Nyvalet i Västra götalandsregionen har stämplats som en demokratisk katastrof¹ och jag är beredd att hålla med, men jag tror att jag och politikerna menar olika saker.

Politikerna menar att valdeltagandet var för lågt för att ge riktig legitimitet åt deras verksamhet som förstås är målet med guds skapelse, våra liv och allt annat. De är i sin egen värld ekvivalensen till 42². Därför faller det sig för dem naturligt att ifrågasätta valsystemet – kanske är det det som har för låg legitimitet? Att det inte fungerar att ha val till olika instanser på olika dagar – folk gick ju bevisligen inte och röstade³!

Men kanske kan man betrakta det hela ur andra perspektiv? Som jag redan skrivit så gjorde jag och sambon ett ärligt försök att sätta oss in i partiernas ståndpunkter, men lyckades enligt eget förmenande lite så där. För mig handlar politik om 3 saker. Samhällssyn, prioriteringar och kompetens.

Jag vill i första rummet veta vart det långsiktiga målet finns. Är det ett byråkratiskt samhälle där just samhällskroppen sätts i fokus, eller ett där individen är viktigast? Marknadsekonomi kontra planekonomi. Moralism kontra tolerans.

Därefter vill jag, givet partiets mål, veta vilka prioriteringar de har. Givet att de får fria händer, vad skulle de göra först och hur? Vad kommer på andra plats? Hur viktigt är det ena kontra det andra? Sedan vill jag förstås veta hur deras prioriteringar såg ut förra valet och hur mycket som uppfyllts och hur. Det i sin tur tangerar den tredje punkten, nämligen kompetens.

Idag tycks det viktigaste för en politiker vara att ha åsikter, men med hänsyn till att det är få politiker som är i en position där de överhuvud taget kan lägga fram förslag som har någon som helst chans att gå igenom så är det faktiskt mycket viktigare för mig att en politiker kan ta in och analysera de förslag som läggs och i dem hitta fallgropar och negativa bieffekter samt sådant som tjänstemän och andra politiker försökt smyga med, samt föra ett herrans liv om någonting är galet. En motion i riksdagen är ganska precis lika mycket värd som “Kilroy was here!” på toalettväggen.

Sedan finns det förstås andra saker som kan påverka människors engagemang för ett val. Ponera t.ex. att väljarna inte ser någon större skillnad mellan de olika politiska alternativen, eller att de inte tycker att den politiska nivån som sådan inte har nog makt för att det skall vara värt besväret att skapa sig en uppfattning och att gå och rösta. Eller ve och fasa, kanske naggades förtroendet i kanten av att det slarvades och kanske till och med fuskades i valet i september? I ärlighetens namn så är det ju inte direkt vattentäta skott mellan valfunktionärer och politiker, tvärt om är det ofta värv som går hand i hand.

Det talas om att vi inte kan acceptera skilda valdagar för att valdeltagandet blir så lågt på landstings/regionalnivå. Men tänk om det är så att folk inte gör medvetna val när det är gemensam valdag. Tänk om de bara röstar på rutin, på samma som de röstar på i riksdagsvalet, eller kommunvalet. Är det då demokrati? Är det då inte ett tecken på sund demokrati att de inte röstar på rutin, trots att valdeltagandet sjönk?

Demokrati är för mig inte en checklista som skall vara uppfylld och sedan är man en demokrati. Demokrati kan se lite olika ut. För till exempel före den småfranska revolutionen⁴ så var det faktiskt helt otänkbart att definiera någonting där var och en inte representerade sig själv som just demokrati. Representativ demokrati var tänkbart men räknades först tämligen nyligen som just demokrati. Federley hade inte fått gråta i riksdagens talarstol, ingen IT-Titti hade kommit till världen. Ja Titti precis som hennes mamma Monika Green och den av läggningsvätska styrkta och av misstag lärda justitieministern var förstås otänkbara. Att låta kvinnor eller barn (myndighetsåldern var för inte så länge sedan 21 år och kvinnor var ungefär som barn), medelslösa och annat samhälleligt dräll alls blanda sig i samhällets skötsel var förstås alls inte tänkbart. De besatt ju ungefär samma demokratiska bildning som en ryss för bövelen.

Att värdera demokratins hälsa efter antalet röstande kan tänkas vara lite väl platt och historiskt kortsiktigt. Kanske kan det till och med vara så att demokratin skulle må bra om politikerna sopade rent framför egen dörr och såg bjälken i det egna ögat, och övervägde orsaker till lågt valdeltagande som någonting som kan avspegla deras egna insats, snarare än att söka orsakerna i medborgarnas karaktärsbrister. Om inte annat så lär det ju vara klädsamt med ödmjukhet. Har jag hört.

Niklas Smith – en klok person som jag skall läsa mer av
Genom större sammanslutningar håller man medborgarnas val utanför, om man kan
Malin Lernfelt – är klok som vanligt.
Det finns olydiga sossar. Anders Nilsson är en.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, val, demokrati, Västra götalandsregionen, Göteborg, nyval, omval, landsting

1. SvD
2. Liftarens guide till galaxen
3. Annika Enochsson tror inte att väljarna förmår vara demokratiska mer än en dag vart fjärde år
4. Länken utgör nostalgi förbehållen Linköpingsbor och f.d. LiU-studenter

_{»crosslinked«}

Så är då äntligen valet över och resultatet är meddelat (med viss tidsmarginal – men man skall inte skynda med blogginlägg). Några goda nyheter kan det inte sägas vara ur mitt perspektiv. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna går framåt samtidigt som valdeltagandet var skrämmande lågt och där till har valfel ånyo begåtts, däribland det allvarligaste av valmyndigheten självt som missat att lista Fi som registrerat sig, vilket hade till följd att bl.a. GP rapporterade att de inte ställde upp i valet.

Jag säger äntligen, för jag tycker att valkampanjen var smått plågsam. Jag och Niklas gjorde ett aktivt frest att fatta ett väl underbyggt beslut, men det var banne mig ingen barnlek och vi snubblade på målsnöret.

Jag undrar stillsamt vilket parti som propagerade för dålig sjukvård, med köer?

Vad säger det här budskapet om Socialdemokratisk politik. Hur skall målet uppnås att vården tjänar människor? Personligen hade jag föredragit rak kommunikation – Offentligt monopol på all sjukvård, eller tror de att privatvård, men med vinstförbud fungerar?

Jag sympatiserar, men det är inte en fråga för regionfullmäktige, utan för kommunfullmäktige. Faktakoll?

Nej det är klart att det inte skall vara bussigt att ta trevligt … Kandidaten är välutbildad, men affischmakaren kan inte skilja på “tvärtom” och “motsatsen”.  Resultatet blir, för den som inte talar politiska, rena grekiskan.

Och vad betyder detta? Är det kronorna som skall vårdas? Jag trodde att det var patienterna. Vad innebär det? Att man skall få människor att jobba mer för samma lön inom vården? Att man skall ha högre kvalitet till samma pris? Att man idag har pengar som slarvas bort som nu skall vårdas?

Åter undrar jag vem som propagerar för motsatsen? Och om ingen står för motsatsen, varför sägs det då alls?

Ja det är stora frågor för regionfullmäktige … Skall de sluta hantera detta? Satsa mer på det? Och vad tusan gör en ellipsis i texten?? Lyckades de inte komma på fler grandiosa tankar, men hoppades att läsaren skulle fylla i själv?

En av de rakaste och mest informativa affischer vi hittade var denna:

Men den var förstås inte med Socialdemokraterna som avsändare, utan producerad av en dissident.

De socialistiska alternativen faller på eget grepp. Socialdemokraterna har där till en syn på demokrati och som är direkt osmaklig och var inte en bärande orsak, men väl en orsak till att omvalet kändes angeläget.
Sverigedemokraterna är inte att tänka på. Deras människosyn är direkt obehaglig och liksom de ovanstående så anser de att man kan dela upp människor i grupper och sedan bemöta dem efter grupptillhörighet. Det sperlar ingen roll om du kallar det klasskamp, rasism, eller patriarkala strukturer. Vi är oss själva, inte de grupper andra placerat oss i.
Folkpartiet må kalla sig liberaler, men är inte mer liberaler än Sverigedemokrater är Sverige eller demokrater. Socialister med fläckvis liberala dragningar är närmare sanningen. Kristdemokraterna har en del vettiga ståndpunkter. De var de enda som stod upp för en vettig och liberal linje i äktenskapsfrågan, det vill säga att skilja religion och statliga regleringar åt, de kämpar för människors rätt att ha sitt familjeliv i fred och de stod för sänkt bensinskatt. Men det var innan de kom in i riksdagen. Däremellan är de konservativa, moraliserande och mycket annat galet. Inte en häst som kommer att gå i mål över den mållinje som vi siktar på.

Kvar är då Nya Moderaterna och Centerpartiet, Miljöpartiet, Sjukvårdspartiet och Vägvalet. Vägtullar är som sagt inte en fråga som avgörs av regionfullmäktige, så det kändes aningens överflödigt att rösta på, och Sjukvårdspartiet har klart socialistiska idéer och har också mycket riktigt regerat med Socialdemokraterna.

Miljöpartiet är något av ömsom vin ömsom vatten. Liberala marxister med personlighetsklyvning, och den lokala retoriken var dels fylld med snömos, dels mer marxism än liberalism.
Givet att man kände sig säker på en vänstervinst vore dock Miljöpartiet det minst onda alternativet, och det kunde vara logiskt att öka deras mandat relativt Socialdemokraternas.

