot uppfarten och kände att jag kunde inte andas på riktigt förrän den andra halvan av mitt liv var tillbaka. Han måste ha förstått, för han sms:ade att det drog ut på tiden, att skägget skulle ansas, men att han var välbehållen. Att sms:et inte kom förrän långt senare “tackar” vi Telia eller Tele2 för, men den empatiska känslan för att jag satt och ägnade mig åt irrationell oro tackar jag min livskamrat för. Att dela sitt liv med någon som alltid bryr sig. Inte bara om mig, utan om alla omkring sig och som oftast förstår och läser mig på ett nästan kusligt sätt är en välsignelse.

Jag är tämligen ödmjuk inför livet, men kanske framför allt inför döden. Han är ingen hejsan kompis, men han väntar på oss alla och det är ok. Men att veta att någon tagits ifrån dig på grund av ett mänskligt initiativ är en helt annan sak än att förlora någon till följd av ålder, sjukdom eller olycka. Man har någon som fattat beslut, någon som valt att beröva dig någonting att förhålla sig till. Någon att hata. Jag vet inte hur jag skulle tackla det. Jag hoppas att sorgen inte skulle bryta mig och ge plats för hatet. Men jag vet faktiskt inte.

När de norska sändningarna rullade imponerades jag över en rad saker. För att nämna det lilla, hade journalisterna uppenbarligen fått en klädkod anpassad för tillfället. De förstod att visa respekt med en dämpad och formell klädsel. Stämningen och frågorna var värdiga och allt som oftast relevanta. Inbjudna gäster avhöll sig från spekulerande, utan höll sig till sitt område och det som faktiskt gick att svara på.

Jag kunde över huvud taget inte se samma sändning i svensk tappning. Svensk television, public service till och med som valde att göra ett smaklöst jippo av riksdagsvalet, i nivå strax under melodifestivalen.

På min köksstol rullade sig tankarna runt ondska. Jag tror att det finns en maktbalans i världen, mellan ont och gott. Jag tror till och med att det ibland kan vara väldigt svårt att se skillnad mellan goda handlingar och onda, först i efterhand kan det emellanåt avgöras vad som var vad. Men jag är ganska säker på att det vi gör, varje del, spelar roll.

Det går inte att skydda sig från enskilda individer som väljer att gå ondskans ärenden. Inte utan att helt och fullt slå sig samman med ondskan. Jag minns en gång under högstadiet, en blond och anings vild vän som körde en armbåge i sidan på mig under en promenad en kväll och sade “vet du hur man undviker att överraskas av våldtäktsmän i parken på kvällen? – Man tar med sig en egen så slipper man överraskningen!” Denne odåga tycks ha vunnit regeringens och etablissemangets öra, för precis den metodiken har Sverige under lång tid nu använt för att skydda demokratin från terrorismen och fundamentalismens anfall. Vi har monterat ned demokratin för att kunna använda dess beståndsdelar som byggmaterial till de illusoriska murar och portar vi bygger till vårt skydd.

Jag tror att tragedin i Norge, utöver påminnelsen om hur bräckligt livet är, fått mig att landa i några slutsatser kring vad jag vill se i min omvärld i framtiden. Vad jag vill arbeta för. Till viss del tror jag att det är just kärnan hos flera av de människor som jag sett upp till och antitesen till Aftonbladet, Expressen och bland annat stora delar av det politiska etablissemanget.

Värdighet och saklighet
Det norska företrädare uppvisade, som borde vara en självklarhet i det gebitet eller i alla fall norm, men istället förlänt dem något som börjar likna en helgongloria, är förmågan till värdighet och saklighet. Styrkan att möta mardrömmen – inte med panik, inte med stora överdrivna ord och därpå följande överilade handlingar – utan med sakligt lugn. Du har gjort detta mot oss. Vi står idag för det vi stod för igår, demokrati och öppenhet. Du har tagit människor ifrån oss, du har gjort oss illa, men du kan inte förändra oss. I morgon kommer vi att stå ännu starkare för det du vill ta ifrån oss. Demokrati och öppenhet. Du har inte startat ett krig. Du har iscensatt två tragedier. Vi tar inte till vapen, vi bygger inte murar – vi fattar varandras händer och ser dig för vad du är. Någon som kommer att vara glömd i morgon.

