Han har hängt upp ett block i hallen vid ytterdörren, där jag skriver upp när jag går in och ut och förstås vart jag går. Han ville också, ja krävde faktiskt, att jag skulle byta mobil, till en sådan där med inbyggd GPS så att han alltid kan se var jag är. vi har också bytt ut Ubuntu på min dator mot Windows som har möjligheten att justera inställningarna så att han kan se vilka jag varit i kontakt med och vad jag gjort – det är någon form av barnsäkerhetsprogram som Windows erbjuder föräldrar, som vi använder.

Bilen är numera utrustad med en GPS som lagrar alla resor bilen gör och förstås har han inloggningsuppgifterna till min “Reskassa” på Östgötatrafiken och mitt SJ-prio-konto , där det lätt går att se vart jag rest och när.

Först kändes det lite ovant, men nu tänker jag knappt på att det inte alltid varit så. Det enda problemet är faktiskt mina vänner och min familj som vänt sig emot honom. De tycker att han är överdrivet kontrollerande och lägger sig i saker han inte har med att göra. Han säger bara att det bästa vore om de slutade diskutera saken.

Jag önskar verkligen att de ville förstå att det här inte är ett problem.

För det första så har vi alltid haft ett förtroendefullt och öppet förhållande, där vi berättat allt för varandra och för det andra så spelar det ingen roll vad han vet eller inte, för jag har verkligen ingenting att dölja.

Det är också viktigt att förstå att det här inte handlar om hans förtroende för mig, eller vår relation, utan det handlar om min säkerhet. Det började för några månader sedan när vi fick intrycket av att jag var förföljd. Det kom oförklarliga sms från nummer som jag inte känner igen och vi tyckte att det var någon som stod och spanade upp från Jehovas vittnens parkering på andra sidan gatan. När jag så fick några obehagliga kommentarer på bloggen så blev han riktigt rädd för att jag inte var trygg.

Det var då han kom på den här planen och utvecklade systemet som gör att om någonting skulle hända så vet han alltid var jag är, eller var jag var senast.

Allt vore frid och fröjd, om det nu inte vore för mina vänner och min familj som vägrar ha med honom att göra, som kräver att jag skall lämna honom och byta miljö. De säger att den mängd kontroll jag är under inte motsvaras av hoten. De vill inte ens tro på att jag är förföljd, utan tror att det är någonting som han fantiserat ihop för att legitimera sitt kontrollsystem.

Jag antar att vill man misstro människor så kan man alltid göra det. Han har alltid velat mig väl och skulle förstås aldrig föreslå någonting sådant här om det inte vore nödvändigt. Det är väl rätt uppenbart va? Jag menar, tänk bara på all tid som han lägger ned på att läsa och sammanställa passerlistor, GPS-historik, och reseinformation. Man lägger inte den tiden för att få lite kontroll över någon – vad skall en hederlig och god människa med all den informationen om det inte vore för att hjälpa och skydda?

Jag vet inte vad jag skall göra, men jag antar att mina vänner och min familj får klara sig utan mig, för jag klarar mig banne mig bättre utan dem. Man kan inte alltid agitera om integritet och privatliv. Jag vill faktiskt mer än allt annat vara trygg och slippa dagliga konflikter.

För den som nu med agressiva känslor är på väg att banka skiten ur Henrik, eller ifrågasätta om jag sniffat lim – så är det här för förstås en otäck saga och inte verklighet. Men om du reagerar så av att läsa om den kontroll som en närstående vill ha över mig – hur får det dig att känna när du vet att staten och staten närstående, så som offentliga resebolag, vill ha den här makten över oss alla hela tiden och utan att ens låtsas älska oss?

Hello there! If you are new here, you might want to subscribe to the RSS feed for updates on this topic.Han har hängt upp ett block i hallen vid ytterdörren,...