De partier som trots allt stod närmast våra värderingar i landstingsfrågor var Nya Moderaterna och Centerpartiet. Valet var inte självklart, och det känns lite motigt att alls behöva rösta på dessa FRA/IPRED/DLD-kramare. Båda med partiledare som borde bytas ut för att visa svensk demokrati någon form av respekt. Fascistiska drag¹, det vill säga att sätta statens makt över medborgarna före medborgarnas makt över staten, är inte vackert ens i utspädd form eller med hävdande av goda uppsåt.

Centerpartiet vill att Västra Götaland skall slås samman med Värmland för att bli en ännu större region, vilket jag tycker strider mot deras principer om lokaldemokrati och flyttar beslut ännu längre från medborgarna. Sen vill de göra “särskilda satsningar på kvinnors innovationsförmåga och skapande. Det ger jobb i nya sektorer.” I den bästa tolkningen så vill de öppna upp för näringsverksamhet inom offentlig sektor, vilket skulle skapa fler möjligheter inom de yrken där många kvinnor är verksamma, i sämsta fall skall det fokuseras på mjuka frågor och inredning. De vill dessutom på landstingsnivå sätta mål för tätheten av tankställen för biogasbilar, vilket rimligen inte bör vara ett politiskt beslut. Politiker är förträffligt dåliga på att bedöma framtiden, framtida behov och vilka idéer som kommer att slå.

Vad moderaterna stod för var inte riktigt lika klart, eftersom deras text mest påminde om ett tal hållet av miss USA. Mycket fluff och väldigt lite faktiska uttalanden.

Det var lite som att välja mellan att skjuta sig i höger eller vänster fot, men vi blundande och bestämde oss för Centerpartiet. Valet satte sig dock på tvären i halsen när vi kom till vallokalen och insåg att de personer som lyfts fram i hela Göteborg och som vi därför granskat – inte stod på listan för Göteborg! Det går lite i linje med att Alliansen hade partiledarna nere för kampanj i centrum, i ett val där de har absolut ingenting att säga till om. Men de är kända och jag antar att de lokala valkampanjarna kände sig viktigare så än av att kampanja med regionkandidaterna. Men det är likväl, inte riktigt men lite, som om EUs ledning var med och kampanjade inför ett svenskt riksdagsval. Det är klart att man kanske får mer uppmärksamhet av vissa namn på affischerna. Jag vet inte hur mycket det spelade roll att affischnamnen till stor del var relativt unga kvinnor, men det ger ett riktigt pundigt intryck att föra fram människor som inte ställer upp i valkretsen.

Generellt så kändes valet väldigt mycket som många olika grepp att få folk att rösta, men inte som att de politiska förslagen var särskilt substantiella eller några egentliga försök att klargöra prioriteringar.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om omval, Västar Götalandsregionen, Göteborg, politik, kommunikation, valkampanj

1. Fascismen förknippas ofta med en massrörelse, elitstyre, och meningen är att individen är underställd statens behov

Så börjar det i mitt tycke att bli dags att påbörja utvärderandet av årets valrörelse och Piratpartiets insats. Dammet har lagt sig, människor har återknutit kontakten med förbisedda familjer och vänner, affischerna är nedplockade från stan, känslorna börjar lägga sig och tankarna ordna sig. Jag tror att vi snubblade på ett antal saker:

• Pirater och Peter Pan-syndromet
• Navelskådande och organisatoriskt legobygge
• Riksdagsgruppen, och frågan om förtroende

Piratpartiet och Peter Pan

För de flesta har inte pirat en romantisk association. Det är inte historiens frihetskämpar man tänker på, utan rövare och banditer. I bästa fall en hickande Johnny Depp från Pirates of the Carribean. (Varför satsade inte Johnny på den kopplingen i valkampanjen?).

När vuxna människor går runt på torra land och titulerar sig pirat och säger aaayyyh och i övrigt faller in i rollen, så är det kanske mer the Lost Boys från Peter Pan som kommer upp i associationsbanken. Nu slogs ju the Lost Boys MOT piraterna, men de blev aldrig vuxna, vilket nog är en utbredd uppfattning även om piraterna som grupp (det är ju som bekant alltid en annan sak med dem man själv känner).

Det är vare sig banditer eller människor som vägrar att bli vuxna som man väljer som representant för att stifta lagar under 4 år. Hur roliga och trevliga de än är. Utanför de interna kretsarna är det många som inte ens vill associeras med pirat-begreppet oavsett hur mycket de delar värderingarna.

För det stora flertalet är vi trots allt ännu okända. När jag knallat runt med min stora “Jag röstar Pirat”-knapp är det allt för många som frågat vad det är. När jag pratar med politiskt ointresserade kompisar har de ingen aning om vad vi står för, hur vår logga ser ut eller vad partiledaren heter. De som känner till oss gör associationen gratis musik och fildelning för vi heter Piratpartiet och pratar Piratebay.

De som har lite mer koll konstaterar krasst – med rätta – att med det namn vi har kommer vi aldrig komma bort från den stämpeln. Anna säger i intervju med SvD vad jag uppfattar att många i rörelsen känner: “Jag vill inte byta namn på partiet. Många identifierar sig med just det där: Vi är pirater!” Ja, det är vi, och därmed blir vi inte tagna på allvar utanför våra egna kretsar. Identitetsbyggande är viktigt, men partinamnet är ändå vår främsta och viktigaste symbol utåt. Det namn vi har nu duger inte.

Navelpillande och legobygge

Det har förts oändliga diskussioner om de perfekta stadgarna, om en organisation skall vara demokratisk grundad i medlemmarna och om dessa skall få skapa egna lokalföreningar, eller om organisationen skall ha raka och obrutna ansvarsled som i det militära där makt och direktiv kommer uppifrån (fast med årsmöte istället för yrkesbas och/eller allmän värnplikt).

Det har pratats, diskuterats, grälats, hoppats av, men framför allt så har det gått åt eoner av tid och energi till internpolitik därför att Piratpartiet varit mer sin organisation och vissa karaktärspersoner, än frågorna som är av vikt för vårt samhälle.

Tiden borde ha lagts på att lokalisera integritets- och demokratiproblemen och formulera politiken på ett sätt som synliggör problemen för gemene man. I den mån internstrukturen skulle vara i fokus borde det handlat om frågor som får saker att hända, inte om nationsbyggande.

Våra “sjökort”, d.v.s. valprogrammet, var ett haveri¹. Partiet har inte strukturer för människor att luta sig mot, så när någon som inte är van vid att samla och leda grupper sätts med ansvaret så skall elden uppfinnas och hjulet byggas.

I vissa frågor är svärmen lätt att engagera medan den i andra situationer är helt hopplös. Att det är svårt att engagera människor kopplar jag till att eftersom svärmen alltid har sista ordet, har för ofta såväl tid som kompetens lagts ned, för att sedan rensas bort av flertalet som inte kan men som vill vara med och bestämma.

Sjökorten blev inte gjorda, skrevs samman i panik av en liten grupp och höll en penibel nivå, såväl vad gällde tankedjup som struktur. Ut for sjökorten, bemöttes med hånflabb och togs in igen för en vända till i samma karusell.

Vi hyllar svärmen och i många avseenden med rätta, men det var dags för ett tag sedan att börja värdera även kompetens. “Alla kan tralla” kommer att bli en del av vår död. Lika lite som vi sätter en erkänd skribent att hacka kod, lika lite borde vi sätta en kodare till att skriva text.

Det finns saker som blir bättre ju fler man är och saker där allas medverkan resulterar i en produkt som berör och engagerar ingen. Istället för att vara skickliga kommunikatörer har vi, som de där skrämmande dåliga bordsdamerna/herrarna som släpps ut i det sociala allt för sällan för att riktigt kunnat hejda sig, pratat om det som intresserar oss, det vi kan. Hela tiden.

Vi tycker att det är jättefestligt med Piratebay och fildelning (och så är det en symbolfråga) så det pratar vi om, Wikileaks är hel-hypat så det pratar vi om. Men den där lilla detaljen att huvudpoängen med TPB är rätten att utan statens förbud eller inblandning byta information med varandra samt att teknikneutralitet är viktigt försvinner, precis som det där torra men ack så viktiga att Wikileaks inte handlade om att VI fick ha hand om några av deras servrar, utan om svensk pressfrihetslagstiftning och hur den är funtad och hur den, trots att den är bra, lämnar stora hål eftersom den inte är teknikneutral eller anpassad för det det samhälle vi lever i idag.

Ipred och FRA är viktiga, men bortsett från att frågorna ger oss skäl att tala om internet och hur internet fungerar, kablar, servrar och IP och hur lite de andra partierna förstår av det – handlar de inte framförallt om demokratiska värderingar?

I relation till gemene väljare, vem tror att de oroar sig för att avlyssnas av staten? Däremot oroar de sig över att inte kunna överklaga sina beslut från Försäkringskassan, över att farmor och farfar som delat hela livet inte får dela vardagen i livets slut genom att bo tillsammans på äldreboendet. De oroar sig för att ex-sambon med besöksförbud skall få tag i någon av all den information som finns lagrad om dem på grund av alla digitala fotspår vi lämnar. Kanske jobbar sambon på det där kommunala bostadsbolaget, det som man själv eller någon nära bor hos och som har digitala lås installerade och som i sina register kan se vem som går ut och in hela tiden genom alla dörrar (eller där man i alla fall inte vet vad som loggas och hur länge). Men det roade inte OSS. Me, myself and I. Vi måste bli extroverta, istället för introverta när vi formulerar vår politik. Vill vi bara sysselsätta folk är det som digital ungdomsgård vi bör definiera oss.