Jag har inte gått med i diverse event om tända ljus och tankar på Norge på Facebook. Jag är inte särskilt såld på tanken på politiska ljusmanifestationer i Stockholm. Orsaken är enkel. Det är för lätt, det är yta. Den som verkligen vill ställa sig emot den här typen av människor som gjort detta onda, måste kosta på sig mycket mer. De måste leva sitt liv, göra sitt jobb. möta sina människor med värdighet och civilkurage. De måste låta kvällstidningarna stå kvar på sin hylla, låta vulgära lösnummersäljande skrävlare tala för döva öron, de måste säga emot den som säger eller skriver dumheter som förminskar andra, de måste i varje liten handling arbeta för ett öppet, sakligt och mänskligt samhälle, bortom politiska floskler och slagdängor. Det är en utmaning som kan kallas duga!

Och en sak till! Odla humor och självdistans! Det är det enda som skiljer det fanatiska i oss (för det finns inte fanatiska och ofanatiska människor – alla har vi det i oss i någon mån) från det medmänskliga och empatiska. Det fanatiska har ingen humor. Det fanatiska har ingen självdistans.

På temat mänsklighet:
Göran Widham
Uppdatering: Läs också Kalkatraz

Några länkar på temat saklighet:
Ledare i Barometern om konservatism
Londons borgmästare konstaterar att det finns ingenting att forska i, inga slutsatser att dra ur gärningsmannens tankevärd, för de var osammanhängande och ogenomtänkta.

Justitieminister Beatrice Ask tycks inte förstå vad det är för jobb hon har. Att det är på allvar.

Inte heller har vederbörande grundläggande insikt i rättssystemet eller rättssäkerhet. Riktigt pinsam är min dom.

Läs för all del hur hon vill få sexköpare att skämmas.

Färgade kuvert och andra sätt att markera socialt mot människor som inte dömts och befunnits skyldiga i domstol. Pinsamt. Olämpligt.

Uppdatering: Det här måste läsas!

läs också Mary och Louise
Media/bloggar:
AB
SvDs ledarblogg
Tokmoderaten
Signe/Yamiko
Mikael Elmlund

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Beatrice Ask, juridik, rättssystem, sexköp

Eric Erfors skriver i Expressen om terroristreglerna och bedrägligheten i dem.

Jag undrar om det finns en korrelation mellan frånvaro av kompetens och mängden nitiska regler. Dels är det uppenbart så att alla terroristregler inte gör särskilt stor nytta, vill man skada folk så kan man det, det gäller bara att slå någon annanstans än flyget och dels för dessa regler över uppmärksamheten på regelföljande istället för bevakning av beteenden.

Talar man med någon som är expert på människor inom något område, så ser de oftast saker som vi andra inte ser. Den som jobbar inom kriminalvården känner i 9 fall av 10 igen en fängelsekund, alkoholister och narkomaner hur rena och prydliga de än är för tillfället. Gjorde i alla fall.

Att söka måndagsexemplar på ett löpande band i fabriken är en helt annan sak än att jaga terrorister. Där det vid löpande bandet krävs uppmärksamhet krävs det vid terrorjakten djup förståelse, fantasi och kontaktnät. Jag undrar hur mycket sådant som utvecklas och finslipas när vi förlitar oss på 100ml flaskor och kropsscanrar som uppenbarligen låter människor gå ombord med sprängämnen, medan flyget vägrar transportera transplantat för att det överstiger 100ml.

Regler är komplexa saker. Det är många gånger svårt att avgöra om man har regler för att de uttrycker en rådande kultur och i vad mån de skapar en kultur.

En rad politiska ställningstaganden har lett till en lägre grad av kompetens och därmed också gjort att expertis är mer tunnsådd. De där ställningstagandena som säger att alla skall få vara lucia, att en högskolerektor kan vara antiakademisk, att bibehållande av anställningar inte skall bero så mycket på kompetens som på tjänstgjord tid och att alla skall läsa vid universitet oavsett fallenhet för det.

Man kan tycka att det är trist, man kan till och med tycka att det är dåligt, men kompetens regerar! Kunskaper som går på djupet slår nämligen omfattande kontrollerande regler alla dagar och när vi bit för bit bygger ett samhälle som inte  hyllar kunskap och kompetens så river vi bit för bit grunden för vår existens, i alla fall den civilisation som vi vill leva i.

