Utøya
http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Ut%C3%B8ya_from_Utstranda.jpg
Igår för ett år sedan skakades vår trygga världsbild om, när bilder och rapporter om ogreppbart många döda ungdomar på en norsk ö spreds över världen.
Vid tidpunkten var det inget anmärkningsvärt att känslornas vågor gick höga och att intellektet hade svårt att hålla kontakt med verkligheten. Själv satt jag med en isande oro över att någonting skulle hända min livskamrat som var borta och duschade några hundra meter bort i en hamn vid stugan på Öland. Givetvis var risken inte större då än annars, men i panik och sorg fungerar inte tankeverksamheten fullt ut. Känslorna tar överhanden.
Det är ok i chock, men inte nu.
Med blandade känslor har jag iakttagit de senaste dagarnas kommunikation och rapportering om Utøya, det gångna årets kommunikation. För mig är skeendet är för stort för att slarvas bort. Det finns många viktiga variabler som inte bör tappas bort, men det gäller att inte fastna i allt för mycket känslor och politisk taktik om man vill lyckas.
Samband och orsak gällande Breivik
Under året som har gått har ett antal grupper och organisationer fått stå skott för att de haft samröre med Breivik. Frimurarna, kristna, konservativa m.fl. Han har blivit en vodoo-docka du inte vill röra, Svarte-Petter som förvandlar innehavaren till förlorare vid första beröring.
Låt mig ta Frimurarna som exempel. Av sambandet att Breivik var Frimurare kan man dra slutsatsen att Breivik fick sin inspiration hos Frimurarna, att de när rasistiska, nationalromantiska massmördare och terrorister. Drar man den slutsatsen så bör man kanske också förhålla sig till övriga medlemmar inom Frimurarna – de som gör goda saker och de som inte gör något större avtryck alls. Är det också beroende av detta medlemskap?
En annan förklaringsmodell vore att Frimurarna är en hierarkisk organisation, med fasta regler och en konservativ hjälteromantisk prägel. Kan det ha varit så att en osäker och hierarkisk människa, med längtan efter fornstora dagar såg ett format som tilltalade hans behov av trygghet, framstod som ett medel mot rädslan?
De Frimurare jag känner kommer tillbaka från sin verksamhet antingen glada och tillfreds, eller onyktra och glada om det varit fest. Aldrig någonsin har jag mött någonting som talar om hat, våld eller annat som karaktäriserar Breivik. (Men det är en vittnesskildring som faktiskt inte utgör bevis för det ena eller andra, annat än hur mina bekanta är).
Jag tror att de flesta organisationer och ståndpunkter Breivik associerat sig med kan förklaras på motsvarande sätt. Vilket inte är ett bevis i sig, bara en indikation på att motsatsen inte bevisats.
Åsikterna
Det finns två perspektiv på de åsikter som Breivik och en del andra våldsamma galningar framfört, som förklaringsmodell för personligheten och som underlag för större åsiktsströmningar. Jag har aldrig kommit på idén att läsa Mein Kampf för att förstå Hitlers gärningar och andra världskriget, Lenins texter för att förstå hans gärningar eller Sovjets uppgång och fall och lika lite kommer jag att läsa Breiviks alster, eller diverse debattfora för att förstå Breiviks handlingar. Ingen av dem var tänkare och bör därför inte få sina utsagor analyserade som om de vore.
Deras åsikter är intressanta först ur perspektivet hur belyser vi absurditeter och omänskligheter i publik argumentation för att undvika en hemsk samhällsutcekling? Hur avvärjer vi irrationell intolerans? Det finns en enorm mängd människor som hyser åsikterna, som kommer att göra mer eller mindre ynkliga saker, men som aldrig kommer att mörda eller starta ett folkmord. Någonting skiljer åsikterna från faktiskt agerande.
Det intressanta är i mitt tycke alltså vad som ledde fram till skeendena. Vad förvandlade en ensam galning som tänker dåligt till någon som människor följer – vad gav dem makten att döda så många? Breivik fick aldrig några följare och skall vi se till hans texter så bör det i mina ögon inte vara för att förklara hans person eller agerande, utan för att identifiera vad som kunnat ta honom steget längre – till faktiskt ledarskap. Det här är saker som vi borde fundera över och jämföra dåtid med nutid. Vad förvandlade enskilda galningar till ledare, vad fick människor att följa människofientliga vansinnigheter?
Någonting får människor att går från tankar om vad de betecknar som legitimt våld, liksom de Kajs Ekis-Ekman och Åsa Lindeborg uttalar, till att faktiskt döda. Hur man än vänder sig så är det inte samma sak, det är inte samma funktioner i människan som förmår människor att säga och tycka någonting och att så dramatiskt agera på det.
Hylla, men glorifiera inte, minns – om du har något att minnas
Människor bör hedras och minnas för vilka de var, inte hur de dog. I det här fallet så tycker jag att det är upp till familj, vänner och bekanta. Vi andra har inte en relation till de avlidna och det är någonting osunt med att göra andras sorg till sin, någonting omoget egocentrerat att inte kunna skilja på sig själv och andra – att blanda sig i där man inte hör hemma.