Riksdagsgruppen, frågan om förtroende

Vårt främsta flaggskepp, riskdagsgruppen, har vare sig varit flaggat eller flutit. Direktdemokrati är en vacker tanke, men med tanke på att ett partis enda riktiga styrningsmedel över en invald riksdagspolitiker är selektionen av densamma borde nog mer eftertanke ägnats valet av våra representanter. Väl på plats är personen nämligen fri att agera mer eller mindre efter egen skalle.

Nå, nu har väl inte den överdrivna självständigheten varit det överhängande problemet, utan bristen på engagemang och ledning. Gruppen har haft en sammankallande, men inte en formell ledning med ansvar för och inflytande över inriktning och planering. Det är ett fåtal av kandidaterna som bedrivit en fullgod kampanj.

De riksdagsgruppsmöten jag medverkat vid (sammanträdena per telefon) har karaktäriserats av människor som kommer sent och dyker upp med ett “oj” och lite kamratliga hälsningar, människor som sitter och äter (skramlande bestick och frånvarande hummanden), eller befinner sig på sådan plats att de inte kan följa möteshandlingarna (som förstås är digitala). Diskussionerna har inte sällan handlat om att berätta vad man gjort, istället för att planera vad man skall göra, metadiskussioner om man verkligen behöver ha så frekventa sammanträden, och det har dessutom varit ett inte oaktat antal kandidater som över huvudtaget inte medverkade.

Så vitt jag förstått har inte partiledningen medverkat i någon större omfattning av tidsbrist – vilket dock inte var fallet just då riksdagsgruppen sammankallades för att diskutera förtroendeläget runt partiledaren efter barnporrvurpan. Just när man själv skall diskuteras tyder det på god integritet att låta människor diskutera i fred. Diskussionen blev i enlighet med upplägget – krystad och osäker. Fanns missnöje så fanns inte utrymme för det att komma fram.

Uppenbarligen har det varit brännbart att utse ledning med mandat och av de diskussioner jag var med vid slogs jag inte direkt av det öppna klimatet. Denna grupp skulle alltså vid en valseger placera sig i riksdagen och hokus pokus filiokus vara målinriktade, samkörda och välja en ledning (hur? och varför fanns inte den ledningen från start?) samt på ett kompetent och vettigt sätt förhandla med övriga partier om integritetsfrågorna.

Min uppfattning är att riksdagsgruppens karaktär, för de aktivister som hade insyn, fungerade som en våt yllefilt. Det peppade inte direkt kämpaglöden. Det var inte DET flaggskeppet som man var stolt över att baxa in i riksdagen.

Lite på samma sätt fungerade olika fadäser på internet och i media. Jag tror inte att världen i allmänhet hänger på internet oavsett om vi avser Twitter, bloggar eller nyhetssajter. Så obetänksamma kommentarer och rena skandaluttalanden, så väl som de avståndstaganden²³⁴⁵⁶ som en del av dem ledde till, hade sannolikt mindre direkt inverkan på valresultatet. Vad det däremot hade var inverkan på valfunktionärerna.

Efter SR-vurpan, där Rick meddelade att Piratpartiet är för innehav av barnpornografi och inte enbart i tecknad form, var det många som slocknade. Jag ägnade en dag (som alltid idéellt) åt att försöka peppa människor som ringde arga och ledsna, kontakta mediagruppen och försäkra mig om att akutåtgärder vidtagits (för eftersom alla kan tralla är det inte ens en självklarhet att pressmeddelanden och dylikt går via de som tillsatts för sin media-kompetens).

Det var inte den första dagen som gått åt till släckande av bränder, men den garanterat sista. Vi var ett antal som gick ned på knä. Några kom inte upp igen.

Sanningen var ju att det inte var en groda. Rick var av sin omgivning nogsamt förmanad att över huvudtaget inte uttala sig i frågan barnpornografi/lolicon, eftersom frågan var känslig och att han efter diverse mindre smakfulla uttalanden på Facebook och annorstädes gjorde allt som lämnar hans mun extra brännbart. Denna fråga skulle istället hanteras av Anna Troberg m.fl. Men ibland blir upphetsningen över medial uppmärksamhet för stor och det går lite tidigare än planerat och på fel sätt.

Från backspegel till vindruta

Det här var en kort sammanfattning av vad jag bedömer gick fel. Så vad gör vi nu då?

Ja, i realiteten är medlemsutvärderingen avslutad⁷. Jag vet inte vem som stod bakom den, partiledningen eller styrelsen. Jag har inte läst frågorna, den finns inte kvar online, men jag vet att den var utformad av partiledaren själv. Det är inte bra för vare sig kvalitet eller förtroendegrad.

Jag har förstått av Ricks blogg och av hans och Annas videoinslag att det finns en lättnad över att inte vara så impopulära som befarat, en glädje över att folk inte är arga och en vilja att lyssna på de förslag som lagts och krav som ställt bland medlemmarna länge.

Jag finner det soft men ointressant. Jag skönjer inte minsta tecken till nya fräscha idéer, energi eller nyskapande. Kort och gott – jag saknar en klar övertygelse om vad DE anser behövs och en väg till målet. Sannolikt kommer många gamla krav nu gå igenom i en hisnande fart och sannolikt utan eftertanke kring om de olika förslagen fungerar ihop.

Utvärderingen borde gjorts senare och av en extern part från början till slut. Inte tillsnickrad av Rick, genomförd med hjälp av en extern part och med slutsatserna dragna av styrelsen. Det är precis samma mentalitet som när en av kandidaterna programmerade ihop (och hade insyn i) valsystemet. Det är som vanligt stressat, ogenomtänkt och med tankarna fäst på något annat än frågorna eller ens partiet. Det brister i integriteten.

Vi måste prata inriktning och arbetsmetoder. Vilka är våra frågor och hur skall vi kommunicera dem? Vi behöver diskutera vad vi behöver för ledarskap, istället för om befintliga ledare är mer eller mindre impopulära än vi kunnat förvänta. För helt uppenbart har såväl strategi som ledarskap brustit, och de hänger samman och för blickarna mot styrelse och partiledning.

Ett allmänt gott levnadsråd jag fick en gång var – se på de människor som du har i ditt liv och överväg vilka du skulle aktivt välja om du mötte dem idag och forma ditt liv därefter. Jag tror att det är en tanke som behöver tänkas. Ingenting får bli en passiv sanning – allt måste övervägas och i det fall de väljs, väljas aktivt.

Det talas om en breddning av partiets frågor och det är nog klokt. Men lika viktigt som det är att de frågor vi driver drivs väl. Att inga fler hafsiga sjökort kommer att presentera våra ståndpunkter.

Jag tror att vi behöver fokusera på integritet i vardagen. Så väl vad gäller politik som egen levnad. Idag är partiledning samt partisekreterare anställd (inte finansierad, utan anställd) av en person. Jag tycker inte att det är ett sätt att föregå med gott exempel. Vi skriker om jäv angående TPB-rättegången, men hur skulle vi ställa oss om något annat parti befann sig i en situation där en hel partiledning faktiskt var anställd av en enskild person?

Vi är oroliga över att en domare, på grund av medlemskap i några organisationer, är jävig men vi frågar oss inte hur självständigt en partiledning som anställs av någon annan än partiet, även om denna person är en välrenommerad medlem i partiet, törs agera. Jag är inte främmande för att vi i brist på andra donationer som är fria från jäv bör backa och driva partiet helt på idéell grund ett tag.

Piratpartiet har vurpat och för att komma tillbaka på banan så behöver vi tänka nytt och kavat. Diskussionen behöver vara djup, ärlig och modig. Den behöver få ta tid. Istället är den på väg att avslutas och har än så länge varit mest besvärande i sin ovilja att se problemen och att bemöta dem. Några som skrivit analyser som jag uppskattat är

• Jerlerup – Årets  första valanalys (notera att den är skriven den 8/9!)
• Jerlerup igen - Piratpartiets problem
• Jacob Hallén – Eftervalsanalys
• Olof Bjarnason – Eftervalstankar
• Emma – Vägen mot problemformuleringarna

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, val 2010, valanalys, eftervalsdebatt, integritet, demokrati,

1. 5poäng om du hittar Göteborgshumorn
2. Jocke Jardenberg
3.  Brit Stakston
4.  Niklas Strandh
5.  Åsiktstorped
6.  Mymlan
7. “nu när vi är på väg till valvakorna och vallokalerna stänger om två timmar, så är det dags att påbörja utvärderingen av vårt arbete i valet 2010” Jerlup svarar

Så har dammet lagt sig, känslorna lugnat sig och snart har nog rösterna räknats färdigt och vi får klart för oss om Alliansen fått en majoritet av mandaten i riksdagen eller ej.

Jag är en hoppfull och positiv jäkel – och nog trodde jag att vi (PP) skulle komma in i riksdagen. Jag såg med förväntansfull glädje fram emot att få lyssna till Joshens spydiga sarkasmer i riksdagens talarstol riktade mot var och en som tänkt dåligt, Annas evil-pose, Calles glada undanröjande av vad han uppfattar vara sexuella hämningar hos omvärlden, men framförallt att integritetsfrågan skulle komma upp på bordet på ett bättre sätt. Men några veckor före valet så stod det klart att det inte skulle bli så.

