William Petzäll. Ett liv som var mindre värt än möjligheten att kommunicera ogillande mot droger.
I lördags kom beskedet att ännu en människa, en ung man på dryga 20 år offrats i kampen för den rena moralen. Han återfanns död i soffan, av sin familj.
Hans liv hade kunnat räddas, men det ansågs inte önskvärt, eftersom det hade kunnat inspirera andra att följa hans val. Den unga man en var en stor syndare inte bara drack han alkohol för berusning, han hade via narkotiska preparat kommit i dåligt sällskap och anslutit sig till såväl Sverigedemokraterna som Riksdagen.
För delar av hans syndande fanns inte hjälp att få, men för alkoholberoende och narkotiskt dito fanns hjälp. Men den förvägrades honom. Hjälper man syndare så accepterar man implicit deras handlande vilket kan få andra att begå samma misstag. Att också bli syndare.
Forskningsresultaten är tydliga, allt användande av narkotiska preparat är inte att klassificera som missbruk och när det väl gäller drogmissbruk så hjälper inte straff eller stigmatisering, utan det som tar människor ur syndandet är att få dem på stabil grund, att ge dem styrka och kontroll. För de stackars satar som inte har styrkan eller situationen att ta sig ur sina problem finns två vägar att gå:
Antingen sparkar vi på den som ligger. Låter vårt förakt för deras svaghet skölja över dem och gör allt vi kan för att göra deras tillvaro så osäker och komplicerad som möjligt.
Eller, så ser vi till att begränsa skadorna. Vi ser till att de som använder sprutor har tillgång till rena sprutor, så slipper vi människor som utöver narkotikaberoende också lider av HIV och en massa andra otrevligheter som gulsot. Vi ser till att de inte fryser ihjäl ute, eller i andra avseenden lider av oacceptabla förhållanden, för att vi ställer krav som vi vet att det inte kan uppfylla för att få en bostad. Kort och gott så uppför vi oss som människor, inte som brutalreligiösa moralister som går igång på att straffa syndare.
Sverige har en tämligen obehaglig tendens i vissa frågor, en tendens som går ut på att man bortser från fakta och vetenskap för att fokusera på hur man önskar att världen skulle fungera. Lojaliteten med ideologin är större än den till fakta och förstånd.
Det gäller främst frågor som kan kopplas till gamla tiders fördömande av synd. Alkohol, sex och droger.
Nå, moral är bra och bra moral är bättre, men när man sitter och fattar beslut som begränsar andra människors levnad och liv, så får man vara så förbannat snäll att koppla den moralen och sig själv till verkligheten och stödja sig på fakta.
Vi har religionsfrihet, den gäller för egen religionsutövning i hemmet och rätten att tro. Inte att ta sin tro och tvinga andra genom sin politiska makt och därmed åstadkomma människooffer. Människooffer borde vara en del av historien, inte nutiden.
Svensk narkotikapolitik går ut på:
- Sprutnarkomaner får inte hjälp med rena sprutor
- För boende krävs att man håller sig helt “ren” och vilken människa med missbruksproblematik trillar inte dit?
- Vi vårdar inte, vi fängslar
- Vi undviker medicinering
Jag inledde med att tala om en död pojke. Pojken i fråga var William Petzäll och eftersom han var politiskt aktiv och förtroendevald, är han en av de människor med missbruk som talat öppet och blev hörd OCH som tillhör samma kretsar som de beslutande.
Se gärna hans avsked till den väninna som dog av överdos i hans säng i försomras, efter att ha nekats vård eller hjälp.
Ta sedan en funderar över vilken som är rätt väg är gå och vad du kan göra för att Sveriges politiker skall gå den!
Se också den intervju som Svenska Brukarföreningen gjorde med honom, där han bland annat berättar hur ett månadslångt tvångsomhändertagande går till och missbrukarna “hjälps”.
Läs också gärna
- Svenska brukarföreningens avsked
- Magnus Linton
- Henrik Alexandersson
- Arbetaren
- Björn Fries
- LouisePersson och Berne Stålenkranz i Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om narkotika, bruk, missbruk, narkotikapolitik, signalpolitik, William Petzäll