När det kommer till terrorismen så får det tydliga illustrationer. Den demokrati som terrorister vill riva till förmån för ett islamistiskt samhälle, river vi själva sten för sten för att använda dessa stenar till att skydda den demokrati vi just rivit. För den som ser till fakta är det inte svårt att se, men för den som svarar på allt med att relativisera så tar det kanske längre tid att få bilden klar. Men en dag så är där så lite demokrati kvar att inte ens en relativist kan kalla det för demokrati.

Så när vi hittar bombare ombord på våra flygplan, trots rigorösa och omfattande integritetskränkande regler, så har det ett samband med att människor föreslår antiakademiska/antivetenskapliga människor till rektorer för svenska högskolor. Där kunskap, vetenskaplighet och fakta inte värnas och eftersträvas får vi heller inte dess frukter – kompetens.

Läs även andra bloggares åsikter om vetenskaplighet, vetenskap, kompetens, kunskap, terrorism

Läser hos Joshen ((Enligt min humla 091229 – Deltagarkultur)) om den hetsiga julen som så många klagar över. Och förstås kommersialismen. Hur kan det fortsätta att vara så när så många verkar vilja något annat, frågar sig Joshen.

Sedan går diskussionen in på Piratpartism och jag måste erkänna att jag tonar ut. Jag saknar de dagar då vare sig Joshen eller Hax var partilojala. När de svor så det osade om det i kyrkan. Jag förstår att det inte kan vara så när man vill vinna ett val, men jag saknar det.

Men julen… och det som ligger bakom. Att vara med andra människor är något bra, något som gör oss både starkare och tryggare – men vi har i vårt samhälle lyckats avla fram en sorts människa som inte finner extra trygghet i gruppen, utan all sin trygghet. Som inte törs gå utanför och därmed nästan slutat vara en enhet i sig själv.

Julen är för mig en av de bästa högtiderna på året. För mig står den för eftertänksamhet, en ny början, lugn och samvaro. För mig är det just under julen extra viktigt att vara mitt bästa jag.

För några år sedan så bytte jag väg. Jag hade i flera år upplevt att mina nära inte firade jul så som jag ville eller behövde. Allt var så rätt att allt blev fel. Sillen var heminlagd och klapparna högade under granen, men när jullunchen var framme var alla trötta och griniga. Jag valde att inleda vad jag trodde skulle bli en tradition av jular för mig själv, men än så länge så blev det bara den där första.

Jag ägnade advent åt att göra godis och mysa och framemot jul visade det sig att en vän och hennes vän skulle arbeta på sjukhuset på julafton, så jag bjöd hem dem på jullunch innan deras pass började. På julaftons eftermiddagen, efter en lång promenad i snön, satte jag mig i soffan med en rykande kopp svart kaffe och en saffransbulle. Andades lugnt och doftade på granen samt tidigt som Kalle och därefter Karl-Bertil Jonsson gjorde sitt jobb.

För mig var det den bästa julen sedan jag var barn. Inte i kontrast till något dåligt, den var bara så magiskt perfekt. Så fylld av det som jag just då längtade till – lugn, gemenskap och julens under.

Men jag förstår på min omvärlds reaktioner att de tycker att jag nog är lite konstig. Att fira jul själv (eller ensam som de automatiskt tänker) är något lite patetiskt, något för dem utan alternativ, att vara med sig själv är inget man väljer det är något man överlever om man måste. Jag tror att där i ligger problemet med den hetsiga julen, kommersialismen och mycket annat som vi göder trots att vi inte vill ha det.

Om vi inte kan eller törs stå på våra egna ben, vid sidan om flocken, hur skall vi då för det första komma fram till vad som är riktigt viktigt för oss och för det andra om vi inte kan styra oss själva hur skall vi då kunna styra en flock? För mig blir det inte så mycket flocksamvaro när människor som räds enskildhet vistas tillsammans som det blir ett lemmeltåg, en kö på motorvägen där många sitter i sin egna lilla kupé och svär och önskar sig någon annanstans, men inte förmår sig att välja en avfart och byta resmål. En annan del av det hela är förstås att en flock som inte låter dig gå på walkabout¹ ,inte gå din egen väg när du vill, inte är en särskilt behaglig eller sund flock.