Alliansens ledning blev allt mer klar, liksom det faktum att Sverigedemokraterna skulle komma in. Att det gick bra för Alliansen sade mig att allt för många människor inte kom ihåg den upprördhet de kände i samband med de integritets- och demokratirelaterade beslut som fattats i riksdagen under perioden, att det inte finns en koppling mellan politiska beslut och de ageranden som medborgarna vidtar. Och Sverigedemokraterna – tja mer än en uppstickare tror jag inte Sverige klarar av att fokusera på för vad gäller aktuella frågor och politik är Sverige lite som en autist. En boll kan fungera, men inte två. Antingen är det jämställdheten eller klimathotet, svininfluensan eller akrylamid. Sverigedemokraterna eller Piratpartiet.

Jag är glad att vi sannolikt inte får en regering med gamla kommunister i, men det är inte en odelad glädje. Visst föredrar du att ha exet som bedrog dig hemma på middag, framför Stalin, men fick du välja fritt så skulle du avstå från båda.

Alliansens styrka har varit imagen och ekonomin. Säga vad man vill om Borg, men han har fixat ekonomin genom krisen på ett starkt sätt. I övrigt har all kraft lagts på att se statsmannamässigt folkliga ut. Och att inte ta de lika viktiga som känsliga diskussionerna.

Tiden vi lever i är en där idéerna är döda. Nya Moderaterna arbetar tappert för att utmåla sig som det enda arbetarpartiet, till synes omedvetna om att att det ursprungliga arbeterpartiet bygger på socialism och en ruggig pragmatism, makthunger och social ingenjörskonst. Det är bördor att axla och man tycks göra det utan minsta samvetsgnissel.

Idéernas död innebär också utopiernas död, vilket i sig inte är dåligt, jag är inte utop, men det har också inneburit att Sverigedemokraterna varit de enda som med färg och form målat upp det samhälle de vill ha. För även om deras vision är läskig och orealistisk – så har de en vision! De har gett väljarna ett visuellt mål. Vad är så fel med 40-50-talets Sverige? Vi hade det ju bra och var på väg mot bättre?

Tankemässigt är problemen många. Sverige på 50-talet var inte särskilt idealt. Många hade det svårt och för att åtgärda det byggde vi en väldfärdsstat som fick kosta människor i form av offrade grupper, ett kallt teoretiskt värderande av människor och deras nytta för samhället. Det som skiljer det socialistiska från framförallt det liberala, men även det konservativa, är att samhället står i fokus och är målet, inte människan. Människor är sådant som man bygger samhällen av, inte för. Till skillnad från det liberala arvet där samhället blir en följd av människan existens och hennes val, men där det är varje människa och hennes liv som är målet och fokus. Det är idémässigt det. Men visuellt? Inte är det rasbiologiska institut, sinnessjuka med av staten förstörda tänder eller tvångssteriliseringar vi tänker på när vi tittar på de bilder Sverigedemokraterna målar?

Valet har således inte handlat om vägval, idéer eller inriktning, utan om förtroenden. Mona Sahlin har lågt förtroende, Fredrik Reinfeldt har högt. Thomas Östros har nog inte dåligt förtroende, men ser ack så obehaglig ut, medan Anders Borg både har högt förtroende och ger lite bonuspoäng genom att ständigt vara i opposition med etablissemanget med hästsvans. Maria Wetterstrand har med sitt skickliga ledarskap lyckats föra fokus från elallergiker och en rådvillhet mellan liberala ståndpunkter kontra starkt socialistiskt orienterade dito och inte bara gett sitt parti legitimitet och förtroende, utan faktiskt hela den rödgröna alliansen. Även om det inte ens närapå räckt till för att väga upp den förtroendedipp som vänsterpartiets och Lars Ohlys delaktighet i de rödgrönas sammanslutning ohjälpligen innebär. Ett av socialdemokraternas starka kort genom åren, har trots allt varit att stå som garant mot kommunismen. En demokratisk socialism har varit att föredra framför den renodlade. Hur man kom på att släppa den ståndpunkten är för mig ett mysterium. Vänsterpartiet har i alla år varit marginaliserade och det är av en god orsak.

Det är också noterbart att Nya Moderaterna – som satsat på att vara inte bara det nya utan det enda arbetarpartiet, samt att be om förnyat förtroende för Reinfeldtstyre – har gått framåt, medan de små allianspartierna som profilerat sig på sina hjärtefrågor har backat. Kanske inte så mycket som jag trott att de skulle efter t.ex. FRA-debatten, men dock. Jag tror att en röst på en särskild sakfråga landat på respektive parti, medan en röst på Alliansen landat på Nya Moderaterna.

Demokratin hade ett självklart fokus i detta val. Dels kandiderade inte mindre än två partier med mycket säregen människosyn, dels är det demokratin som integritetsfrågorna och hela FRA-debaclet handlar om. Vilken makt får politikerna och det offentliga Sverige skaffa sig över enskilda. Men det har också slumpat sig så att sällan har så många fel begåtts eller uppdagats.

Demokratin har problem och den demokratiska allmänbildningen är ett av grundproblemen. Vi förstår inte implikationerna av att partierna tillåts kampanja strax utanför vallokalerna, att partierna tillsätter många av valfunktionärerna och rösträknarna, eller att yttrandefriheten minskar medan medborgarkontrollen ökar. Staten är ju trots allt god.

Det vore inte för mycket begärt att Sveriges sattes under valkontrollanter och att vi fick vårt valsystem genomgånget av de samma under perioden fram till nästa val.

Så har vi så självkritiken. Piratpartiet. Men det får bli ett eget inlägg.

En valanalys jag uppskattat är Per T Ohlssons. Läs den!

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, riksdagsval, demokrati, politik, Alliansen, Nya Moderaterna, Moderaterna, Rödgröna, Socialdemorkaterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Sverigedemorkaterna

Det här är ytterligare ett bittert inlägg i debatten om sjukförsäkringen. En debatt som fått rejält liv de senaste dagarna, mycket tack vare den hjärtskärande artikeln om Sveket som spreds som en löpeld i både nya och traditionella medier. Den nådde så högt upp att Lars Ohly refererade till den i SVTs slutdebatt, i sin iver att ställa Fredrik Reinfeldt till svars.

När jag själv läste artikeln kändes det som att jag visste redan från början var den skulle sluta, åtminstone vad gällde myndigheters bemötande. Jag har själv sett det på alltför nära håll och kunde fullständigt identifiera mig med frustrationen och vanmakten inför kontakten med de myndigheter som ska garantera allas vår trygghet när livet vänder sig mot oss. Vad som följer här är en historia om ett system som på pappret ska hjälpa de sjuka, men som i sig är så sjukt att det tveklöst borde förtidspensioneras. 

Min bästa vän Anne har varit sjuk i många år nu, och jag har redan från början hjälpt henne i kontakten med försäkringskassan. Det började 2004 med diffusa problem med några diskar i ländryggen. Hon var då nyutexaminerad läkarsekreterare, hade ett vikariat vid ett större sjukhus, en tjänst som skulle omvandlas till fast efter ett år, var tanken. Hon var glad och positiv, älskade sitt arbete, sin styrketräning och sina hundar. Livet såg ljust ut i allmänhet, om det då inte vore för den där krånglande ryggen. Men hennes ryggproblem togs inte på allvar av läkaren, “ung och frisk” som hon var i övrigt, Anne var ju “bara 25″ och i hennes ålder kunde man ju helt enkelt inte ha den typen av problem. De skulle nog snart gå över, hette det, bara hon rörde på sig. Det gjorde det inte. De blev istället sakta men stadigt värre och värre, hon fick svårare och svårare att alls sitta ner, och värken började krypa uppåt mot nacken och huvudet.

Efter nästan ett års problem, varav ett halvår av deltidssjukskrivning under vilken Anne med större och större möda hanterade att arbeta 50%, insåg läkaren slutligen att hon nog borde göra mer än bara ordinera promenader. Detta var i den veva när den dåvarande socialdemokratiska regeringen bestämde att svenska folket var alldeles för sjukt, och att sjukskrivningssiffrorna behövde hyfsas till. Försäkringskassan hade direktiv uppifrån om att de sjuka behövde rehabiliteras, och Anne blev på nåder sjukskriven på heltid under förutsättning att hon deltog i den rehabilitering som den lokala försäkringskassan skulle dra igång. Det gjorde Anne med glädje, hon hade ju förgäves försökt få hjälp och rehabilitering under lång tid, och hon såg chansen att äntligen komma tillrätta med problemen. Mindre positivt var dock att löftet om fast tjänst visade sig inte längre gälla när hon inte kunde arbeta, och hon sades upp från sitt vikariat med motiveringen att det inte längre fanns pengar. Det var dock ett mindre problem i sammanhanget, marknaden för läkarsekreterare var god och kunde hon bara få bukt med ryggen så skulle det nog gå bra att få nytt jobb. Så hade det i alla fall kunnat gå, om verkligheten sett ut som på försäkringskassans papper.

