Låt oss prata lite om det här med kapitalism, socialism och fixering vid materiella saker.

När skatter och allmän välfärd diskuteras så har, framförallt, vänsterföreträdare en tendens att med ett lite nedlåtande tonfall säga saker i stil med “lite skatt? Du kan inte kosta på dig lite skatt för att andra som har det sämre skall få tillgång till vård och ett drägligt liv?!?”. Det är inte många som inte backar med skammens rodnad på kinderna efter det. Skamlig snålhet att inte kunna vara lite generös.

Men för det första så handlar det inte bara om vård och ett drägligt liv. Jag tycker att du skall börja med att se den här filmen “1200 miljarder” om saker som skattepengarna bland annat går till.

Så låt oss sluta låtsas som att det vi betalar handlar bara och enbart om att hjälpa människor som inte skulle klara sig annars.

Sedan får man gärna intrycket av att skatteunderlaget ser ut så här:

Visst verkar det lite snålt att inte bjussa?

Men sanningen är att skatteunderlaget ser ut så här:

Så här:

eller så här:

Det vill säga människors arbete, tid och ansträngning. Skillnaden mellan att betala mycket eller lite är inte:

istället för:

utan några timmar till arbete här

istället för tid med familj och vänner

Det här:

istället för

Det vi taxerar, tar i anspråk, är inte i första hand människors pengar – för utan arbete och ansträngningar inga pengar. Vi begär med andra ord att människor skall donera timmar av sitt liv till andra. Avstå från ledighet, umgänge och omsorg om dem man älskar. Vissa saker kanske det känns helt rimligt att lägga vår tid på, annat känns bara perverst och det är alltid mycket lättare att begära en hundralapp, än en timme livstid.
När pengarna väl är intjänade så är inte heller människors främsta behov av pengarna sedlar eller guldhögar, utan vad sedlarna ger: Valfrihet,  möjligheter, trygghet för dem man älskar. Bättre eller mer ändamålsenlig vård för den sjuke anhörige, bättre utbildning för barnen, ett bättre hem.

Så nästa gång någon vill bygga ett badhus, en tunnel, ett hattmuseum, bättre villkor för politikerna, en staty; nästa gång som någon upphandlar dåligt med massiva merkostnader som följd, minns då att det inte är den här killen som får betala:

utan att det är familjetid, omsorg och trygghet som går åt. Möjlighet till vård, hörapparat till mamma, ett sommarställe för barnen, några timmar extra ledigt som har slarvats bort.

Människor på högerkanten utmålas gärna som giriga personer som stirrar sig blinda på pengar för att de argumenterar för sänkta skatter, men vem är det som omvandlar människors liv, upplevelser och känslor till reda pengar hela tiden?

Har du sett “the Pursuit of Happyness” med Will Smith? Den som baserar sig på den sanna historien om Chris Gardner? Minns du scenen där han jobbat så knogarna blödde för att precis när han för en sekund gått i mål upptäcka att alla pengar som skulle rädda hans familjs situation förts över till skattemyndigheten (hittar den tyvärr inte på Youtube)? Det är inte bara i filmer som sådant händer.

Självklart skall vi hjälpa varandra och skatt är inte dåligt att betala. Men det är dåligt när vi inte respekterar varandras tid eller liv, genom att anse att våra målsättningar är viktigare än deras. För varje tillägg vi gör till offentlig verksamhet och för varje verksamhet som vi väljer att ha kvar så måste vi vara medvetna om att det är människors tid, liv och relationer som vi tar i anspråk. Inte pengar.

Människorna på bilderna har ingenting med inlägget eller mina åsikter att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om kapitalism, socialism, materialism, liv, tid, relationer, pengar, skatt, offentlig verksamhet

Hello there! If you are new here, you might want to subscribe to the RSS feed for updates on this topic.Låt oss prata lite om det här med kapitalism, socialism...