Kanske är det inte bara en tanke angående jul utan också en som är värd att tänkas inför valen 2010. Visst är det viktigt att arbeta tillsammans, men inte viktigare än att ha ett par egna fötter, egna värderingar att stå på och en egen soffa där man trivs riktigt bra oavsett vad omvärlden har för sig och det där egna får inte bara bli något som man visar fram som PR-grej. Jag tror att t.ex. Karl Sigfrid kan intyga vikten av att ha något att falla tillbaka på. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att vara själv och att vara ensam.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om självständighet, jul, kollektivism, individualism, individualitet, flock, val

1. Wikipedia: Walkabout

Jag blev för en tid sedan föreslagen att gå med i FB-gruppen MinPappa (gruppen är klassificerad som hemlig och syns bara om du är medlem eller får en inbjudan), vilket jag gjorde. Jag är väl medveten om att jämställdheten är en chimär när det kommer till bedömningen av fäder i en vårdnadstvist. Ni anar inte vad många fina egenskaper livmoder och bröst odlar fram hos ena halvan av mänskligheten och motsvarande hemska egenskaper den där penisen uppenbarligen frammanar hos den andra halvan av samma mänsklighet.

Nå rätt snart började det dyka upp meddelanden från gruppen i parti och minut. FB gruppen hade anmälts och stängts ned “för att man var för framgångsrik” enligt gruppens utsago, det upprop som finns att skriva på på gruppens hemsida hade/har problem med tekniken och ett stort antal underskrifter hade förlorats varför man ville “kollektivansluta” FB-gruppens medlemmar till uppropet. Det mötte mothugg och ändrades till att den som inte ville skulle höra av sig inom X-tid. Jag med flera argumenterade emot, upprop skriver man på med vett och vilje och efter att ha läst det man ställer sig bakom inte genom att gå med i en FB-grupp, negativ avtalsbindning är inte ett bra sätt att agera. Det startades diskussionstrådar där många svarade ja och en del nej (istället för att gå in på uppropsskrället och skriva upp sig). När diskussionen kritiserade FB-gruppens administratörer försvann inläggen, med hänvisning till de fanns på fel del av gruppens sidor.

Samma människor som kräver ökad rättssäkerhet och justa spelregler hade alltså i ett annat sammanhang inte en känsla för vad rättssäkerhet och juste spel är.

För ytterligare en tid sedan kom Frimurarna att diskuteras på Newsmill. Bland annat minns jag att jag läste en artikel av en kvinna som vände sig emot, tja hon var nog faktiskt upprörd över organisationer som välkomnade hennes sambo som medlem men inte henne och allt baserat på kön. Jag får väl tillstå att könsseparering som ett självändamål inte är något jag uppskattar och jag anser definitivt att hon har en poäng när det gäller diskrepans mellan Frimurarnas tal om tolerans och deras upplägg för organisationen. Det rimliga hade dock i mitt tycke varit att börja på hemmaplan och kritisera sambon för att han premierar organisationer som hon uppfattar diskriminerar henne – min sambo hade fått välja medlemskap, “Klubben Sophias familj” eller den i en organisation som kategoriserar människor efter kön. Men det var inte hans engagemang som stod i skottlinjen utan organisationen, vilket utan den andra halvan blir lite haltande. Varför man sedan vill vara medlem i en organisation som hon uppenbarligen anser bygger på oönskade värderingar gjorde mig än mer nyfiken. Lite Groucho Marx,¹ över det, fast utan självironi.

Så för ett tredje exempel så läste jag härom dagen som vanligt Lisa Magnussons krönika som ofta är klockrena, men denna gång var som en intellektuell mök i ett trångt utrymme.

Jag betraktar mig själv som en frisinnad person. Liberal. Inte i politisk mening eftersom det tydligen är synonymt med att propagera för hårdare tag i skolan, svensktest för invandrare och statlig massövervakning. Men liberal som i att jag tycker att alla i så stor utsträckning som möjligt skall få leva sina liv som de själva vill, utan att någon lägger sig i. Förutom vad gäller vem som skall ta hand om nyfödda barn då. I den frågan är jag stalinistfascist. (Då föräldrarna alltså skall dela prick lika enligt statens order och med statliga ekonomiska bidrag som hjälp om familjen inte har råd att låta båda vara hemma. Min anm.)