Rehabiliteringen som försäkringskassan anordnade visade sig vara ett skämt, åtminstone ur Annes perspektiv. Förutom Anne och en man som också hade ryggproblem, led samtliga övriga cirka tio deltagare av utbrändhet, eller utmattningssyndrom som det så fint kallas. Det borde säga sig självt att det inte går att rehabilitera individer med så vitt skilda problem på samma sätt, men så långt tänkte varken läkare eller berörda på försäkringskassan. Rehabilitering som rehabilitering, liksom. Det såg bättre ut på pappret att Anne genomgick rehabilitering, glöm allt det där med att utgå från individen. Det var tidigt uppenbart att rehabiliteringsprogrammet inte var tänkt för henne, men där ingick ändå en viss mängd träning med sjukgymnast så Anne gick kvar och hoppades få ut något positivt av det ändå. Dessutom var hon ju tvungen att genomgå programmet om hon ville ha kvar sina pengar från försäkringskassan, de ringde regelbundet en gång i veckan till rehab-ledaren för att kontrollera att Anne gjort det hon skulle.

Sjukgymnasten som ledde rehab-programmet rekommenderade Anne att byta läkare till en privat klinik som skulle ta hennes problem på allvar. Det var tveklöst det bästa Anne gjort, bemötandet i den privata vården är verkligen mil ifrån vad man får i offentligt driven vård, som verkar hantera patienter som vore de någon form av problem på ett löpande band. Anne undersöktes grundligt, fick en ordentlig diagnos (diskbråck, diskdehydrering, samt kroniskt spänningstillstånd med huvudvärk som följd), samt remitterades till en “riktig” rehab – inskriven vid Rehab-kliniken vid Borås lasarett. Den här gången skulle det bli på riktigt, med individen Anne i fokus, och hon var glad och positiv inför att komma igång. Detta var våren 2006.

Verkligheten var dock återigen en annan, och det som på pappret hette individanpassad rehabilitering var i själva verket bara individanpassat på ytan. Visst var rehaben individuellt anpassad så att Anne hade ett helt eget schema, men de aktiviteter som erbjöds var fortfarande stöpta efter en standardmall. Det var styrketräning, bassängträning, psykologsamtal och arbetsterapi (även känt som vuxendagis), men inget av det anpassat efter vad individen Anne behövde. Inga personliga tränare direkt. Anne passade inte in i standardmallen, och blev stadigt och hastigt sämre, inte minst på det mentala planet. Hon hade satt så mycket hopp till att få hjälp, och när hjälpen uteblev föll hon samman. Anne skrevs ut efter åtta veckors så kallad rehabilitering. Med sig hem igen hade hon kronisk huvudvärk, en klinisk depression, en ursäkt från klinikens överläkare att de misslyckats med att hjälpa henne, och ett recept på starka – men beroendeframkallande – värktabletter.

Vid det här laget var det uppenbart att Anne inte skulle komma tillbaka och arbeta på ett tag framöver. Hon ansökte om tidsbegränsad sjukersättning, för att slippa stressen att ständigt skicka nya ansökningar om sjukpenning och aldrig veta från månad till månad om de skulle beviljas. Med det negativa resultatet från rehabiliteringen i bagaget gick hennes ansökan igenom. Försäkringsläkaren konstaterade i sitt utlåtande att kunde inte ens “den bästa rehabilitering som finns att erbjuda i Sverige” hjälpa henne, då fanns det inget mer att prova. För Anne var det en enorm lättnad, hon var bara trött på allt och ville få ro att rehabilitera sig själv. Promenader med hundarna, fokuserad avslappning och enklare sjukgymnastik gjorde henne inte frisk, men hjälpte ändå betydligt bättre än den så kallat professionella rehabiliteringen. Dessutom hjälpte värktabletterna rätt bra, och hon började åter se positivt på livet.

Men så var det det där med beroendeframkallande då. Anne åt värktabletterna i ett par månader innan hon började få kraftiga biverkningar i form av illamående och yrsel, så kallad tillvänjningsabstinens. Det blev snabbt värre och värre, till en punkt när hon inte kunde få i sig annat än buljong. När hon slutligen insåg att det var värktabletterna som var boven slutade hon tvärt, allt för att bli av med illamåendet. Biverkningarna försvann också som genom ett trollslag, men att bara sluta tvärt med ett narkotiskt preparat är inte helt lyckat. För att uttrycka det väldigt milt. Det var egentligen där det riktiga helvetet började.

Tre dagar senare, i september 2006, fick Anne sin första panikattack. Den följdes av fler, under hela hösten, åtföljda av en tilltagande grundnivå av ren ångest. Anne är en oerhört stark kvinna. Ibland för stark för sitt eget bästa. Hon borde sökt hjälp tidigare, men hennes tidigare erfarenheter av vården bäddade inte direkt för nåt större förtroende. Lägg därtill allt negativt som rapporterats om den svenska psykvården, samt en stark ovilja att få en sån där stämpel på sig. Psyksjuk. Hon som alltid varit så stark, inte kunde väl hon? Anne bet ihop och höll ut ända till nyårsafton, sista dagen år 2006. Då var hon i det närmaste paralyserad av ångesten, och jag fick kalla på ambulans för att ta henne till psykakuten.

Anne diagnostiserades med depression, paniksyndrom, och framförallt det som så vackert kallades generaliserad ångest. En ständigt närvarande nivå av ångest som aldrig lämnar henne helt, som blir värre vid stress och oro, och bättre när hon kan slappna av utan press och krav. Hon fick bra mediciner som tveklöst räddat livet på henne gång efter annan, men ångesten finns med henne än idag och visar inga tecken på att ge med sig.

Ta en stund och tänk efter. Det skulle förvåna mig om inte alla människor någon gång i sitt liv upplevt ångest i åtminstone mildare form. Tänk dig att ha den känslan med dig, varje dag, varje minut. Ibland starkare, ibland så svag att den knappt gör sig påmind, men aldrig helt borta. Lägg därtill en ständig molande huvudvärk som med jämna mellanrum, flera gånger i månaden, övergår i kraftig migrän. Sådan har Annes vardag varit i flera år nu.

Jag skulle kunna berätta fler detaljer om tiden som gått sen den där nyårsaftonen, men egentligen följer det bara samma tema. Det har varit tuffa in- och utsättningar av mediciner, vissa beroendeframkallande med påföljande abstinensbesvär, andra med biverkningar som ingen människa borde behöva utsättas för. Det har varit bråk med försäkringskassan, som hakar upp sig på om ordet “förbättrats” finns med i ett läkarutlåtande och verkar inte läsa resten av orden. Idag är Anne rent symptommässigt bättre än hon var när det var som allra värst, då när ångesten paralyserade henne totalt, tack vare bra mediciner och lugn och ro att återhämta sig. Hon är kanske på rätt väg, aldrig så långsamt på väg tillbaka. Men hon är långt långt långt ifrån frisk. Ändå ville försäkringskassan neka henne vidare ersättning. Den gången kunde jag och hennes läkare lyckligtvis bråka tillräckligt för hennes räkning för att få dem att lyssna…

Anne är en fantastisk kvinna med en oerhörd styrka, trots sina extrema problem. Hon har en otrolig förmåga att finna glädjeämnen i det lilla, trots sin utsatta situation. Hon älskar sina hundar över allt annat, hon älskar sin trädgård och sin kamera. Hon klarar av att glädjas åt livet, trots att det är ett begränsat liv utan möjlighet att göra mycket av det som vi andra tar för givet. Hon klarar inte av minsta lilla stressande situation, det förhöjer ångesten och sätter henne fullständigt ur spel. Att få besök är näst intill uteslutet, bara de allra närmaste är välkomna, och då aldrig bokat i förväg. Vet hon att någon ska komma längre än nån timme innan blir hon så dålig att hon får ställa in. Att besöka andra är helt omöjligt. Att gå till affären (som för henne ligger på 5 minuters gångavstånd) är ett företag som sätter henne ur spel i flera dagar efteråt, av ångest och migrän. En resa för att besöka hennes läkare är en ren pärs som tar lång tid att återhämta sig från. Inte för att någon av situationerna i sig är obehagliga för henne, utan för att de ställer krav på henne som hon inte klarar av. Alls. Men så länge hon får leva sitt liv, ifred från stress och press, så klarar hon sig, blir sakta starkare, och till och med trivs med livet i de ljusare stunderna.

Men så var det ju det där med myndigheter. För var och en som hört Annes historia och situation borde det framstå som fullständigt självklart att hon inte är kapabel att arbeta. Men se försäkringskassan har nya regler, och Anne passar inte in i mallen som reglerna är utformade efter. De nya reglerna säger att det som förut hette “tillfällig sjukersättning” helt ska tas bort, och de som tidigare hade det ska ges så kallad “arbetslivsintroduktion”. Permanent sjukersättning kan man bara få om man (förmodligen) aldrig kommer kunna återkomma i arbete, som sig bör. I fallet Sveket är det ganska tydligt för alla och envar att försäkringskassan har gjort en grav felbedömning, att en människa med grav Akromegali inte kan förväntas återkomma i arbete, nånsin, och definitivt borde beviljas permanent sjukersättning. Men Annes fall är annorlunda. Hon är 32 år gammal och har i teorin över 30 år kvar innan det skulle bli tal om ålderspension. Är det omöjligt att hon nån dag skulle kunna återkomma i arbete? Förhoppningsvis inte, men det är idag omöjligt att veta. Tveklöst är det omöjligt för henne att jobba i nuläget, och av hennes tidigare sjukdomshistoria är det ytterst tveksamt att hon ska komma tillbaka så snabbt att det kunde bli tal om ens ett aldrig så anpassat arbete de närmaste åren. Hon klarar ju inte ens av att gå till affären själv!

