Skribenten

Vem är jag. Ja det är nog någonting som jag räknar med att kunna besvara i slutet av denna livstid. Men du kan få lite detaljer, så får du skapa dig en egen bild.

Några saker som kan sägas om mig.

Jag är född 1976 i Norrköping. Jag har en vacker lillasyster som är smartare än de flesta och min favoritmänniska i alla kategorier var morfar. En människa vars minne fortfarande lyser upp mig hjärta och ökar min tro på världen.
Jag har alltid älskat att teckna och måla, har sjungit i kör och spelat fiol och piano.

Mitt liv är fantastiskt välsignat. Jag lever med en man som inte bara kan förvandla rädsla och murar till kärleksfull nyfikenhet, utan som också är fantastiskt begåvad och som låter mig dela hans modiga resa in i framtiden. Jag har ett lyxigt antal nära och trofasta vänner som älskar mig i all min imperfektion men jag har också två gamla partners i Tess och Julia som min gamla kumpan Mistral födde -98. Tess och Julia fick för några år sedan sällskap av den då hungriga och hemlösa, modiga och pratsamma Smulan som förser oss alla med generösa doser kärlek och kaos. I höstas så flyttade även Kajsa in, även hon hemlös. Kajsa är framförallt mannens raring och den innerliga kärlek jag känner för resten av flocken har inte riktigt vaknat.

Jag började läsa på Affärsjuridiska programmet i Linköping 1998, men livet ledde mig på avvägar. Det var uppriktigt sagt en och annan sak som jag borde fått lära mig som liten som saknades. Att älska sig själv, att känna och uppskatta ansvaret för det egna livet, men kanske mest att vara lycklig. Jag fattade okloka beslut och valde respektive som bekräftade min självbild. Därtill följdes min livsväg av osannolikt många dödsfall. Som mest intensivt 7 stycken under 7 år. Jag behöver nog inte säga att det var lite mastigt att få ordning på allt och att jag och CSN hade en och annan kontrovers.

Idag är livet så annorlunda. Så varmt och lyckligt. Ingen oro, ingen ilska och ingen prestige. När jag ser tillbaka så vill jag stryka mitt gamla jag över pannan och få henne att sluta kämpa. Acceptera döden, att de planer man gjorde som tonåring kanske inte alltid är tänkta att infrias, att inte prestera utan försöka gilla sig själv och bara vara och inte minst att släppa masken. Det är inte den som kämpar mest som vinner, det är den som älskar mest.

En viktig del av mitt liv var Föreningen Dexion. Sanslöst vad roligt jag hade. I det sällskap som samlades kring dåvarande FMS-Linköping och som övergick till att bli den partipolitiskt obundna borgerliga diskussions-föreningen Dexion utvecklades mitt politiska intresse till ideologiskt. Jag utvecklades från att tycka till att tänka.

Jag älskar modiga människor, vad som är mod beror förstås på vem du är och var du är. Jag tycker att alla bör ha rätten att sträva efter sin egen lycka, på det sätt de önskar. För lyckan är själva målet med livet. Att växa innebär att göra misstag. Misstag kan vara svåra och smärtsamma, men utan dem sker ingen utveckling. För mig är kärlek inte att förbjuda någon från att göra misstag, kärlek är att på de sätt man kan som människa stötta och hjälpa de omkring en som har det svårt. Staten är inte en människa, utan en organisation. Det är därför olämpligt att tillskriva staten, eller ens oss medborgare gemensamt egenskaper som enbart en människa kan ha och ge innehåll. Staten kan inte vara vare sig god eller ond. Staten är inte medmänsklig, men den kan vara utformad på ett sätt så att den är neutral inför vilka vi är, behandla alla lika och vara tydlig med sina regler så att alla som är medlemmar vet vad de kan förvänta sig. Därför är jag liberal (libertarian i engelsk terminologi).

När jag startade den här bloggen så var det för att det skulle bli en föreningsblogg, men så blev det inte. Men Dexion heter den och har idag samma adress som föreningens hemsida tidigare hade. Vart efter skall jag få ordning på ett historiskt arkiv för föreningen. Det är den värd.

Kanske kommer jag senare på fler saker som borde stå här, men för nu får det nog räcka för nu.

Print PDF