Det är alltså dåligt att ha en politisk inriktning som medger moraliserande och pådyvlandet av de egna värderingarna och åsikterna på andra – ja utom om frågan är extra viktig för den som pådyvlar, eller om personen har objektivt rätt eller? Jag hoppas att det är någon form av ironi eller politisk satir som går mig förbi.

På motsvarande sätt kan man i det politiska käbblet notera att den part som innehar regeringsmakten ofta klandrar oppositionen för att enbart föra fram viss kritik eller vissa förslag i opposition, för att obstruera eller kverulera om sådant som man själv står för då man har makten i handen. Det må vara sant, men när båda sidor agerar på samma sätt i respektive situation blir kritiken lite svår att ta på allvar.

Jag uppfattar beteende som skiljer värderandet av mitt agerande som mätt med en annan skala än andras agerande, jag gör det ju av “rätt” eller “goda anledningar” som osunt och till och med lite ofriskt. Självklart anser alla att de agerar av rätt skäl, frågan är ju bara om andra gör det.
Det är ingen som säger att det är lätt, men det blir faktiskt mycket både trevligare och intressantare om vi alla lever efter samma regler och krav som vi uppsätter för vår omvärld.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om A=A, Stringens, Politik, Frimurarna, Föräldraförsäkring, Groucho Marx, Lisa Magnusson

1. I don’t care to belong to a club that accepts people like me as members

Jag har sedan länge varit intresserad av psykologi och blivit allt mer intresserad av psykologi och politik i kombination.

Inom politiken finns så många åsikter om vad som borde göras och hur världen borde se ut – men hur ofta kopplas besluten samman med dess faktiska effekt? Och nu syftar jag inte i första hand på budgetutfall utan på hur besluten påverkar samhället och medborgarna.

Människor som inte är ekonomer eller nationalekonomer kritiserar just dessa ämnen för att använda sig av “the rational man” så som om denne fanns. The rational man finns förstås inte, vilket ekonomerna är väl medvetena om, utan han/hon fungerar som en tankemodell. Men hur många analyserar vilka människoideal  som politiken rymmer och om de faktiskt finns i verkligheten, eller bara i de politiska modellerna?

I FRA-debaclet har HAX i ett avseende involverat grundläggande psykologi. Han har nämligen försökt uppmärksamma sina läsare på att politiker inte är politiker, utan människor och att de reagerar precis som människor om de pressas in i ett hörn utan möjlighet till att rädda sig med äran i behåll. Det är en grundläggande del i en förhandling (som ju politiken i mångt och mycket är) att förstå och utnyttja sådana aspekter. Kanske kommer man själv inte i slutänden att se ut som den store segraren, men väl vara det.

Ytterligare en intressant aspekt på detta lyfts fram i en av kommentarerna hos Emma som skriver om kognitiv dissonans. De politiska företrädare som finner sig stå på andra sidan gentemot sina väljare och som besitter självdistans borde uppriktigt sagt ta sig en orentlig granskning av det egna agerandet och drivkrafterna.

Kors och tvärs över internet går budkavlen om att FRA-lagen är uppe till slutlig behandling i morgon. Jag skulle ljuga om jag sade att det inte finns ett visst grupptryck kring att haussa det hela. Jag faller för grupptrycket och återgår även i det fallet till det pykologiska.

Jag lunchade häromdagen med en vän, strax efter en rätt uppslitande personlig upplevelse och suckade lite tungt att om jag fick utplåna en känsla så vore det besvikelsen. Såväl ledsenheten som ilskan (om vi håller oss på den negativa sidan) fyller en funktion. Sorgen avslutar och ilskan agerar, men besvikelsen sitter där bara och mal. Besvikelsen släcker känslor, snarare än leder till handling och åtgärd.
Min kloka vän berättade att han läst en intervju med FN-sändebudet Jan Eliasson som fått frågan hur han hanterade de hemskheter han i jobbet tvingas bevittna och han hade konstaterat att han kommit fram till att han måste omvandla besvikelsen till ilska.