Det finns i reglerna ett alternativ till, mitt emellan permanent sjukersättning och den vanliga sjukpenningen som bara kan betalas ut i 365 dagar. Det kallas förlängd sjukpenning, och är till för dem med riktigt allvarlig sjukdom och som behöver sjukhusvård. Det är utan tvekan så att Anne är riktigt allvarligt sjuk – men när det rapporteras om att till och med svårt cancersjuka nekas denna form av ersättning känns inte Annes möjligheter värst stora. Dessutom är det så att sjukpenningen avvägs betydligt oftare än den tidigare tillfälliga sjukersättningen – något som i väldigt många fall säkert är väldigt positivt så att folk inte parkeras i förtidspension. Men i Annes fall skulle det vara direkt skadligt. Mer press, mindre trygghet och säkerhet, och tätare kontakter med läkare och myndigheter. Alltihop sådant som får Anne att må sämre.

Vart vill jag då komma med allt detta, annat än att bara ventilera min frustration? Jo, det finns åtskilliga politiska poänger att dra av Annes historia, och den pekar skoningslöst ut de halvsanningar och det snömos som Alliansen för fram om sitt sjukförsäkringssystem.

Först och främst, och det som genomsyrar allt – one-size-fits-all funkar inte. Det gäller rehabilitering, något som sjukvården borde förstå, men det gäller i minst lika hög grad sjukförsäkringen. Ett system som är uppbyggt på att människor passar in i mallar, som förutsätter att allt är antingen svart eller vitt och inte ger utrymme för gråskalor, ett sånt system kommer aldrig kunna fånga upp alla. Människor kommer falla mellan stolarna, vilket sker här och nu, i Sverige 2010. Jag hörde Jan Björklund slå sig för bröstet i TV4s utfrågning, när han vände på frågan om varför 40% av alla tidigare långtidssjukskrivna som tvingats ut i arbete var tillbaka i sjukförsäkringen efter tre månader till att det var positivt att 60% inte var det. Visst är det fantastiskt med en åtgärd som hjälper 60% att återgå i arbete – men inte om det innebär utslagning för dem som inte passar mallen och blir hjälpta, de som redan har det svårast! Det är i mina öron som att säga att en stor skattesänkning för alla arbetande skulle kunna finansieras genom att vi slutar betala ut pensioner – de flesta får ju det bättre…

Min andra poäng gäller rehabilitering. Det verkar vara ett nästan magiskt ord när det nya systemets fördelar ska framhävas, att de som är “fast” i sjukersättningsträsket måste erbjudas rehabilitering. Men rehabilitering är ingen självklart automatisk lösning på alla problem, och för vissa (som Anne) direkt skadlig. Dessutom, är man sjukskriven från en fast tjänst, och målet är att återgå till det arbetet, då är säkert arbetslivsinriktad rehabilitering perfekt. Men är man arbetslös i grunden är situationen en helt annan. Det låter jättebra när det pratas om att alla ska hjälpas tillbaka, men faktum är att ibland är den bästa hjälpen att inte ge någon hjälp alls. Det må vara undantagsfall, men återigen, alla passar inte i mallen, och de som inte gör det ska inte behöva riskera att falla mellan stolarna!

För det tredje, att vara psykiskt sjuk innebär en extra nivå av påfrestning eftersom själva kontakten med myndigheterna blir svårare. Dessutom kräver (icke-kroniska) psykiska problem ofta långa återhämtningstider som sträcker sig över många år. En fysisk skada kan kanske förväntas bli så bra den kan bli under det år man nu tillåts vara sjukskriven som längst. Men för många psykiska problem är en rehabiliteringstid på ett år en ren önskedröm. Som reglerna nu är skrivna är det många gånger de med psykiska problem som kommer ha störst risk att bli utförsäkrade.

Alliansens sjukförsäkringssystem är ett rent skämt, förutom då att det inte är det minsta roligt. Det hjälper säkert många, men leder samtidigt till utslagning av de svagaste, hur mycket. Det är inte rättssäkert, är inte anpassat för att hjälpa alla, och är inte värdigt ett så framstående välfärdsland som Sverige. Men man ska inte glömma bort att det hela initierades redan under föregående mandatperiod, och att socialdemokraterna inte presenterat några alternativ, bara slagit in öppna dörrar genom att påpeka allt som är fel. En total överhalning av hela systemet, med utgångspunkt från individen, är det enda som duger. Det enda parti som verkar förstå detta är Piratpartiet.

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om Försäkringskassan, sjukförsäkring, sjukförsäkringssystemet, sjukersättning, sjukpenning, utförsäkrad, psykiskt sjuk, alliansen, Piratpartiet,

Ett av mina första besök i centrum sedan jag flyttat till Göteborg var Nordstan (jag min arma själ trodde att det skulle vara effektivare att handla där). Det första som jag ser är en stor samling med partiflaggor och en drös med skyltar med partibeteckningar samt andra om förtidsröstning och röstkort.

Normalt sett så får man inte bedriva politisk kampanj i eller i nära anslutning till vallokalen och hur det skall tolkas i ett stort varuhus kan förstås diskuteras, men inte är det särskilt behagligt att se partifunktionärer och valkontrollanter i en salig röra. Sedan tycker jag att man skall fråga sig om det är rätt att göra en selektion kring vilka som ett stort antal väljare skall få träffa precis innan de går att röstar – för det var förstås inte öppet för alla, utan bara riksdagspartierna.

Skyltarna sade information och var designade på samma sätt som valinformationen.

När jag så gick och röstade idag, så tog jag med mig min sekundant, utrustad med kamera.

Vid ankomst ställde man sig i kö och fick där en kölapp samt information om att det var en förväntad väntetid på 45-50 minuter för att rösta. Så nog hade man tid alltid …

Själv hade jag ju bestämt mig innan, så de hade inte så mycket för sitt kampanjande. Eftersom jag var skriven i Linköping den 20 augusti så är det den valkretsen jag röstar i. Eftersom jag inte är så intresserad av kommunpolitiken så lyckades jag faktiskt sälja min kommunröst mot en riksdagsröst till av samma sort som den jag lade till någon som påverkas mer av valresultatet.

För landstingsrösten fick jag svälja en del motvilja, men den lades på moderaterna. Ett kryss på Fredrik Sjöstrand närmare bestämt. Mitt förtroende för Fredriks omdömesgillhet och förstånd är större än min motvilja mot partiet. Till landstinget krävs någon som har rutin på politik och som kan driva frågor effektivt och som därtill står på den enskilda patientens sida.

Under valkampanjen har en hel del rapporterats om oegentligheter och riktigt dåliga regler och det är en diskussion som vi verkligen behöver ta! Demokratin bygger på att medborgarna har rätt att välja sina företrädare och då inte enbart bland de redan sittande, utan generellt.

Men trots det så är det inte valmyndighetens ansvar att trycka upp valsedlar, eller jo, men inte att bekosta dem och det är absolut inte valmyndighetens ansvar att se till att valsedlarna finns på plats. Reglerna för placering är rätt styvmoderliga och som man ser i Nordstan – när det gäller att informera medborgarna så är det inte ens öppet för de större partier som kandiderar, utan enbart för dem som redan sitter i riksdagen. Det här är förstås något som gör det väldigt svårt för nya partier att ta sig fram och in i riksdagen. Medan de större partierna får generösa bidrag till sin verksamhet vilka kan bekosta såväl material som dyra valstugor i var stad, får sina valsedlar utdelade så betalar nya partier själva för sina valsedlar, vilket möjliggjorts av medlemslån m.m. har oftast inte råd med valstugor eller större mängder material och har istället för att finnas på stan fullt upp med att se till att valsedlar finns i alla vallokaler, från det att förtidsröstningen börjar, tills sista vallokalen har stängt.

Visst är integritetsfrågorna viktiga och det är otroligt angeläget att staten inte avlyssnar sina medborgare! Men näst intill alla integritetsfrågor har en demokratisk grund och där hänger frågorna samman. Det finns ett samband mellan att man inte ser ett problem med att staten får ett sådant informationsövertag över medborgarna och att man tycker att det räcker att de etablerade partierna når ut. Demokratin är ett verktyg, inte ett mål och den som sitter på makten är mest intresserad av att behålla den – inte att dela den.

Det är också ett problem att så mycket fokus läggs på opinionsundersökningar (där ofta enbart de etablerade partierna finns med). Hur mycket påverkar opinionsundersökningar det val som människor sedan skall göra? Hur mycket påverkas de som svarar, men förstås mest de som läser om dem. Det är ju ingen stor nyhet att människor så gärna röstar på vinnare att de som röstat på förlorare emellanåt tror sig röstat på någon annan när de efteråt tillfrågas.

Det här är frågor som måste diskuteras, som måste drivas oavsett om vi nästa period befinner oss i eller utanför riksdagen!

Jo visst ja! På Nordstan träffade vi också den moderata kandidaten Pontus Bååth. Han var fullt upptagen med att dela ut sina flygblad till de som köade för att rösta. Demokratikänsla – kanske inte så stark i alla fall …

Vi diskuterade lite och han såg inget problem med att staten hade stora mängder information om sina medborgare. Har man rent mjöl och det mesta arbetet görs av opartiska datorer … Staten är ju dessutom god och hedervärd.