I vissa fåtal fall har människor gjort någonting i sin dödssituation som gör dem till förebilder för oss som inte kände dem, men att rakt upp och ned dö är inte någonting som gör dig till förebild eller skapar en relation till oss som inte kände dem. Människor dör varje minut i mer eller mindre katastrofala situationer runt vår jord. Det finns i det avseendet inte någonting som särskiljer ungdomarna på Utøya från ungdomar i Syrien eller andra våldstäta platser. Att människor dör i grupp, förändrar heller ingenting i sak gällande dem som människor. Människor är de de är när de lever, oavsett om de dör ensamma eller i grupp, av cancer eller kulor, rädda eller trygga.
Vad bör vi då hylla och minnas? Det som bör ha relevans för oss alla är känslan av oskyldigas död. Tyvärr berörs vi ofta bara när de finns i vår geografiska närhet, eller när vi har geografiskt samband, men känslan som det skapade bör vi känna på och minnas. Veta att den bör finnas i vårt bröst när vi läser om andra delar av världen där människor dör, även om det bara blir en intellektuell koppling, för ingen av oss orkar gå och känna så aktivt för hela världen. Men vet att det är ingen skillnad mellan ungdomarna på Utøya och ungdomarna i den sprängda bussen i Bulgarien, eller barn och ungdomar som sänds i krig och dör i Afrika.
Det som skrämde med Norge var, tror jag, känslan av sårbarhet. både vad gällde regeringskansliet och ungdomarna. Jag tror inte att vi någonsin kommer att ha ett fullgott skydd mot galningar, därför att de till stor del är slumpmässiga. Vad vi däremot kan skaffa oss skydd mot är att vansinnesdåd går från enskild handling till en organiserad och systematisk del av samhället.
Vi kan inte skydda oss från alla som försöker brisera en bomb, men vi kan hindra hela samhället från att förvandlas till någonting omänskligt med främsta syfte att hindra bomber. Vi kan inte hindra människor som Breivik, men vi kan hindra att Breivik blir en ny Hitler, eller Lenin. Vi kan se till att vårt samhälle inte är möjligt, eller i alla fall svårt, att ta över av människor med omänskliga värderingar och trasiga själar.
Den sårbarhet vi kan avhända oss är den som gör det möjligt att förändra och ta över vårt samhälle.
Därför skall vi minnas Utøya! Därför att så länge som oskyldiga människor dör är det en drivkraft att förbättra världen på olika sätt. Rättssäkerhet, demokrati, skydd mot diktatur och en effektiv bevakning av potentiella galningar. Men det är inte främst genom torg fyllda med människor med ljus, eller genom hätska debatter på Twitter eller andra delar av internet, utan i de där mindre engagerande detaljerna. Det dagliga förbättrande av samhället och av dig och mig.
Det som är speciellt värt att uppmärksammas och hedras är hur Norge hanterade denna katastrof. Man vägrade ge med sig, man vägrade förändras och i det är stort och det är föredömligt. Det är på en nivå som berör oss alla. Där spelade statsminister Jens Stoltenberg en viktig roll, genom att starkt och tydligt redan från början slå fast riktningen för Norges del.
Men även här finns en gråskala, för så vitt jag kan förstå så har minnesceremonin igår förvandlats till ett partievent, en vänstertillställning, där anhöriga nekats tillträde till ön. Där har man valt att inte vända sig till de berörda (vilket av förklarliga skäl till stor del är människor inom eller runt arbetarpartiet), men också att ta det från att vara en norsk angelägenhet till att göra partipolitik av det och det finner jag mindre tilltalande. I vad mån Stoltenberg var involverad i det, vet jag förstås ingenting om.
Då rättar man istället in sig närmare den argumentation som framför allt Aftonbladet fört i Sverige, där man inte accepterar Breiviks agerande som det från en trasig människa, utan ser partifärgen på de angripna och mördade.
Det finns variabler i verksamheten på Utøya, värderingar inom partiet som fick Breivik att tända till, vilka vet jag inte för jag vet mycket lite om arrangemanget, men jag är tämligen säker på att hans ogillande kunde ha väckts av andra grupper som han associerade med gränslöshet, frihet, internationalism, invandring.
Jag tror inte att hans aktion var per se riktat mot socialdemokraterna. Hans aktion var riktat mor förändring, frånvaron av fasta ramar, oliktänkande, de saker som skrämde och skakade hans otrygga värld.
Skall manifestationen vara baserad på någonting annat än närhet till de omkomna, så borde de följaktligen centreras kring frihet, frånvaron av omgivningens rätt att begränsa individen, det moderna frihetliga samhället – för det var det som angreps. Det var det som Stoltenberg till en början fokuserade på.
Men istället för att lära och växa av en tragisk händelse, är allt för många upptagna med att slå partifärg och politiska poänger i ansiktet på varandra, att läsa en djupt trasig människas texter som om de hade relevans istället för att vara symptom och att uppleva sorg som inte är deras och på det lär vi oss inget, eller mycket litet inför framtiden.
För den som ännu inte läst den rekommenderar jag Knausgards text i DN igår. Tankeväckande!
Läs även andra bloggares åsikter om Utøya, terrorism, massmord, Stoltenberg, Norge