Besvikelsen hade sannolikt släkt hans tro på mänskligheten, men ilskan leder till engagemang och åtgärder. Aktion!

Där befinner sig nog stora delar av den vägg av engagerade som skanderade för ett år sedan. Efter att ha sett hur det politiska etablissemanget agerar, hur lite kunskap det finns, hur hårda maktstrukturerna är hur lite vare sig utrymme eller intresse det finns för kunskapssökande och brytande av argument mot varandra så sitter folk med ett års samlade besvikelser i knät.

Jag tror inte på det politiska systemet. Det spelar mig ingen större roll vilka som sitter i riksdagen – de agerar i princip likadant hela högen och mest av allt är jag redo att dra till skogs, att dra mig undan deras civilisation. Om det inte också innebar att jag behövde avstå min civilisation och dess utmaningar och bekvämligheter. Jag har ett uns respekt för Karl Sigfrid och folkpartisterna Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, men resten skulle jag helst inte vilja ta i hand om vi möttes.

Det är ett problem, för jag orkar inte stå och skrika. Det är som att försöka diskutera med en dörrvakt, som att diskutera Kant med någon med en promille på 5.7. För er som stod runt mig i Humlegården för några månader sedan. Den fulla killen som kom fram var förhållandevis resonabel – han hävdade i alla fall inte allt blev bättre om diskussionen tystnade. Efter en stund ger man upp, det är ingen idé att stånga pannan blodig. Överlevnadsinstinkten kickar in och man går därifrån.

I det här fallet vinner de. Fine. Vi är fångar i ett system där de vi utser att representera oss inte har makt att agera, att forma dagordningen eller ens att ta ställning till de förslag som läggs. Det som sätter den sista spiken i kistan är det faktum att de flesta riksdagsledamöter verkar vara för obildade för att förstå vad systemet innebär för en demokrati och istället krampaktigt kramar sin partiorganisation och därmed ställer sig – inte på demokratins eller medborgarnas sida utan trampar taktfast i marschen mot ökad politisk makt, ökat politikerförakt och rakt mot demokratins död. De som faktiskt förstår vad en demokrati går ut på står inte ut, utan flyr.

Jag vet vad ni behöver. Min ilska mitt engagemang. För framtida barns skull önskar jag att jag i nuläget orkade uppamma det. Men jag är inte kapabel. I alla fall inte på en artig och medmänsklig nivå för omvandlar jag min besvikelse i ilska så landar jag i raseri. Ge mig ett basebollträ och full amnesti så kan jag nog ännu vara användbar …

Uppdatering: För den som önskar en redig analys så rekommenderas Johan Norberg på Sergels torg

Bloggväggen – som jag lånat (minus Jinge som jag av principskäl inte länkar till) av Scaber Nestor via Farmor Gun

OlofB, Kommunisterna, Anna jobbar och bloggar, ArvidFalk, Dagens Konflikt, Annarkia, Sossar mot Storebror, Lando, Anders Widén, TantraBlog, Minimaliteter, Folkpartiet Norrköping, Sundin, Lindberg, MMK, JensO, Anohito, Liberal & Långsint, Bandhunden skäller, ProjO, Blågrön Röra, Frykman, Kent Persson, Oscar, DN, SvD, Dagens Arena, PP, Mer vänster i Uppsala, Hallén, Varjager, Blå Borgen, S_N, PP2, UD/RK, Loppsi, NU, Klamberg, Sultan, Opassande, Falkvinge2, Widén, Mullvaden, Svensson, Satmaran, Tomas, Polisstaten, Leo Erlandsson, Free&Thinking, Svart Måndag, Nemokrati, ConnyT, MiniMaliteter, HAX, OscarF (c), PPDrift, knivsöder, Falkvinge, NSM-Sverige, Maria Ferm, Motpol, Herr Klokbok, Lars-Erick, Törnebom, Intensifier, Bloggvärldsbloggen, XOR, Christian Engström, SR, GP, Lake, Dahlberg, Aron Modig (kdu), dnmr, Lando, Opassande, FarmorGun, JRL, Dexe, Maloki, Johan Norberg, Erik Hultin

Intressant.se
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Politik, Integritet, Engagemang, Besvikelse, Ilska, Psykologi