Jo, sade jag. Så kan man ju känna – men nästa mandatperiod så har vi kanske gamla kommunister i regeringen. Kände han samma förtroende för dem? Näsan fick en aningens blekare färg.

Men för er som inte tycker att demokrati är så viktigt, som tycker att integritet är som som polkagrissmakande popcorn (ngt man kan vara utan) och som inte minns det kalla kriget eller har några kunskaper om hur diktaturer uppstår eller vidmakthålls, så tycker jag att hr Bååth verkar vara en ypperlig kandidat!

Han är dessutom lite revolutionär har mer eller mindre täckt Avenyn med sina affischer. Nu är han ju i gott sällskap, för de där föreskrifterna om affischering, de gäller inte vart fjärde år, i alla fall inte för de politiker som skall stifta lagar. Men det är väl som med moralen som blir bättre när den är dubbel – alla regler har sitt undantag och oftast gäller undantagen för dem som sitter på makten.

Foton: Niklas Broberg CC n-c sa

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, politik, demokrati, Göteborg, Nordstan, val, vallokal

Det är sällan tråkigt att vara pirat. Men ofta väldigt roligt!

I torsdags hade vi Göteborgare (jo så kan jag numera titulera mig) Rick Falkvinge på besök. Det är helt uppenbart att det är här han hör hemma! Hans sociala stil är Göteborg – pratar med allt och alla. Oavbrutet. Jag kan tänka mig att Stockholmarna tycker att det är lite ocoolt, det där öppna, men inte göteborgarna inte. Det är lite som british upperclass-mingel (men illa klädd) kontra mexikansk gårdsfest.

Hur som helt, det vankades torgmöte och det blev en hel del intressanta diskussioner med människorna som rörde sig runt Brunnsparken. Är vi ett parti som brinner för att alla skall få fildela allt, eller är det demokratin som är grunden för vår kamp? Jag tror att jag till slut lyckades få i alla fall delar av gänget att förstå att oavsett vad man tycker om immaterialrätten, så är det svårt att upprätthålla fildelningslagar utan att bevaka allt och alla, hela tiden, och att det inte riktigt står i proportion till problemet. Inte ens för att musikerna skall få betalt.

Sedan begav sig många till gemensam middag på lokalt matställe. Kvällens kommentar får nog sägas komma från den som den unge mannen som när Rick sträcker fram handen och säger “hej, vi har nog inte träffats!” svarar “nej, men jag känner igen dig!”.

Där någonstans blev jag värvad till den grupp som skulle följa med Rick och vara publik i SVT-debatt. SVT-debatt är ingen stor favorit. Deras upplägg påminner mig mest om “bröd och skådespel till folket”. Det enda som saknas är den romerska kejsaren som till slut avgör om den sist överlevande skall avrättas eller få försöka en gång till. Men vad sjutton – behöver grabbarna lite kvinnlig fägring för att stå ut, vem är väl jag att neka?

Rick gjorde i mitt tycke riktigt bra ifrån sig, medan Johan Pehrsson uppriktigt sagt verkade tappad bakom en vagn. Människan har verkligen ingen koll – vilket syntes allt för väl i TV. Rick var den enda av debattörerna som fick applåder från andra än sin egen grupp kan tilläggas. Själv var jag nästan på väg att applådera Åkesson, men det berodde inte på någon sympati utan på att Nalin Baksi var så penibelt dålig att man nästan skämdes för att ha henne på “sin” (antirasistiska) sida. Jag undrar om hon mutat in området rasism som sitt och att ingen annan får debattera där, eller om de verkligen inte har någon bättre än det här inom socialdemokratin?

Efter programmet uppvisade han mer okunskap då han stod och jämförde immateriella rättigheter ömsom med en gräsklippare, ömsom en cykel. Därtill hade han en osedvanligt otrevlig attityd och stod och omtalade mig som “hon” och försökte sig på lite allmänna buffelmetoder. Men jag förnekade min blida kvinnlighet och sade i all vänlighet emot. Ca 7 minuter in …

Det är inte första gången, men jag blir lika perplex varje gång som jag inser att riksdagsledamöter och där till partiers ansvariga personer för en fråga – faktiskt inte sitter på grundläggande kunskaper. Det stärker inte förtroendet för demokratin.

Det finns några saker som jag ser fram emot att hinna ta itu med efter valet. Det ena är demokratidiskussionen. På något sätt måste vi få igång den! Vad är demokrati? Var går gränsen? Vad kan man tillåta sig och ändå kalla sig demokrati? Hur bör ett valsystem se ut? Pirater har under valrörelsen sett både det ena och andra som inte borde förekomma i en demokrati och en hel del har till och med varit enligt regelboken. Det andra är granskningen av politikerna – vad kan de egentligen om det de arbetar med? Om man saknar sakkunskapen och dessutom har en otrevlig och oresonlig attityd mot omgivningen, vad har man då för talang som politiker?

Hur som helst – det var en rolig dag med ett gäng nya och, vid sidan om Johan Pehrsson, trevliga människor.

Fotona är tagna av Niklas Broberg och tillgängliga med CC n-c sa-licens

Läs även andra bloggares åsikter om politik, Piratpartiet, val 2010, demokrati, integritet, Debatt, SVT debatt

Det här är sextonde dagen i min gästbloggsturné som jag kör fram till valet hos olika pirater runtom i landet.

Det är idag inte många dagar kvar till valdagen, och de allra flesta aktiva inom partiet jobbar på högvarv. Precis som det ska vara. Så mitt råd för dagen kanske verkar lite kontraintuitivt, men jag lovar att det är ett vettigt råd trots det.

Rådet är något så enkelt som att du bör se till att ha en hobby utanför partiet. Var gärna engagerad i någon annan organisation som sysslar med helt andra saker än vad du gör inom piratpartiet. Gärna något som inte ens med svår ansträngning kan kopplas till politik. Och se till att det sker i en social miljö där du träffar människor som delar ditt intresse för din hobby.

Jag har varit verksam i en rad olika ideella organisationer, och det som jag identifierat som kännetecknande för nästan alla som bränt ut sig är att de under den perioden ofta gått helt in i verksamheten och försakat alla andra intressen. Och sedan vid ett bakslag inom den organisationen där man lagt ner sin själ så bryter man ihop. Eller tappar lusten och går sin väg. Eller blir bitter. Ofta alla sakerna samtidigt.

Själv brukar jag hålla igång engagemanget inom 3 olika organisationer samtidigt. Givetvis kan det inte ske på samma nivå, när politiken och Piratpartiet tillåtits ta allt större plats de senaste åren så har mitt engagemang i studentnation och Sverok fått ta ett kliv tillbaka. Men det har alltid funnits där i viss utsträckning. Så igår kväll, efter att jag stått i valstugan i Lund och fraktat folk och foldrar inför en direktreklamskampanj, drog jag på mig en gul jacka och ställde mig i dörren som dörrvärd på min före detta studentnation i Lund där jag var som mest engagerad mellan 00-06.

Givetvis fick jag prata en hel del om piratpartiet eftersom de som känner mig där vet om mitt engagemang, men det var aldrig mitt huvudfokus. Istället handlade det mestadels om att diskutera varför det var bättre förr (ett återkommande samtalsämne i alla organisationer som funnits mer än en vecka), blev uppdaterad på vilka som var aktiva nu och hur verksamheten förändrats sedan jag slutade, samt insåg att de nya studenterna nu är betydligt yngre än vad de nya studenterna var när jag var ny student. Samt givetvis göra det inte särskilt betungande jobbet att kolla folks studentkort när de ville komma in på klubben.

Jag har hört och läst om en del inom partiet som sagt att efter valet ska de lägga sig i fosterställning och inte göra något alls. Jag tror ärligt talat inte att det är en bra strategi. För efter valet kommer vi fortfarande behöva synas i media och på nätet. Vi kommer även ha ett stort antal aktiva som tillkommit under valrörelsen som vi måste engagera vidare så att de inte faller bort i en eftervalskoma. Och i de kommuner och landsting där det har gått extra bra för oss kommer vi behöva sköta förhandlingar med de andra partierna för att säkerställa inflytande (om ni driver lokal kampanj bör ni redan före valet utse vem som ska förhandla åt er så att ni kan ge ut den personens kontaktinformation till de andra partierna redan på valdagen, om inte tidigare). Samma sak gäller på riksdagsnivån.

Om man då går och lägger sig i fosterställning är risken stor att man inte kommer upp igen. Överhuvudtaget. Man kommer inte upp till partiarbete, man kommer inte upp till släkt och vänner, och man kommer inte upp till sitt vanliga jobb. Som mycket annat kräver ideellt engagemang en sund nedtrappning istället för ett abrupt slut. Och då kan en annan hobby än piratpartiet vara lösningen. Det ger en något att lägga tankeenergi på samtidigt som man kan släppa politiken för en stund. Givetvis bör man dra ner tempot från det som valspurten triggat upp en i, men inte för mycket.

Om ovanstående inte är skäl nog för er alla att springa och skaffa er en ny hobby ögonaböjs så kan jag även tipsa om att det oftast är så att man lär sig de mest användbara färdigheterna och knyter de bästa kontakterna som man behöver för sitt politiska värv när man minst anar det. Vilket oftast infaller när man är upptagen med något helt annat än partiarbete.

Imorgon fortsätter min gästbloggsturné på Anders Hedbergs blogg. Håll utkik efter mig där!

Läs även andra intressanta bloggares åsikter om politik, Mattias Bjärnemalm, val 2010, Piratpartiet

Idag är det nio år sedan några terrorister flög in i World Trade Center i Usa och trots att nästan 3000 personer dog i terrordådet, så var inte dödsfallen det värsta.

Terrordådet som genomfördes av 19 personer med kopplingar till al-Qaida blev startskottet för västvärldens terrorkamp, som har haft förvånansvärt mycket gemensamt med terroristernas kamp. Demokratin har monterats ned, yttrandefriheten inskränkts, enskildas rätt att leva sitt liv skyddat från offentlig insyn och efter eget samvete, vi listas, vi avlyssnas, vi kartläggs.

Vilka människor umgås du med och vilka umgås de med i sin tur? Vad skulle man kunna dra för slutsatser av det och hur skulle det kunna drabba dina barn? Hon grannen som ringer dig för att få hjälp med hunden – vilka andra ringer hon som du skulle kunna bli kopplad till? Har inte hon kopplingar till den där kyrkan, där han du vet – som det pratas om – brukar synas?

9-11 var ju på intet sätt det första terrorattentatet, men det blev startskottet för den allmänna paniken. En panik där visandet av handlingskraft fått gå före effektanalys, gester gått före tänkande och där många människor skaffat sig utökad makt över sina medmänniskor under förespeglingen att man bekämpar terrorister.

Att terrorister är både galna och hänsynslösa skriver nog de flesta under på – men vad tycker ni om våra politiker, som avslutar det arbete som terroristerna påbörjat? Som inte dränerar demokratins grund, utan som sågar av dess rötter?

Mina barn skall inte växa upp i ett samhälle där staten vet mer om dem, deras tankar och vart och med vem de är med, än jag gör.

Mina barn skall inte växa upp i ett samhälle där man behöver fundera över vilka människor man kommunicerar med, av rädsla för vilka implikationer det skulle kunna ha mot en själv.

I nio år har dum gjort vad galen sagt och det tycker jag räcker. Om en vecka går vi till val. Min röst kommer läggas på en klok kandidat som kommer att företräda mig väl och som kommer att kämpa för att jag och alla andra får tänka och leva ifred. Min röst är lila och mitt kryss kommer utan tvekan att placeras vid Johnny Olssons namn.

Tillsammans med Johnny kommer till riksdagen en stor samling viljestarka, galna, kloka och kämpande människor. De kommer att ge liknöjdheten något att bita i. De kommer att ge integriteten och demokratin ny livskraft.

Om nya moderaterna är det nya arbetarpartiet,  så är Piratpartiet den gamla och medborgarcentrerade demokratins parti.

Läs även andra bloggares åsikter om Piratpartiet, 9-11, demokrati, Johnny Olsson

Det är med stor respekt som jag läser att Henrik Brändén väljer att lämna socialdemokraterna. Jag har inte känt Henrik länge, men hans engagemang i och lojalitet med sitt parti är inte någonting som gått att ta miste på. Trots att också hans integritetsengagemang är lättidentifierat så har jag inte haft en tanke på att Henrik skulle välja att lämna socialdemokraterna och göra oss sällskap på Piratskutan. Men hör och häpna – även jag kan ha fel! Ibland är det till och med en bra sak att ha fel.

Mest är jag förstås glad över att kunna hälsa Henrik välkommen, men samtidigt nyper det lite i hjärtat, för jag förstår att det inte är med lätt hjärta som beslutet fattats – att det nog går att likna lite vid en framtvingad separation. Jag önskar att Henrik slapp det – men gläds samtidigt enormt över att vi nu får det lite lättare och roligare ombord på skutan. Gott sällskap får man aldrig för mycket av, inte heller kompetens eller kunskap.

Sitt avhopp meddelar Henrik i en artikel som skrivits tillsammans med Markus Lake Berglund på Brännpunkt, där de båda berättar om varför de kommer att rösta Pirat.

“Kombinationen av Ipred-lagen, FRA-lagen och datalagringsdirektivet skrämmer oss mycket. En stor majoritet av dagens unga pratar nämligen med sina vänner över skype och chatsajter via internet, inte på caféer eller i telefon. De skickar sina brev elektroniskt, inte genom postverket. Många av dem låter dagböcker, dikter och annat privat skrivande ligga på externa servrar, som de kommer åt genom nätet.
Den nuvarande övervakningen av internet innebär därmed för dagens ungdomar exakt samma sak som det för trettio år sedan hade betytt ifall det satt mikrofoner under borden på stadens alla caféer, telefonerna var avlyssnade, alla brev kunde sprättas och agenter från musik- och bokförlagen när som helst kunde komma och begära att få rota genom folks väskor.

Markus har jag känt längre, sedan Centeruppropets dagar, och även om jag förstås skulle trivas bäst med att få slåss rygg mot rygg med Lake, så är jag ändå glad över att vi kan lita på hans röst i valet. Det betyder mycket och han gör ett ställningstagande som jag önskar att många gjorde i detta val. Jag förstår att det för den som är engagerad i ett parti är svårt att släppa den kultur man är hemma med, några av de frågor som ligger en varmt om hjärtat och, förmodar jag, en del av de människor som man lärt känna och uppskattar att arbeta med.

Men vi står inför ett val som avgör framtiden på ett sätt som vi kanske aldrig sett tidigare. Frågor om skatt och organisation av den offentliga verksamheten är sådant som kan reverseras, om än med viss möda. Men det krävs ofantligt mycket mer för att reversera ett förflyttande av maktbalansen från medborgare till stat.

I vissa avseenden är detta val att likna vid 1928 års kosackval. Det är grundläggande värderingar för demokrati och medborgarnas frihet som står mot totalitära idéer som vill förflytta makten i samhället – och det är inte den “lilla människan”, det är inte du och jag som kommer att stå i den mottagande änden.

På ena sidan står en grupp av organisationer som visat sig kapabla att ratta den svenska ekonomin, men som grupp har det kostat på och vad som idag finns kvar av centern och kd framför allt kan man fråga sig. Någon stringent politik, annat än en nitisk vilja att visa sig regeringsdugliga (det vill säga att inte lyssna, inte kompromissa och bara ändra sig om det var planerat från början för att se flexibel ut), finns inte.

Till exempel sjukförsäkringsreformen är ett haveri av sällan skådat slag, där goda ambitioner fått spåra ur. Visst skall folk jobba, visst fanns det snyltare som både för egen och för andras del behövde sättas fart på – men resultatet är för dem som verkligen är sjuka och som inte kan påverka sin situation omänsklig.

Men inte minst är det en grupp människor som visat tydligt hur liten förståelse de har för demokratiska principer, för vikten av att staten ägs av medborgarna, inte att medborgarna kontrolleras av staten. Vad gäller integritet och demokrati så får Alliansen IG. Eller för att tala Folkpartistiska – föräldrarna hade tvingats in, medborgarskapet hade återkallats och det hade blivit ett stort fett rött streck i boken och en vecka i skamvrån.

På andra sidan står en lika dysfunktionell grupp bestående av de ständiga maktbärarna, som idag vare sig förmår bära makten eller att i opposition balansera den. Mest påminner man om en kinkig 2-åring som skriker av ilska över allt. Till sin hjälp har man partiet som inte gjort upp med sitt kommunistiska förflutna, som inte vill ha privat äganderätt, som vill reversera de reformer som gör att människor faktiskt kan få både vård och medicin när de behöver det och som tycker att budgettak är kränkande för politiker. Sedan har vi slutligen det tredje benet i denna oheliga allians. Mysliberalerna med en viss fallenhet för rysk roulette. Friskolor “ja tack”, företagande “ja tack”, men så snart en miljöfråga skymtar så börjar fötterna marschera och de röda fanorna vaja.

Bland Alliansen finns Karl Sigfrid, Camilla Lindberg, centerns Knoll och Tott samt efter valet kanske Hanna Wagenius, Mathias Sundin m.fl., men frågan är vad de kommer att få att säga till om. På vänstersidan finns Alice Åström med fler, men också Bodström himself som står på tur för en ministerpost. Partipiskorna kommer att vina och jag ställer mig starkt skeptisk till att dissidenter kommer att överleva många minuter på någon av sidorna.

Kort och gott – vad jag försöker komma fram till är att det här inte är ett val där höger eller vänster bör tillåtas att vara det avgörande – det är en vattendelare, med demokratin och medborgarnas rättigheter på ena sidan och vilja att kontrollera medborgarna och kommunikationen å den andra.

Henrik Brändén är en stringent person – han väljer att gå hela vägen. Det är ingenting som vi vare sig kan eller bör begära av alla.

Men vi kan begära att alla tar sig en funderare över var de har den egentliga lojaliteten. Hos partikamrater och partifrågor, eller med demokratin. Vi har valhemlighet i Sverige och ingen begär att du skall trasa dina nätverk för att stödja demokratin. Men jag begär att demokratin detta val får bli din prioritet – demokratin och integriteten behöver din röst och en hög och stark röst i riksdagen.

Henrik! Varmt välkommen – vi skall låta dig arbeta hårt, men med högt i tak och stor respekt för det som skiljer oss åt.

GP om Allians kontra Rödgröna

Läs även andra bloggares åsikter om Val 2010, Henrik Brändén, Markus Berglund, LAKE, Piratpartiet, integritet, demokrati